Still Wakes the Deep och rädslan för vad som kan komma ur havets mörker!

Medlem
Still Wakes the Deep och rädslan för vad som kan komma ur havets mörker!

I skräckfilm är det nästintill kutym att börja i en ganska ljus och normal setting, dels för att kunna etablera såväl karaktärer som vad för slags miljö vi befinner oss i - men också för att skapa en kontrast mellan det lugna och vardagliga mot det mörka och hotfulla, och här har utvecklarna The Chinese Room (Dear Esther, Everybody's Gone to the Rapture) tagit fasta på detta narrativa grepp och använt till sin absoluta fördel.

Vi befinner oss på en oljerigg mitt ute på havet, på vad som tycks vara en alldeles normal och lugn arbetsdag. Vi kan socialisera med våra arbetskamrater, plocka upp lite lunch - dock blir vi ivägkallade till chefen innan vi hinner förtära någonting. Detta är alltså den alldeles ypperliga kontrasten till vad som komma skall - vilket fyller sin fördel, men också kunde vara något längre på vad som kommer mycket längre fram. Vill inte spoila och säga för mycket, men det kommer ett par nyckelmoment i storyn där vi förväntas känna stor sympati med dessa karaktärer - men då vi knappt träffat på dem eller haft möjlighet att lära känna dem speciellt blir det också svårt att känna för dem. Visst kan vi förstå att huvudkaraktären känner dem sen innan, men vi kan bara gissa vad han känner då vi själva inte fått möjlighet att lära känna dem på samma sätt. Att få spendera tid med dem, i såväl jobbmoment som på fritiden (till exempel så pratar de om en dart-turnéring som vi både få ha spelat igenom), hade hjälpt mycket och förstärkt vad utvecklarna velat göra. Spel i överlag borde bli bättre på uppyggnad och karaktärsetableringar och låta saker ta tid och inte bara möjliggöras genom en ständig framåtrörelse genom att gå framåt.

Jag säger inte att jag tror att utvecklarna lyssnade på Kent när de skrev eller gjorde spelet, men jag har ändå svårt att inte tänka på deras låt "Petroleum" när jag spelar igenom det. Texten, om att tro på havsmonster från havets djup och mörker, relaterar lätt till spelets utveckling i handlingen. Och kanske är det just denna borrning efter fossila bränslen som möjliggör detta monstruösa uppvaknande. En tanke som är lika skrämmande som briljant kritik av en industri som tycks ta död på både vår värld och alla oss som lever i den. En välriktad metafor helt enkelt.

Snabbt går det alltså utför, och din alldagliga dag på jobbet blir snabbt mycket värre och mer komplicerad än den vanligtvis är. Plattformsmoment som för tankarna till när du måste ta dig under en bro i Half-Life 2 är nervkittlande men ändå bara början på vad som komma skall.

En diskussion som är vanligt förekommande på detta forum är den är svårighetsgrader och om spel för alla. Många menar att det ska vara så svårt som möjligt och helst utan val av svårighetsgrad. Andra menar att spel bör vara tillgängliga för så många som möjligt och att hjälpmedel bör vara tillgängliga men då helst som valbara funktioner snarare än påtvingade. Och jag ställer mig helt klart till den andra gruppen och blir därför glad när jag kan välja story mode och att ha hjälpindikationer påslagna. Dock kan jag känna att det borde funnits ett tredje mellanläge valbart istället för bara svårt eller lättare handlingsläge, för ibland när du måste gömma dig för monstret som jagar dig (tänk Alien: Isolation) är ett sätt att komma undan den att lura den med att kasta saker och skapa ljud på andra ställen än du befinner dig på, men det tar lite udden av skräcken och paniken när du knappt känner hotet över huvud taget utan bara lätt kan vänta lite. Många kommer nog känna likadant och ett mellanläge hade lätt löst problemet.

Med det sagt så är det ändå ett väldigt stort och skräckinjagande monster som inte bara jagar dig, utan i sin enkla men väldigt enorma närvaro skrämmer upp dig och får dig att hetsigt försöka ta dig framåt. Samtidigt som han tar över din medarbetares kropp och använder den till ytterligare terror. Det blir lite av en katt och råtta-lek där du har väldigt lite att sätta emot utan har som enda hopp att försöka ta dig ifrån oljeplattformen och istället ta dig till civilisationen. Vilket såklart är enklare sagt än gjort.

