Kinect till Xbox One: hade den potential?

Microsoft hade redan ett halvår efter lanseringen av Xbox One gett upp Kinect genom att börja erbjuda konsolen utan en påtvingad kamera. När jag senare köpte både Xbox One S och One X saknades till och med en dedikerad Kinect-port och spelutvecklingen med Kinect i åtanke dog snart ut. Det var kort sagt aldrig aktuellt att skaffa en.

Den hypade sensorn hann aldrig komma till sin rätt på Xbox One. Eller var den helt enkelt aldrig något att ha till att börja med? Den frågan har legat och gnagt i mig i tio års tid. Nu har det blivit dags att testa. Jag beslöt att köpa en helt oanvänd Kinectkamera, plocka fram min gamla Xbox One, plugga in och köra igång. Efter en misslyckad uppdatering av konsolen och en fabriksåterställning var jag redo.

KOMMA IGÅNG

Jämfört med Kinect V1 är Kinect V2 kantigare och tyngre men ser också lite lyxigare ut med sin blanka glasliknande front och lysande Xbox-logga. Designen går hand i hand med lanseringsmodellen av Xbox One. Den ser mindre ut som en leksak och gör sig oväntat bra stående på TV-bänken.

Kinect kopplas direkt till konsolens Kinectport och behöver ingen extern strömförsörjning. Det rekommenderas att den placeras mellan 60 och 180 cm från golvet. Eftersom Kinect fångar hela rummet behövs ingen motor, den följer dig ändå. Kalibreringen av kameran och mikrofonen går oväntat snabbt och är klar på drygt en minut.

Kinect i grönt. Kinect V2 i rött kan avläsa handrörelser.

PRECISIONEN

Kinect till Xbox 360 var en cool pryl, inget snack om saken. Men den var aldrig så precis som reklamen initialt hävdade, inte ens i närheten. Kinect V2 är bättre, och det märks ganska omgående. Kameran kräver inte lika mycket utrymme så du behöver inte möblera om vardagsrummet varje gång den ska användas (vilket gjorde att jag spelade på min gamla Kinect mer sällan än jag hade velat).

Microsoft beskrev Kinect V2 som så avancerad att den kan se hjärtat slå och blodet flöda i våra ådror, men mer än PR-skryt var det inte. Jag har inte hittat något spel som faktiskt utnyttjar detta, och det är ju lite synd. Tänk ett skräckspel där en hög puls minskar hälsomätaren, exempelvis.

I princip fungerar kameran på samma sätt som förr – du gör val på skärmen genom att hålla fram handen och trycka. Du drar sedan bort den för att bekräfta. En skillnad är att Kinect V2 är tillräckligt avancerad för att kunna läsa av våra handrörelser, vilket den första Kinect inte kunde. Det fungerar väl, men jag funderar ständigt över vad vinsten är jämfört med att använda handkontrollen.

FUNKTIONERNA

Med Kinect V2 skulle vi styra i princip hela vardagsrummet, föreställde sig Microsoft. Genom röstkommandon skulle vi hoppa mellan streaming, spel, TV och annan underhållning. Röstkommandon fungerar bättre än gester, även om Kinect V2 inte stöder svenska. Jag kan sätta på och stänga av min Xbox One med korta kommandon samt hoppa från ett spel till huvudmenyn. Väldigt lite av detta känns dock attraktivt i dag. Att sätta på och stänga av konsolen med röstkommandon är en ytterst marginell förbättring då det annars kräver exakt tre knapptryck på handkontrollen vilket tar max två sekunder.

Att kunna växla mellan appar blixtsnabbt är månne lite lockande för den som har svårt att hålla fokus på en sak i taget. Men ärligt talat – hur ofta hoppar vi runt så där? När vill vi mitt i ett spel hoppa in i en film på Netflix, ta ett Skypesamtal eller kolla på TV? Eller genom bild-i-bild göra flera saker samtidigt? Dessutom drar allt detta enligt uppgift 10 procent av konsolens GPU. Givet vilka digitala hjälpmedel som finns i dag, som Google Home och Amazon Echo för att nämna blott två, känns Kinect V2 väldigt begränsad. Åren har verkligen gått.

SPELEN

Kinect till Xbox 360 blev en omedelbar succé vilket gjorde att många utvecklare hakade på tåget och släppte traditionella spel med Kinectfunktionalitet (”Better with Kinect” brukade det stå på omslaget). Men det kom också en hel del spel som bara fungerade med Kinect. Dans- och fitnesspel gjorde sig utmärkt, men antalet genrer var betydligt fler än så. Vi hittade sportspel, racingspel, actionspel, pusselspel bland Kinecttitlarna. Med varierande resultat.

Eftersom Microsoft plockade bort Kinect ur Xbox One-ekvationen redan ett halvår efter lanseringen för att sedan lägga ned tillverkningen 2017 saknas motsvarande utbud här. Kinect Sports Rivals är en uppdaterad version av klassiska Kinect Sports. Lite snyggare, såklart, men i grunden väldigt bekant. Här finns bowling som fungerar alldeles utmärkt, vattenskoter som fungerar över förväntan och tennis som är helt OK. Men också fotboll som inte fungerar alls och klättring som, tja, saknar nerven från verklig klättring. Att luftklättra är liksom inte särskilt kul.

