Grabbed by the Ghoulies - äventyr med en själlös charm

Microsofts uppköp av Rare innebar att varumärken som Conker och Banjo-Kazooie hamnade hos det gröna laget. Men det första spelet studion släppte till Xbox var något helt annat. Det har blivit dags att damma av den svartgröna lanseringsmodellen och sätta tänderna i ett spel från det tidiga 00-talet.

Grabbed by the Ghoulies släpptes 2003, när Rare fortfarande var färska under Xbox-paraplyet. Det var i princip färdigt till Gamecube när studion plötsligt ägdes av Microsoft, och portades kvickt över till den svarta besten.

Vi spelar som Cooper, som hamnat vilse tillsammans med sin tjej. De söker skydd vid det hemsökta slottet Ghoulhaven Hall och flickvännen blir kidnappad. Cooper måste förstås rädda henne. Detta är hela premissen för spelet, som utspelas i slottets alla rum, vrår och skrymslen.

Längs korridorerna och rummen finns föremål utspridda som Cooper kan slå och sparka sönder för att hitta hemligheter. Helst av allt vill jag ha hälsoföremål eftersom slottets hånskrattande åbäke till ägare satt i system att sänka min hälsa med 90 procent så snart jag samlat på mig lite. Det går även att hitta burkar som ger lite extra fart under galoscherna på Cooper för en kort stund, men så mycket annat av intresse finns inte.

Kontrollen förvirrar mig till en början. Vänster styrspak kontrollerar som väntat Cooper, men den högra styrspaken används för att slåss medan vänster och höger trigger roterar kameran. Alltså tvärtemot vad vi är vana vid. Det fungerar, men är ändå ett konstigt beslut och känns aldrig intuitivt. Det är oklart om detta är ett Gamecube-arv på något sätt.

Cooper är ingen superhjälte utan en vanlig lättskrämd pojke i en oacceptabelt ful tröja. Det innebär att han emellanåt fryser av rädsla, vilket lämnar honom försvarslös i några sekunder. I övrigt är allt väldigt enkelt och rakt på sak. Cooper kan varken hoppa, ducka eller klättra, så förutom att gå, backa och slåss är det bara A-knappen som används för att plocka upp saker att använda som vapen. Hälsostärkande föremål konsumeras genom att helt sonika gå över dem.

Under spelets gång får Cooper tillgång till olika vapen, men omgivningen bjuder även på gott om melee-föremål som ger bättre resultat än pojkens något tafatta sparkar och slag.

Målet i snart sagt varje rum är att öppna en dörr och för att den ska hamna på glänt behöver vi dunka fiender. Samma gameplayloop används genom hela äventyret, och hur många knasiga fiender som Rare än skickar mot mig är sättet att besegra dem i princip alltid detsamma. De försöker variera detta något genom att ge mig uppdrag kring exakt hur vissa fiender ska besegras, eller i vissa fall inte besegras, men det räcker ändå inte för att kunna kallas varierande.

Trots att spelet är två decennier gammalt står det sig utseendemässigt förvånansvärt bra tack vare sin förlåtande art design. Miljöerna är härligt mysiga och så där patenterat Rare-iga. På denna tid kan det inte ha varit någon större utmaning att lista ut vilken studio som låg bakom detta spel. Den grovhuggna designen till trots finns det detaljer som imponerar här, som reflektionerna i det blanka golvet och vissa ljuseffekter.

Jag kommer ihåg att jag testade Grabbed by the Ghoulies under det tidiga 00-talet och minns att jag aldrig fastnade för det. Nu när jag spelar det i sin helhet många år senare framstår de svagheter jag noterade då än tydligare. Det finns vissa roliga detaljer här, men som helhet är det en platt spelupplevelse där den sista timmen känns likadan som den första.

Lång, lång, kort-kort.

Musiken är en liten besvikelse. Den är visserligen passande för det lättsamma skräcktemat, men blir precis som mycket annat här snart enahanda. Detsamma gäller ljudeffekterna, som är extremt enformiga och efter ett tag mest störande.

För att vara ett spel som kretsar kring odöda själar är Grabbed by the Ghoulies förvånansvärt själlöst. Visst finns det en dos av charm här, med bitvis fina miljöer, roliga karaktärer och animationer och en del halvskojiga händelser. Men det ger mig aldrig mer än ett trött flin, och spelets gameplay blir väldigt snabbt extremt repetitivt. Efter en dryg timme undrar jag hur långt det är kvar, och när vi snart tvingas backtracka släpper jag ifrån mig en och annan suck. Att äventyret är lika linjärt som en gammal on rail-shooter hjälper inte heller.

Rare har en historia av att skapa mysiga och charmiga världar med roligt gameplay, något de senast lyckades med i Sea of Thieves. I Grabbed by the Ghoulies når de knappt halvvägs. Detta är helt enkelt inte roligt att spela, och då väger enskilda styrkor väldigt lätt.

Release: 2003
Spelat på: Xbox (går att spela till Xbox Series X nu för den som inte vill gräva fram sin gamla konsol)

Jag skulle inte köpa det för att testa på Xbox Series X. Men nu när jag hade det i spelhyllan var det värt att testa.

Ja, jag kan faktiskt fortfarande bli lite imponerad av vissa av Xbox-spelen. Har spelat om en del gamla godingar i sommar, däribland Project Gotham Racing 2. Det är ruggigt imponerande med tanke på hur gammalt det är.

Och Dead or Alive 3. Och Ninja Gaiden. Måste testa Ninja Gaiden igen.

Sedan användes de ju mest för Kinect-spel under Xbox 360-eran, vilket var ett tråkigt sätt att använda dem på. Med Sea of Thieves har de väl ändå fått en revival. Tyvärr verkar utvecklingen av det utannonserade Everwild ha gått i stå fullständigt.