Vad jag ändå kan känna är hur välskrivet spelet är. I allt från hur du växer dig närmare vissa medarbetare, och känner att du blir förrådd av andra. Och så klart, chefen är inte direkt någon älskvärd karaktär du känner att du vill vara vän med eller rädda. Men det hör nästan till liksom. Men ändå, alla moment av desperation och rädsla, allt du gör för att rädda dig själv och dina medarbetare mynnar ut i någonting helt annat. Någonting så mycket större. Självuppoffringen är så stor att det smäller lite i hjärnan.

Överlag är det en väldigt dramatisk och stressig, nästan klaustrofobisk, spelupplevelse. Ibland är det en väldigt mörk upplelse, ibland är det så färgglatt och vackert att jag inte varit med om någonting liknande sen jag prövade LSD när jag var på Roskildefestivalen ett år. Men det är ändå inte glatt på något sätt. Tvärtom är det likväl hotfullt och horribelt i sig.

Och om du trodde att det enda som utgjorde hot mot dig och dina medarbetare är detta Call of Cthulhu-liknande monster får du tänka om. Det är flertalet situationer, när du inte ens är jagad, som ändå är väldigt stressiga och skräckinjagande. Eller vad sägs om att balansera på väldigt hög höjd och riskera att falla ned i det oändliga havet? Eller befinna sig i ett vattenfyllt rum och din enda förhoppning är att simma och hoppas att din luft räcker hela vägen till en utgång du bara hoppas på att finna i tid? Väldigt stressigt och klaustrofobiskt i sig och någonting de flesta av oss kan relatera i skräckfyllda moment vi bara kan hoppas på att aldrig behöva ställas inför.

Slutet är, på många sätt, storslaget. Och även om väldigt unikt och egensinnigt, så påminner det ändå mig lite av slutet i Alan Wake. Ingen stor slutboss, direkt, men ändå omvälvande och meningsfyllt i sig. Och den stretiga relation du har med din fru, som du har flashbacks av under spelets gång, kommer även det till sin slutstation när spelet är över. Och även om det inte är jättelångt, jag spelade klart det på lite över fem timmar - men har sett att vissa gjort det på under tre - så är det ändå väldigt optimerat och perfekt i sin form. Allt som vill sägas får sin tid och du känner inte direkt att det hade behövt vara mycket längre (annat än vad jag tog upp i början av texten då) och alla spel behöver väl inte vara 10 timmarsupplevelser eller mer. För det är ju inte längden, utan upplevelsen, som spelar roll i slutändan. Och det är allt som allt ändå en spelupplevelse som mer eller mindre tar andan ur dig. Och skrämmer dig nästan ur vettet. På bästa möjliga sätt alltså.

Spelat på: Playstation 5. Finns även till: Xbox Series X|S och Windows.

Still Wakes the Deep
4
Mycket bra
+
Välskrivet
+
Skräckinjagande på bästa Lovecraft-ian vis!
+
Valbart hur mycket hjälp du vill ha under din resa
+
Älskvärda karaktärer som du vill bry dig om
-
Du lär aldrig riktigt känna dem och har inte riktig emotionell koppling till dem
-
Vilket tyvärr skapar ett par tillfällen som mest blir tearjerking och drabbande för karaktären du spelar men inte dig
Det här betyder betygen på FZ
Medlem

"Och skrämmer dig nästan ur vettet."

Skräcken blev mest ett gäspande för min del. 😄

Medlem
Skrivet av Zerox_no1:

"Och skrämmer dig nästan ur vettet."

Skräcken blev mest ett gäspande för min del. 😄

Haha jag är nog mer räddhare än de flesta 😅🙈

Redaktör
Ponny

Har hittills bara doppat tårna (heh) i inledningen. Och kan nog ändå förstå vad du menar: blandar redan ihop alla karaktärer och dom smälter samman till en enda sörja. 10+ får i alla fall skotskan. Den bästa accenten! Och tack ska du ha för fin recension.


signatur

En Bamseponny av folket

Medlem
Skrivet av Fredrik Eriksson:

Har hittills bara doppat tårna (heh) i inledningen. Och kan nog ändå förstå vad du menar: blandar redan ihop alla karaktärer och dom smälter samman till en enda sörja. 10+ får i alla fall skotskan. Den bästa accenten! Och tack ska du ha för fin recension.

Ja, de blir ju tyvärr svåra att relatera till och känna något för när de mest är namn utan ansikten - så att säga. Det hade behövts lite mer bonding över whiskey och den där accenten Tack!

Medlem

Bra och koncis text - snyggt!

