Är du förälder?

Nix och har noll sug efter det. Jag har tillräckligt att hantera med mitt eget liv och fyller fritiden med dyra leksaker och resor i stället.

Har jobbat på förskola i 12 år, och känner att jag vet bättre än att bli förälder. Särskilt i dagens ekonomi.

Två st på 10 och 14. Har väl alltid hatat barn men träffade rätt kvinna så blev det andra tankar och de två bästa besluten i mitt liv!

Jobbar själv på korttidsboende och inom kommunens olika boenden för äldre i 25 år.
Min lärdom om livets sista fas är att man absolut inte vill hamna på ett boende. Visst är ensamhet och depression ett vanligt problem bland äldre men man kan bli ensam trots att man har barn. Man kan även finna ny social gemenskap och vänner i sen ålder.
Om det finns duktig personal som utreder ens situation så har de en handlingsplan för att socialisera sig och skapa en god vardag.

Har nog aldrig funderat så mycket på att skaffa barn, visst har sambon och jag pratat om det ibland men åren går och vi är nu 35 år båda två så ska det bli något så behöver det ju typ bli nu(?) Kanske säger det iofs något, vi är kanske inte så sugna på barn som många är?

Saken är ju den att så många av våra vänner skaffat och när vi tittar på dem idag så verkar ju de flesta inte direkt lyckligare? Man får oftast höra hur jobbigt det är, vabb, trots och allt det där. Förstår såklart att det inte är hela bilden och att det finns magiska stunder med, men grejen är ju det att vi har det så bra ihop idag...Vi har vårt hus, våra hundar, vänner, en stabil och god ekonomi och är fria till att typ göra det vi vill när vi vill.

Det som gnager i oss mer är väl det här med att våra föräldrar inte har fått några barnbarn än, jag vet ju att de gärna hade haft det vid det här laget. Speciellt när jag tänker på vilken fin relation jag hade till min mormor och morfar. Visst, vi har båda två yngre syskon så där kanske det kommer något men i dagsläget så verkar det inte som det i alla fall.

Jag valde alternativ 3, dörren är inte stängd men med tanke på vår ålder och att vi inte direkt pratar om det så ofta så känns det som att det var det enda rätta alternativet för mig.

Kan väl säga som så också att när man jobbat inom skolan så är kanske inte heller det världens bästa reklam för att sätta barn till vårt samhälle idag.

"Nej, och planerar inte att bli". Har bara inte känt att ta hand om någon är min grej, klarar knappt mig själv, och att ha ansvar för någon 24/7 är väldigt ångestframkallande tanke. Är också rädd för att ungen ska ärva min psykologiska svaghet. Sen ovisst framtid där det verkar mer och mer som världen går åt h*lvete inom "kort" där tredje världskriget tävlar med klimatundergången om vad som kommer sänka allt först gör att peppen bara minskar. Men om jag träffar någon som jag gillar och vill ha framtid med och hon verkligen vill ha barn kanske jag offrar mig och lägger negativa tankarna åt sidan och hoppas det löser sig ändå.

Två pojkar, 4 och 6. Hade gärna velat ha en liten tjej, men tror inte vi orkar börja om en gång till. Dessutom skulle det säkert bli en kille till ändå. Sexåringen har anammat mitt spelintresse, vilket är skoj. Jag var aldrig den där som gick och längtade efter barn, det var min fru som ville. Och sedan visste jag att min mamma, som förlorat så mycket, så gärna ville ha barnbarn. Att se hennes glädje när hon träffar pojkarna är en glädje även för mig.

Det är verkligen heaven and hell det där med att vara förälder. Man är ständigt påpassad, får aldrig vara i fred, inte ens när man går på toaletten, får sätta sig själv sist hela tiden. Torka skit, vakna av att ett barn har kissat ned ens säng mitt i natten. Kan inte alls resa som förut (allt måste anpassas efter de små). Och så får man ju en livslång oro på köpet.

Men så är det ju underbart att se de små växa upp också, alla frågor och funderingar de har, att se hur de utvecklas till egna små individer. Hur jobbigt det än är saknar man dem efter en lång arbetsdag i alla fall. Självklart är det värt det.

Min ena kusin var 40+ när de fick tvillingar så visst går det, men krävde x antal IVF försök innan det hela gick igenom så att säga.