Jag har totalt hittat ett 50-tal spel som stöder Kinect V2, men en stor del av dem är dansspel och simpla upplevelser som håller i en kvart eller så. Några undantag finns. Fru är kanske det märkvärdigaste av dem. Det är ett plattformsspel där du ska placera kroppen på ett sätt så att karaktären kan ta sig vidare. Tyvärr plockades spelet ned från Microsoft Store för två år sedan och någon fysisk release finns förstås inte.

D4: Dark Dreams Don’t Die är ett annat intressant Kinectspel. Det är ett stilistiskt deckarspel där du ska lösa mordet på din fru. Berättelsen är faktiskt ganska intressant, och jag rycks med. Däremot är kontrollen väldigt störande. Det går att använda handkontroll, men jag ju här för att testa Kinect, och att styra med händerna är en ganska oprecis upplevelse. Tempot blir frustrerande lågt, för att styra med Kinect tar längre tid än om man gör samma sak med en handkontroll. Därmed är D4 ytterligare ett bevis för att Kinect aldrig var särskilt anpassad för mer seriösa spelupplevelser.

Slutligen Dance Central Spotlight. Här skiner faktiskt Kinect lite. Precis som Kinect V1 är det dans- och fitnesspel som fungerar allra bäst. Efter en snabb kalibrering följer den mina rörelser väldigt väl och jag och sexåringen dansar loss till bland annat Avicii. Att jag är allt annat än en danstalang kan jag inte gärna beskylla Kinect för.

Detta för oss avslutningsvis till min huvudinvändning mot att använda Kinect. Det känns aldrig särskilt bekvämt eller intuitivt att prata med Kinect för att byta mellan spel och annan underhållning. Att navigera menyer med gester är ofta en frustrerande upplevelse. Jag kan lika gärna använda fjärr- eller kontrollen. Detta fråntar magin som hade kunnat finnas här. Ja, det är en bättre kamera, men skillnaden är inte så gigantisk att jag kan påstå att upplevelsen blir i grunden annorlunda än den var när vi stod och vevade framför vår Xbox 360. Så avancerad är inte Kinect och vare sig Microsoft eller någon annan lyckades göra något revolutionerande med den.

SAMMANFATTNINGSVIS

Det som gör mig lite besviken är att det känns som att det fanns potential att göra något mer här. Ansvaret för att det inte blev så vilar förstås helt och hållet på Microsoft. De borde ha satsat på en riktigt vass killer app som imponerade och motiverade att Kinect var oumbärlig – inte för att byta TV-kanal utan som något som faktiskt förhöjde spelupplevelsen. Men det är också möjligt att de hade en övertro på vad Kinect faktiskt kunde prestera. Det får vi nog aldrig någon klarhet i.

I dag med VR, AR och AI som bryter ny mark känns en kamera som fångar kroppens rörelser inte direkt som mänsklighetens största bedrift. Men det var (ganska) kul så länge det varade.

Detta hade jag missat. Ska testa!

Windows Hello... Ja, så är det ju såklart. Det loggar jag in på min Surface Laptop varje gång med numera. Fungerar verkligen smidigt, även om den ibland blir förbryllad när jag har linser i stället för glasögon.

Jo, det var mycket hårdvara för pengarna. Problemet var som sagt att Microsoft inte lyckades sälja in den tillräckligt bra, eller snarare visa vad den kunde användas till i spel.

Det där är ju ett typexempel på vad den kunde ha använts till mer, ja. Eller som Mark Whitten hade uttryckt det: "Rocket science stuff."

Även om jag är ganska kritisk i min text får jag medge efter någon vecka att det är lite coolt ändå att gå in i rummet, säga "Xbox On" och se både konsolen och TV:n sättas på. Ingen jättegrej, såklart, men en kul sak. Att hoppa från en grej till en annan med röstkommandon fungerar förvånansvärt smidigt.

Jag trodde aldrig jag skulle plocka fram min standard-Xbox One någonsin igen (varför när jag hellre kan använda min One S eller One X), men som en sekundärkonsol med Kinect kanske den kommer vara inkopplad längre än jag först hade planerat.

Japp, har sett flera som berättat om samma lösning. Quick resume hjälper ju lite också när det gäller att komma blixtsnabbt in i spelet. Annars är ju en reflektion hur snabbt det gick förr. Innan allt skulle uppdateras hela tiden. Det är min ständiga reflektion när jag plockar fram äldre konsoler varje sommar.

Jag som köper fysiskt om det finns möjlighet drabbas av detta. Det går ju inte att förinstallera spelet då som man kan om man köpt det digitalt. Day 1-patchen, som kan vara gigantisk i vissa fall, gör att jag inte kan spela spelet på en gång (har dessutom långsamt internet som suger, men råkar vara gratis via samfälligheten...). Där är ju Switch underbar, de uppdateringar som krävs tar inte många sekunder.

Jag plockade fram min gamla Kinect en del i fjol. Men jag störde mig genast på att jag måste bära bort vardagsrumsbordet varje gång den ska användas. Kinect V2 kräver bara att jag puttar bordet bakåt en aning, sedan fungerar den. Och den har 1080p.

Ingen bakåtkompatibilitet, nej. Men Kinect ska funka med både One S och One X med en adapter. Jag orkade inte köpa en utan plockade fram min originalmodell i stället (som ju låste sig vid en uppdatering, vilket det varnats för). Kinect V2 kan du hitta för några hundralappar.

Kan inte ha varit den enda. Borde finnas YouTube-filmer på detta!