Jag drog igenom det i en sittning. Det var en trevlig onsdagkväll, men inte så mycket mer. Det känns som att utvecklarna har haft filmkväll med The Thing från 1982 och Trainspotting från 1996 en gång i veckan under hela utvecklingstiden. Röstskådespeleri och dialog är kanonbra, likaså design på miljöer, ljud och framför allt monster. Atmosfären är tät och det finns en fin balans mellan klaustrofobiska industriella kryptunnlar i mörker och en knakade, fallfärdig oljerigg i piskande regnväder. Bra skräck har ofta lite av en växelverkan mellan ljus och mörker, intensitet och andrum. Hur man balanserar och leker med det kan göra mycket. Det här spelet låter spelaren hämta andan emellanåt, litar på att storyn och karaktärens motivation ska bära momentum.

Det där momentumet raseras ganska snart, i alla fall för mig. Spelet är hårt skriptat och man gör sig själv och sin upplevelse en otjänst genom att förvänta sig något annat. Det är aldrig särskilt mycket mer bråttom än du själv gör det och det mesta går på räls efter din tidtabell. Håller med om att storyn är tårdrypande levererat, men så är det lite utrivet ur första sidan i handboken om spelnarrativ också. Ingenting vi inte har sett förut. Spelmekaniskt ägnar sig spelet också plågsamt mycket åt handhållning genom att fyratusen liter gul färg har drällts överallt som också råkar visa vägen. Det är inte heller någonting som går att tvätta bort i inställningarna. Skräms gör utvecklarna mest hela tiden, men läskigt är det sällan. Räcken som går sönder och stegar som rasar omkull fungerar en, två gånger. Inte tjugotre. Utvecklarna verkar dock övertygande om att det går alldeles utmärkt att använda hela tiden och gärna oftare ändå.

För mig var det här en mittemellan-titel. Ett borde-spela för den som prenumerar på Game pass - även den som inte vanligtvis spelar skräckspel. Det är inte mardrömsframkallande och lockar inte fram latenta hjärtproblem. Det är helt enkelt lagom. Annars den skräckfrälse tänka i filmiska banor som tidigare nämnda The Thing samt Annihilation. Spelmässigt rör vi oss någonstans kring Alien: Isolation, svenskutvecklade SOMA och Scorn. Det kan låta som världens bästa spel, men det är det inte. Däremot är det ett helt dugligt nedkok av olika influenser. Och mer än någonting är det lagom långt. Varken story eller gameplay håller för mer än 3-5 timmar, och det är faktiskt en bedrift av utvecklarna att ha insett det också. Sen är det fruktansvärt ballt med oljeriggar också.

Medlem

Tyckte det var en mycket bra upplevelse. Jag gillar den här typen av spel.

Medlem

Ja fruktansvärt atmosfäriskt spel, gillar att det känns som man verkligen är en arbetare på plats med riktiga kollegor. Var några ggr man var djupt rädd i spelet.

Medlem

Har inte klarat det än men riktigt bra än så länge efter några timmar.
Gillar inte ”tentaklarna” på monsterna de ser fel ut. Som ett grafisk fel som spretar sig överallt

Medlem
Skrivet av Zerox_no1:

"Och skrämmer dig nästan ur vettet."

Skräcken blev mest ett gäspande för min del. 😄

Du är jättetuff!


signatur

<allt jag skriver är mina åsikter och ni behöver varken hålla med eller säga emot>

Jag hade kul med det, och bäst var röstskådisarna, "Shaiiite!"


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Skribent

Atmosfären är tätare än dimman på de skotska myrerna.

Medlem

Blir att köra på Series X.


signatur

Nintendo Switch | PlayStation 5 | Xbox Series X

MSI X99A GODLIKE Gaming | i7 6950X | 64GB RAM | RTX 2080

Min SweClockers Profil

Medlem
Skrivet av Joakim Kilman:

Atmosfären är tätare än dimman på de skotska myrerna.

Haha, önskar jag hade tänkt på den formuleringen i texten

Vet någon som spenderat typ 30 år av sitt yrkesverksamma liv på oljeplattformar i olika länder. Det händer mycket crazy stuff på såna ställen, även utan att blanda in Lovecraftianska monster.

Jag borde spela det här, det låter spännande! Men min dator pallar det nog inte.

Medlem
Skrivet av psp123:

Tyckte det var en mycket bra upplevelse. Jag gillar den här typen av spel.

Jag med! Korta, engagerande, inlevelserika. Allt behöver inte vara 100+ timmar liksom.

