Indiana Jones and the Last Crusade: The Graphic Adventure (Amiga)

Medlem
Indiana Jones and the Last Crusade: The Graphic Adventure (Amiga)
  • Plattformar: Amiga (Testversion), Atari ST, CDTV, FM Towns, Mac OS, MS-DOS

  • Release: 1989

Hur konstigt det än kan låta kändes den lite som en stenåldersdator kapabel till mycket mer än vad som egentligen kändes rimligt.

Kan inte påstå att det rörde sig om något direkt "krig" mellan mig som Amiga-nörd och grannen med en "PC" (nog för att Amigan också är en PERSONAL COMPUTER, men det var ju så man förde sig med begreppen på den tiden).

Det lät rätt horribelt (PC-Speaker, en pipfest utan dess like), pixlarna kändes gigantiska då där inte var tal om att presenteras med några scanlines (även om Amigan kunde använda sig av samma upplösning kändes den dubbelt så hög som följd av sättet den presenterades på) och med en 386-processor och inte mycket minne alls fanns där en del problem med lite mer krävande spel.

Indiana Jones and the Last Crusade funkade dock bra, men återigen... lite stenålders kändes det när man själv suttit och fipplat runt med senare spel som, säg, The Secret of Monkey Island även om det inte skilde de två spelen åt mycket mer än ett år.

Således, The Last Crusade förpassades till den där skaran äventyrsspel av peka och klicka-snitt som jag kände till men aldrig tog tag i att spela. Kände faktiskt ett större intresse i gamla Sierra-klassiker då de verkligen rotade runt i den "daterade" grytan, som kontrast till LucasArts senare mer strömlinjeformade alster.

Som uppföljaren The Fate of Atlantis.

En anledning till att rota runt i ovanstående minnen är delvis det faktum att The Last Crusade i Amiga-tappning är så pass lik DOS-versionen att det är lätt att hävda att det är en lite väl simpel port.

Utöver att oavsett hårdvarukonfiguration erbjuda samplingsdriven musik, som även om den låter ljusår bättre än vad en PC-Speaker vibrerar ur sig i DOS-versionen LÅTER rätt tattig (inte för att låtarna i sig är dåliga, utan för att de presenteras rätt... skevt), så har man varken brytt sig om att dra på med antalet färger eller nyttjat någon form av mjuk hårdvaruscroll.

SCUMM-motorn som driver spelet känns dessutom seg. Även med fler MHz under huven kan kortare transportsträckor kännas mer påfrestande för psyket än vad de borde göra. Än mer så då flertalet sektioner av spelet fokuserar mycket på just runtrännande.

Designmässigt är det dock svårt att hävda annat än att ambitionsnivån är hög.

Till skillnad från senare Loom och The Secret of Monkey Island jobbar The Last Crusade utifrån en filosofi klart mer i linje med Maniac Mansion där olika lösningar på pussel, olika vägar genom spelet rentav, samsas med inte endast möjligheten att kunna dö utan även detta med att kunna missa relevanta tips och föremål längs vägen som gör vissa pussel omöjliga att lösa utan rå trial and error.

Genom att navigera sig genom dialogträd (en nyhet i och med detta spel) med vissa karaktärer kan man få reda på saker att använda sig av i dialog med andra och på så vis komma runt vissa problem eller slippa hamna i slagsmål.

Rent tekniskt sett är det fullt möjligt att ta sig genom hela spelet utan att slåss (om man blundar för ett slagsmål som sker under lite speciella förutsättningar), men såvida man inte besitter en ängels tålamod och verkligen utforskar precis varenda vrå av de platser man besöker, vrider och vänder på alla pixlar där finns, lär både ett och annat slagsmål bli aktuellt.

Att slåss i The Last Crusade är som att försöka köra bil med förbundna ögon, och än värre är det att Indys hälsa nöts ned sakta men säkert med endast ett tillfälle under hela resan där möjlighet ges att återställa densamma.