Nix eftersom jag är evigt singel. Men det stör mig inte så mycket, men träffar jag någon så kan jag tänka mig barn. Men får jag inga så gör det inget heller.

Alltså, jag går kommer aldrig låta gaming gå över ett förhållande, men att överge mina intressen för saken av det och påtvinga ett intresse som någon annan har men inte resonerar med mig? Nah. Hästar är tex. inte mitt intresse men jag varken dömer eller avstår någon annan gilla annorlunda. Jag behöver inte någon kvinna gilla det jag gör, det är ju bara ett intresse som gäller mig. Jag gillar också metal, följa fysikutvecklingen, matlagning, felsökning, bilvisningar av klassisker.

Jag fattar, attraktion och kärlek är transaktionell och medger att jag var snäppet rund för en tid sedan men är något jag arbetade på och går på träning några gånger i veckan för att hålla det ner. Jag försökte också med ditt resonemang sedan tidigare (när jag gjorde förändringar) och tyvärr så kan jag inte se vad många män erbjuder som inte jag kan ge - och på grund av ghosting så är jag också mycket mer försiktig att bli öppen av mig (du vet, på det personliga planet), vilket kanske motarbetar mig. Granted jag är för stunden arbetslös men ska vidarestudera till lastbilschaufför, även om jag hade lite högre drömmer än så.

Aja även om ingen "gillar" mig så gillar jag den jag har blivit, jag har fridfullt hem, är butler till 2 katter och min retro setup har genom åren blivit mer och mer komplett (bara en massa tillbehör som saknas).

Du låter rigid i ditt sätt och har en del stereotypa intressen. För mig är det självklart att om jag värderar barn och det krockar med hobbyn så ryker hobbyn. Men om du är nöjd med din tillvaro så är det ju fine, men om de kvinnor som finns inte gillar retrosetups eller forskningsrön inom fysik så går det ju helt enkelt inte. Man får vara lite mer dynamisk och stå ut med osäkerhet och ta fler risker.

Dessutom är du arbetslös vilket kan försvåra om man vill locka en annan att dela livet ihop. Sannolikt har du missbedömt vad de här männen kan ge. Du är också osäker och ältar gamla ghostningar.

Det är nog vad du behöver jobba på och inte jämföra dig med andra män. Det är svårt och så men det är ju livet generellt så det är ju inte särskilt förvånande.

När du väl arbetar och har ett annat självförtroende samt tränar och ser pigg och fräsch ut så kommer lyckan att vända.

Det smickrar sannolikt en framtida partner att du gick ner i vikt (svårt), utbildade dig till ett nytt jobb (förvånande få som gör) samt öppnade upp dig och var villig att kompromissa med något som du tyckte mycket om (iof grundläggande men det kan vara svårt).

Svar ja för mig. Var inte så sugen först och var ganska inställd på att vara barnlös men flickvännen var tydligt tidigt med att hon ville och med tiden så tryckte hon mer på det och med tiden kände jag mig redo och nu är jag 30+ och har ett barn på snart ett år. Som nån skrivit tidigare är det ju mycket slit men jag ångrar mig inte, det är väldigt kul och känns ofta bra men man får ju ställa in sig på att man inte längre kan prioritera sina egna intressen och behov så mycket samt att all logistik blir knepigare.

Mitt ”råd” är att skaffa inte barn om du är helt säker eller bara för att din partner vill får då lär det ändå gå åt helvete sen och ändå ta slut så se till att det är något båda vill, sen är det bara att köra, typ

Jag tycker att du resonerar väldigt sunt.

Självklart får man anpassa sig i ett förhållande och det är viktigt att man delar vissa intressen, men man behöver inte dela allt. Jag tror det är bra att man har kvar sina egna hobbies/vänner också (inom rimliga gränser) och inte liksom "sitter ihop" med varandra. Om t ex fysik är något viktigt för dig är det basic stuff att din partner ska respektera det, oavsett om den själv är intresserad eller ej. Låter som en potentiellt sett destruktiv relation annars.

Det låter också som att du har god självinsikt, har jobbat med dig själv och fortsätter att göra det -- awesome! För att kunna träffa någon och inleda en hälsosam relation är det viktigt att man först och främst trivs i sig själv och är hyfsat at peace med tillvaron. Sen skadar det ju inte med lite humor, intressant personlighet eller självförtroende, det är verkligen inte bara utseendet som räknas! Jag hoppas du kommer hitta någon.