Skrivet av Karmak:

Har inte klarat det än men riktigt bra än så länge efter några timmar.
Gillar inte ”tentaklarna” på monsterna de ser fel ut. Som ett grafisk fel som spretar sig överallt

Tyckte överlag monsterdesignen var bra och skrämmande, men när en gömde sig i köket tror jag det var eller om det var vid tvättmaskinerna kanske så blev lite spretigt som att det vara buggig grafik. Det var dock en väldigt liten och kort del av upplevelsen så tyckte inte det drog ned omdömet nämnvärt.

Skrivet av Walter S.A. Iego:

Jag hade kul med det, och bäst var röstskådisarna, "Shaiiite!"

https://youtu.be/JLZE50ghajs?si=z9SV9HWf78J7bRRd

Haha! Ja, rösterna var absolut en del av höjdpunkterna. Mer skotsk dialekt i spel tack!

Skrivet av N3gn4v:

Blir att köra på Series X.

Tycker jag du ska! Finns på Game Pass tror jag

Skrivet av Sebastian Lind:

Vet någon som spenderat typ 30 år av sitt yrkesverksamma liv på oljeplattformar i olika länder. Det händer mycket crazy stuff på såna ställen, även utan att blanda in Lovecraftianska monster.

Jag borde spela det här, det låter spännande! Men min dator pallar det nog inte.

Ugh! Kan bara tänka mig. Hade nog aldrig vågat eller orkat med att jobba i sådana miljöer. Var läskigt nog såhär liksom.

Medlem

Bara kört inledningen men gillar vad jag sett. Ett spel jag högst troligen hade missat utan game pass.

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av FarbrorBarbr0:

Bra och koncis text - snyggt!

Jag drog igenom det i en sittning. Det var en trevlig onsdagkväll, men inte så mycket mer. Det känns som att utvecklarna har haft filmkväll med The Thing från 1982 och Trainspotting från 1996 en gång i veckan under hela utvecklingstiden. Röstskådespeleri och dialog är kanonbra, likaså design på miljöer, ljud och framför allt monster. Atmosfären är tät och det finns en fin balans mellan klaustrofobiska industriella kryptunnlar i mörker och en knakade, fallfärdig oljerigg i piskande regnväder. Bra skräck har ofta lite av en växelverkan mellan ljus och mörker, intensitet och andrum. Hur man balanserar och leker med det kan göra mycket. Det här spelet låter spelaren hämta andan emellanåt, litar på att storyn och karaktärens motivation ska bära momentum.

Det där momentumet raseras ganska snart, i alla fall för mig. Spelet är hårt skriptat och man gör sig själv och sin upplevelse en otjänst genom att förvänta sig något annat. Det är aldrig särskilt mycket mer bråttom än du själv gör det och det mesta går på räls efter din tidtabell. Håller med om att storyn är tårdrypande levererat, men så är det lite utrivet ur första sidan i handboken om spelnarrativ också. Ingenting vi inte har sett förut. Spelmekaniskt ägnar sig spelet också plågsamt mycket åt handhållning genom att fyratusen liter gul färg har drällts överallt som också råkar visa vägen. Det är inte heller någonting som går att tvätta bort i inställningarna. Skräms gör utvecklarna mest hela tiden, men läskigt är det sällan. Räcken som går sönder och stegar som rasar omkull fungerar en, två gånger. Inte tjugotre. Utvecklarna verkar dock övertygande om att det går alldeles utmärkt att använda hela tiden och gärna oftare ändå.

För mig var det här en mittemellan-titel. Ett borde-spela för den som prenumerar på Game pass - även den som inte vanligtvis spelar skräckspel. Det är inte mardrömsframkallande och lockar inte fram latenta hjärtproblem. Det är helt enkelt lagom. Annars den skräckfrälse tänka i filmiska banor som tidigare nämnda The Thing samt Annihilation. Spelmässigt rör vi oss någonstans kring Alien: Isolation, svenskutvecklade SOMA och Scorn. Det kan låta som världens bästa spel, men det är det inte. Däremot är det ett helt dugligt nedkok av olika influenser. Och mer än någonting är det lagom långt. Varken story eller gameplay håller för mer än 3-5 timmar, och det är faktiskt en bedrift av utvecklarna att ha insett det också. Sen är det fruktansvärt ballt med oljeriggar också.

Utmärkt sammanfattat. Lagom är nog det bästa omdömet jag kan ge.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

1
Skriv svar