Hade fiender flaggat lite smått om de tänker slå Indy på käften, i magen eller i skrevet hade det känts rimligt att blockera och kontra efter bästa förmåga men istället blir det mest till att försöka se kraftmätaren nå rimlig nivå och dela ut en smäll på vinst eller förlust, om och om och om igen med hopp om att gå segrande ur striden på liv och död.

Så, även om där kanske inte rent tekniskt sett finns några dead ends, situationer där man inte kan ta sig vidare då man saknar något för att göra just detta, kan brist på hälsa leda till något motsvarande.

Det klingar, naturligtvis, otroligt illa med det manifest LucasArts i detta skede förde sig med för att ta avstånd från Sierras bestraffande attityd gentemot nyfikna spelare.

För att vara ett spel som baserar sig på en film tar det sig en hel del friheter som gör att man aldrig behöver känna att man spelar sig genom filmen det baserar sig på, scen efter scen.

Speciellt inte med hänsyn till de olika vägar genom spelet man kan ta, och de olika vis på vilka man kan lösa flertalet av de utmaningar som slängs ens väg.

Upplägget kompletteras dessutom med IQ Points, ett system där pussel lösta genererar poäng som presenteras dels som poäng för pågående session och dels en total för alla rundor genom spelet där varje nytt sätt att lösa ett pussel på genererar ytterligare poäng upp till ett max av 800.

Dock, med poängen förpassade till ladd- och sparskärmen samt en avsaknad av flaggande för när man får poäng, hur mycket och för vad agerar systemet inte alls den morot för åtskilliga omspelningar som det borde göra.

The Last Crusade är ett relativt kort spel, men den skyhöga svårighetsgraden gör att det ändå kan ta väldigt mycket tid i anspråk såvida man inte spelar det med en guide till hands.

Upplägget med en rad verb att kombinera (Push, Pull, Give, Open, Close, Look, Walk to, Pick up, What is, Use, Turn on, Turn off, Talk och Travel) känns lika underutnyttjat som verbmässigt antalsöverflödigt.

Menar, Travel använder man typ... säg... två gånger. Detta i ett tidigt skede och sedan inaktiveras verbet för gott. Turn on och Turn off används så sällan att man borde låtit Use representera de båda.

Dessutom är spelets pussel relativt få, antalet föremål man plockar på sig under äventyrets gång är inte många alls, och som för att kompensera för detta har man slängt in väldigt många labyrintiska sektioner.

Katakomberna under Venedig tycks vara oändliga, och eftersom man vandrar runt där med konstant oro att missa något viktigt känns det relevant att utforska precis varenda avstickare hur mycket av återvändsgränder de än kan tänkas vara.

Slottet Brunwald, exempelvis, har mängder av rum att utforska, flera våningar med illvilliga soldater vandrandes runt i korridorerna, och att gång om annan hamna i slagsmål för att man går omkring i fel utstyrsel, säger eller gör fel sak (det går liksom inte att via logik resonera sig fram till vad en vakt vill höra eller bli mutad med förutom i några få undantagsfall) eller bara råkar öppna "fel" dörr dränerar upplevelsen på ren och skär spelglädje.

Allt känns här mest bara drygt, segt och frustrerande.

Åtminstone innan man faktiskt vet vad man skall göra, för när man nått den punkten i ens relation med spelet är det så mycket lättare att se det för allt vad det önskade vara framför vad det inte blev.

Till skillnad från speldesign av idag adderade The Last Crusade ytterligare en kontext för att skapa en helhet, och det i form av en fysisk dagbok att bläddra i.

Konceptet i sig var inte nytt, länge hade "feelies" varit en grej hos bland annat Infocom och Sierra, men det är lite sorgligt att se hur något som faktiskt får spel att kliva in rent fysiskt i vår värld i princip upphört att existera.

Hursomhelst.