Jag tror vi missar varandra här lite, jag säger inte att mitt intresse är viktigare än ett barn - jag kan lägga undan det för barnets sak likaså förhållandet i prioritering, men att sluta GILLA det? Nah. Tex. jag kan lätt undanlägga sakerna till en lagringsplats/förråd tills bättre tillfälle där man kan använda dem (större hem, barnet är äldre etc), men bli begärd att göra av sig med intresset kommer bara göra mig en sämre version av mig själv och INGEN vinner på det. Men ja, är rätt bestämd över vad jag gillar för i tonåren så försökte jag anpassa mig efter normen, det gick inte i längden för mig så jag vände mig tillbaka till det som gjorde mig, och ännu gör, glad

"Stereotypa intressen" Du kunde lika gärna skrivit <insert whatever your interest is here> är lame.

Jag har fått höra det förr (inte arbetslösheten) men har ALDRIG fått ett vettigt svar, inte ens när jag snällt ber om ett. Lite svårt att utvecklas när det inte presenteras vad som är fel, du vet som en mentor som säger "FEL" men vägrar poängtera ut vad (väldigt oproduktivt). Du säger också "inte jämföra" men samtidigt om en kvinna får ut något av en annan man så måste man ju observera vad man själv saknar och ska introspekta, vilket kommer i sin tur kräver att man jämför. Annars kan jag bara komma till fel slutsats och säga "Aha! Han har en blyertspenna, DET är orsaken" (en överdrift but you get the gist). När jag jämför så är det inte så mycket som att "han är bättre än mig" utan det är data, information, på hur jag bättra från en sämre version till en bättre där jag vinner på (som viktnedgången).

Men klart jag ältar om ghostningar, vilken annan kille som helst gör det. Hade det varit enstaka gång så hade jag viftat bort det, men flera gånger är ett mönster och har därför varit mer försiktig. Där är till och med 2 kvinnor som har ghostat mig innan jag ens hinner öppna upp mig där samtalena bara varit ytliga (deras förlust i mina ögon), och jag antar att det var lika bra för då har jag besparat vidare besvär. Jag tänker inte försöka dejta som en påfågel för sådant är bara dränerande. Ingen är utan brister eller osäkerhet, skillnaden är hur BRA man döljer dem (du vet, som narcissister gör) - and I ain't playing that game. Är hellre upfront om mina brister än att dansa runt busken, som:

Överläppen, näsan, övervikten, manligt håravfall, känslan av otillräcklighet, dåliga skolbetyg (tack depression, that really helped). Och vet du vad? Big whoop.

Men om till trots det är otillräckligt för kvinnor vara intresserad av mig, fine then, då är det inte personer jag vill ha och göra med i första taget, det är tråkigt but it is what it is. Men jag har en grym systerdotter och systerson som jag kan skämma bort om livet fortsätter som det är.

(Jag vet att inlägget låter väldigt bittert, men det är mer av en sarkastisk ton som "Well that's a given")

Edit:

Tackar!

Folk gråter stora elefant tårar över att Japan bara har 120miljoner innevånare och kommer att bli färre i framtiden. Dom pratar om att vi människor håller på att dö ut. Vad bra att dom inte har så bra koll på vårt invånarantal. Vet inte riktigt om dom skulle klara av den chocken. Har två gaming extrema pojkar så jag tycker att jag har gjort tillräckligt.....

Verkar som att din barn får en jättefin uppfostran! Jag önskar att våra barn blir så när de är 11. Vi jobbar mycket med att vara artig, att hjälpa till. Vi kört hårt med handhygien, vilket jag inbillar mig bidrar till att de nästan aldrig är sjuka. Vår sexåring är duktig på att städa i alla fall.

Jag tycker inte att du ska utplåna dig själv för någon annans skull. Det låter väldigt destruktivt.

Jag kan ta mig själv som exempel. TV-spel är mitt överlägset största intresse, om än inte det enda. Min fru är helt ointresserad. Men hon respekterar och accepterar mitt intresse, att det kostar en del pengar (jag köper aldrig saker om vi inte har marginaler för det) samt tar lite plats i vardagsrummet. Samtidigt ser jag det som mitt ansvar att inte förvandla vardagsrummet eller huset till ett enda stort pojkrum. Jag försöker hålla samlingen begränsad till ett separat rum och hålla vardagsrummet så cleant som möjligt, för de flesta som vistas där är inte intresserade. Det är bara jag och äldsta sonen.