Indys fader, Henry Jones, förde en dagbok över vadhelst relaterat till den heliga Graal allting kretsar kring. Tidningsurklipp, en jäkla massa anteckningar och ett och annat dokument av slag att läsa och sätta i relation till diverse information Indy snubblar över i spelet.

Sådär som att vissa pussel överhuvudtaget inte går att lösa såvida man inte har dagboken att ty sig till, såvida man inte är beredd att spara och ladda och spara och ladda och pröva ditt och datt på allsköns olika vis till dess att en lösning uppenbarar sig av ren och skär slump.

(Där finns även en digital variant av dagboken att tillgå, men den är helt kontextbaserad och ger enbart tips till pussel man för tillfället befinner sig i.)

Att vissa lösningar, precis som i uppföljaren The Fate of Atlantis, skiftar från spelomgång till spelomgång understryker vikten av att faktiskt ha dagboken tillgänglig då en guide inte nödvändigtvis kan erbjuda just de svar man söker.

Sett till när Indiana Jones and the Last Crusade släpptes, 1989, är det lätt att förstå varför det kommit att bli så pass uppskattat som det blivit.

Som sagt, ambitionsnivån är rätt skyghög och med hänsyn till att spelet faktiskt utvecklades under tidspress för att kunna sammanståla med filmens släpp (tror vi snackar runt sex månader i detta specifika fall) är det något av ett mirakel att man lyckats åstadkomma något så pass komplext och i sammanhanget progressivt.

Samtidigt är det uppenbart att flertalet inslag hade kunnat finslipas så att resan som erbjuds blivit en klart smidigare dito, där rädsla för att göra fel och oåterkalleligen köra fast kunnat elimineras och där man fått uppleva sig ha någon form av faktisk kontroll i slagsmål.

Och, återigen, som Amiga-version betraktad tar The Last Crusade verkligen inte ut några svängar. Inga visuella uppdateringar, inget soundtrack kärleksfullt anpassat till hårdvaran som i framtida The Secret of Monkey Island.

Värt att uppleva?

Absolut, fast kanske ur en mer spelhistorisk infallsvinkel där man inte räds att vända sig till där hjälp finns om man kör fast och känner att intresset i att fortsätta är på väg att upphöra existera.

Samt i form av någon senare mer färgglad och detaljrik version. Som den som för tillfället säljs på GOG eller Steam för dryga tjugan.

Indiana Jones and the Last Crusade
2
Tveksamt
+
Ambitiöst i dess design
+
Pussel kan ofta lösas på flera olika vis
+
Indy kan slå Hitler på käften
-
Fightingsystemet är värdelöst
-
Dödsfall och semi-dead ends i mängder
-
Sunkig trial and error i dialoger
-
IQ Points-systemet tillför ingenting
-
De där jävla stolarna far och son binds fast vid
Det här betyder betygen på FZ
Medlem

Jag håller med om i stort sett allt.
Jag kom aldrig förbi katakomberna dock, vilket var ganska tidigt i spelet. Tyckte det var frustrerande efter att ha kört just Fate of Atlantis och Secret of Monkey Island.

Fråga - Varför kör du alla spelen på Amiga?

Medlem
Skrivet av AdamMK:

Jag håller med om i stort sett allt.
Jag kom aldrig förbi katakomberna dock, vilket var ganska tidigt i spelet. Tyckte det var frustrerande efter att ha kört just Fate of Atlantis och Secret of Monkey Island.

Fråga - Varför kör du alla spelen på Amiga?

Varför han kör spelen på amiga? Det måste vara för nostalgin.


signatur

🎮 PlayStation 5 | Xbox Series X
📺 LG C2 55" (2022 EVO)

Manchester United FC ❤️

Medlem

Där här passade ju bra. Jag "testade" Atlantis igår. Slutade med att jag satt uppe halva natten. Pc varianten med Roland och röstskådespelare 😁

Medlem
Skrivet av AdamMK:

Fråga - Varför kör du alla spelen på Amiga?

Skrivet av Beertagne:

Varför han kör spelen på amiga? Det måste vara för nostalgin.

Anledningen är att jag fascineras av hårdvaran och finner det intressant att se hur utvecklare nyttjade den. Amigan var en stor grej i Sverige, priset var av klart mer familjärt slag än vad motsvarande DOS- och Windows-burkars dito var och det var på Amigan många upplevde spelen för första gången.

Sedan har jag aktivt spelat på Amiga i någon form och skepnad sedan sent 80-tal, så datorn står mig varmt om hjärtat.

Medlem
Skrivet av IRONBERG:

Där här passade ju bra. Jag "testade" Atlantis igår. Slutade med att jag satt uppe halva natten. Pc varianten med Roland och röstskådespelare 😁

Mmm, onekligen det bästa sättet att uppleva spelet på idag såvida man inte vill åt den där speciella känslan någon viss konsol eller dator för sig med. Tycker det är skitskoj att testa olika versioner av äldre spel då skillnaden oftast var klart mer påtaglig än idag när det i mångt och mycket uteslutande är mest tekniskt fett på data och hyfsat likvärdigt mellan PS5 och Xbox-varianter.

Medlem

De tog sig faktiskt inte så många friheter, det var mer att de inte direkt fick reda på mycket av handlingen det finns ett avsnitt av Retrohour där de snackar om det (samt andra spel som blev film).


signatur

<allt jag skriver är mina åsikter och ni behöver varken hålla med eller säga emot>

Medlem
Skrivet av Ankh:

De tog sig faktiskt inte så många friheter, det var mer att de inte direkt fick reda på mycket av handlingen det finns ett avsnitt av Retrohour där de snackar om det (samt andra spel som blev film).

Det var väl så att de fick jobba utifrån manus, inte färdig film, och som följd har med saker i spelet som inte kom med i filmen? Oavsett, vad jag menar med friheter är att spelet erbjuder något unikt även om det är baserat på filmen. Zeppelin-sekvensen är det inte ens alla som får se när de spelar, exempelvis.

Medlem

Hissss!! *fräser*
Jag tillhör skaran frälsta som klarat av detta spel, och återspelat det ett otal gånger. För min del lär det bli att jag tar fram den gamla amigan även när jag sitter på pensionärshemmet för att lira ännu en gång
För mig är detta spelet det perfekta Scumm spelet (det gjordes ett fåtal i Scumm motorn på den tiden). För min del får det bli en stark fyra eller svag femma

Medlem
Skrivet av Legerdemain:

Det var väl så att de fick jobba utifrån manus, inte färdig film, och som följd har med saker i spelet som inte kom med i filmen? Oavsett, vad jag menar med friheter är att spelet erbjuder något unikt även om det är baserat på filmen. Zeppelin-sekvensen är det inte ens alla som får se när de spelar, exempelvis.

Knappt det - de fick en mindre förklaring över vad filmen skulle ha utan att för den delen avslöja mer än typ en a4. (inte riktigt så, men dock inte långt ifrån). Det var sjukt lite de fick veta då allt var "hysh hysh" om filmerna. De fick absolut inte läsa något manus.

Ska se om jag kommer ihåg att rota fram avsnittet där de snackar om det imorgon. Det är riktigt intressant.

Edit: Förövrigt har jag alltid gillat det Indiana Jones spelet, men det var drygt med allt laddande (utöver när man slamdunka in den på hd då dvs)


signatur

<allt jag skriver är mina åsikter och ni behöver varken hålla med eller säga emot>

Medlem
Skrivet av ForrestFox:

Hissss!! *fräser*
Jag tillhör skaran frälsta som klarat av detta spel, och återspelat det ett otal gånger. För min del lär det bli att jag tar fram den gamla amigan även när jag sitter på pensionärshemmet för att lira ännu en gång

Saken är den att jag nog lär spela det fler gånger nu när jag "kan" hela spelet och som följd kan slappna av när jag spelar. Det är ju lite speciellt att spela äventyrsspel flera gånger då första rundan alltid ter sig totalt annorluda än de övriga, då är pussellösandet så mycket mer centralt... efterföljande rundor kan man lägga energin på andra saker.