Och ja, det blir givetvis mindre spel under småbarnsåren. Nu kan jag spela lite grand med sexåringen, men det gäller ju samtidigt att vara ansvarstagande och sätta gränser mot ett barn.

Visa ömsesidig respekt och acceptera varandras olikheter - då når man långt, tror jag.

Har 2 st, 13 år och 9 år. Första var lite av en hoppsan, andra var något vi planerade. Inga ånger även om 13åring just nu är... dryg.

Har vänner som valt att inte skaffa och har aldrig planerat på att skaffa och jag kan till viss del förstå dom, det är något som tar över ens liv och det blir inte detsamma. Dom har dock valt att skaffa hundar istället och lägger all sin tid åt dessa små kära krabater, så frågan är väl om det är nån form av kompensation.

Jag är inte helt 100 på att kvinnan i förhållandet är så anti-barn som mannen men dom är lyckliga iallafall och det är väl det viktigaste.

Har även en kollega som absolut inte ville ha barn och hennes man övertalade henne, där är jag orolig för barnet att det ska få en mamma som inte riktigt älskar barnet, vilket säkert kommer sätta sina spår... Men hoppas att allt kommer gå väl.

Jag fnissar lite när jag läser detta, för jag känner så väl igen mig. Vi får ofta beröm för att vår sexåring är så väluppfostrad, han plockar undan tallriken när han har ätit hos en kompis, tackar alltid för maten/fikat och tvättar händerna innan osv. Men vår yngsta är inte alls så där spontant artig, trots att vi tycker att vi uppfostrar båda likadant. Det kommer inte naturligt för honom, han tror mer att han är chef som kan peka på det han vill ha utan att ens säga något. Så ja, jag tror också att det handlar väldigt mycket om personlighet. Barn är verkligen inga oskrivna blad, och genetik har väl bevisat runt 50% av individen.

Jag har två barn på 7 och 5.
Träffade min sambo när vi gick i 2:an på gymnasiet och har hängt ihop sedan dess.
Fick barn tidigt, vi var 23, men då hade vi redan flera jämnåriga vänner som hade fått barn eller planerade att skaffa snart.
Nu är vi 30 och jag är lite sugen på att skaffa en sista, älskar deras ålder just nu och tanken på att jag inte kommer ha en mysig 5-åring hemma om 5 år, känns bara tråkigt.

Tänk vad sjukt att man kan hitta en person man älskar och sen kan man skapa personer som man älskar minst lika mycket.

Igenkänningsfaktor 100! Dock har jag nog ”lyckats” bättre än dig 😉 Hon har gått från att ogilla men respektera till att lägga 125h över sommaren på sitt egna spel (Dave the Diver), och har sig en samling spel hon gärna spelar om eller testar nytt. Nyligen köpte vi även Switch för att spela igenom alla Mario spelen. Så vi har nu två stora intresse gemensamt (det andra är hockey, vilket vi följer slavisk - heja FHC!)

Där ligger jag definitivt efter...! Min frus spelintresse begränsar sig till typ Bejeweled.

Tänkte alltid att jag inte vill ha barn. I tidigare förhållanden osv. Kändes inte rätt. Träffade en ny och plötsligt kände jag, ja, pappa och familj är inte så dumt.
Sedan visade det sig att hon var en tämligen dålig partner men det är en annan sak.

Såg några som skrev att dom inte vill för dom hör så många föräldrar klaga över allt jobbigt. Det är för att det jobbiga är något som knyter oss samman som en grupp, och helt ärligt, det som är bra, den villkorslösa kärleken man får tillbaka går inte att beskriva. När man får en 3-åring i sitt knä som burrar upp sig och säger att den älskar dig. Går inte att sätta ord på känslan och väger upp gulgrönt diarré-bajs.

😅😂 Min fru är helt tv-spelsapatisk... Men det händer att hon ominstallerar Candy Crush och sen är hon AWOL i en vecka tills det tvångsraderas igen. 🙈

Tre barn. En son på 10 år och två tvillingtjejer på 7 år.

Två grabbar på två och fyra år. Bästa som hänt.