Skrivet av Ankh:

Knappt det - de fick en mindre förklaring över vad filmen skulle ha utan att för den delen avslöja mer än typ en a4. (inte riktigt så, men dock inte långt ifrån). Det var sjukt lite de fick veta då allt var "hysh hysh" om filmerna. De fick absolut inte läsa något manus.

Ska se om jag kommer ihåg att rota fram avsnittet där de snackar om det imorgon. Det är riktigt intressant.

Edit: Förövrigt har jag alltid gillat det Indiana Jones spelet, men det var drygt med allt laddande (utöver när man slamdunka in den på hd då dvs)

Aha, sedär. Läst en del om utvecklingen men de texterna har aldrig gått in i detalj på exakt hur mycket de fick ta del av men fått intrycket av att de hade tillgång till klart mer än vad det verkar framgå i podden du lyssnat på. Hoppas du hittar podden, är nyfiken på vad som sägs.

Kör det mesta via WHDLoad numera, installerat från originaldisketter. Dock testar jag emellanåt att spela från diskett bara för att se hur det känns. Vissa spel tänker man knappt på att de ligger på diskett, andra blir man galen på som följd av långa laddningstider och frekvent diskettskiftande.

Medlem

Har du tillgång till hårddisk på Amigan så rekommenderar jag att du provar Indiana Jones and The Fate of Atlantis som nästa spel.
3 olika vägar att nå målet, och utan hårddisk otroligt mycket diskbyten även om man har två stycken extra drivers (Disketter på 20-30st eller så, minns inte exakt).
Finns också en arkadversion av Fate of Atlantis, vilket är konstigt då de inte bygger på en film. Två helt separata spel om samma äventyr, men gjorda på helt olika sätt. Lite märkligt.

Medlem

Spelade Amiga-versionen som ung. Låten som spelas i Venedig har verkligen fastnat i mitt huvud, ~35 år senare så upptäcker jag mig själv med att nynna på den lite här och var, kan dyka upp när som helst.

Och det var i stort sett hur långt jag kom i spelet också, klarade aldrig pusslet i biblioteket förrän jag köpte spelet till DOS nästan 10 år senare och gav spelet en ny chans.

Skrivet av ForrestFox:

Har du tillgång till hårddisk på Amigan så rekommenderar jag att du provar Indiana Jones and The Fate of Atlantis som nästa spel.

Han har redan recenserat det spelet.

Medlem
Skrivet av ForrestFox:

Har du tillgång till hårddisk på Amigan så rekommenderar jag att du provar Indiana Jones and The Fate of Atlantis som nästa spel.

11 disketter ligger det på.

Du ser mig recensera det här:

Indiana Jones and the Fate of Atlantis

Medlem
Skrivet av Kazutoyo:

Spelade Amiga-versionen som ung. Låten som spelas i Venedig har verkligen fastnat i mitt huvud, ~35 år senare så upptäcker jag mig själv med att nynna på den lite här och var, kan dyka upp när som helst.

Och det var i stort sett hur långt jag kom i spelet också, klarade aldrig pusslet i biblioteket förrän jag köpte spelet till DOS nästan 10 år senare och gav spelet en ny chans.

Han har redan recenserat det spelet.

Ah, ser nu att du redan länkat.

Näää, bibliotekpusslet var inte helt lätt. Suttit fast där själv många gånger tidigare, men med lösningen väl på plats var det kanske inte riktigt så svårt som det först verkade.

1
Skriv svar