Varför är många så ensamma?
Jag och många andra på internet (främst reddit) brukar skriva att de saknar vänner, jag känner samma, att jag saknar riktigt nära vänner. Ibland känns det som att jag bara har två eller tre men vet inte hur de ser på mig, hoppas de också ser mig som en nära vän. Men det är också att jag får en känsla av att jag är en andra-hands kompis för många, inte den man först tänker på när man ska bjuda på fest osv.
Ser att många skriver liknande saker på nätet, reddit, jodel osv men oftast ser jag svar om att det är deras fel att det beror på dom. Jag har ofta tänkt att det finns funkofobi i grunden som gör att folk underskattar mig pga min autism och andra funktionsvariationer. Nu tänker jag att det finns en viss bländning av det, är kanske svår, många är kanske svåra och inte får massa vänner. Men ofta är det killar och har svårt att tro det är "deras beteenden" som alltid är felet. Ibland tror jag många bara inte respekteras för den dom är. Sedan finns det ju såklart två bekanta jag inte har kontakt med längre pga beteenden men det var dom som bröt.
Ibland kan jag märka att det finns folk som är poppis som jag undrar hur de kan vara det, vet en som jag tycker verkar lite osympatisk, framförallt mot mig med en viss passivt aggressivt tonläge och det borde ju hans omgivning också störa sig på. Det är fler liknande exempel på folk som beter sig dåligt men verkar ha vänner medans de som är snälla har väldigt få.
Apropå de tre jag syftade på så tror jag dom också är svåra, ingen bor i samma stad som mig så vi ses inte så superofta men det är ofta jag som tar intiativet att ses, en av dom har gjort det några gånger på sista tiden vilket gläder mig. En av dom i sthlm sa att han tycker det är svårt att komma nära svenskar, det är något som verkligen stämmer känner jag. Kan hända.
Det är ett folkhälsoproblem (FHM) som inte är fullt greppat (än), och det pågår både studier kring och arbete med att hantera det.
Jag vet att det kanske inte är svaret som önskas, och jag önskar både för egen och andras del att jag hade ett bättre svar, men det är i alla fall inte så att sådana som lider av det är helt bortglömda.
För sådana med exempelvis autism (och en del andra funktionsvariationer/-nedsättningar) finns stödinsatser i form av bl.a. kontaktperson. Låter kanske träigare och tråkigare än vad det kan vara.
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.
Folk är så sjukt upptagna av sig själva och många upptagna med att göra saker för främlingar på nätet (Instagram much?) inte pga glädje osv osv.
Enda tipset är att behandla alla som du själv vill bli behandlad, lämna allt annat bakom dig så snabbt som möjligt för de tar bara energi.
Vänskap ska vara en tvåvägsgata, du ska kunna ge ngn energi och förvänta dig att få energi när du behöver det.
Otroligt ofta är det, särskilt när man var yngre vuxen, många som suger energi men aldrig levererar tillbaka när du behöver det som mest.
Sen får det lösa sig, är social för dig att träffas och inte skriva eller tjata i headset kanske plattformarna inte är lösningen iaf.
Jag är rätt bekväm att inte har för många nära, gått på en del nitar och till sist lär många sig att vara bekväma och njuta av sin egna space, om man inte är i stort behov av sociala kontakter då.
Men då kan man iofs ta ett jobb som innebär många mänskliga kontakter och få tillräcklig dos av det där.
Slutligen, tror inte det har med människors diagnoser, eller annat som tex nedsättningar av olika saker. Lätt att man tror det, men den snyggaste och mest fitta människa du kan se framför dig eller ”klassens clown” är inte alls ovanlig att hen saknar nära vänner helt.
Mer eller mindre så kan alla vara drabbade.
Jag och många andra på internet (främst reddit) brukar skriva att de saknar vänner, jag känner samma, att jag saknar riktigt nära vänner. Ibland känns det som att jag bara har två eller tre men vet inte hur de ser på mig, hoppas de också ser mig som en nära vän. Men det är också att jag får en känsla av att jag är en andra-hands kompis för många, inte den man först tänker på när man ska bjuda på fest osv.
Ser att många skriver liknande saker på nätet, reddit, jodel osv men oftast ser jag svar om att det är deras fel att det beror på dom. Jag har ofta tänkt att det finns funkofobi i grunden som gör att folk underskattar mig pga min autism och andra funktionsvariationer. Nu tänker jag att det finns en viss bländning av det, är kanske svår, många är kanske svåra och inte får massa vänner. Men ofta är det killar och har svårt att tro det är "deras beteenden" som alltid är felet. Ibland tror jag många bara inte respekteras för den dom är. Sedan finns det ju såklart två bekanta jag inte har kontakt med längre pga beteenden men det var dom som bröt.
Ibland kan jag märka att det finns folk som är poppis som jag undrar hur de kan vara det, vet en som jag tycker verkar lite osympatisk, framförallt mot mig med en viss passivt aggressivt tonläge och det borde ju hans omgivning också störa sig på. Det är fler liknande exempel på folk som beter sig dåligt men verkar ha vänner medans de som är snälla har väldigt få.
Apropå de tre jag syftade på så tror jag dom också är svåra, ingen bor i samma stad som mig så vi ses inte så superofta men det är ofta jag som tar intiativet att ses, en av dom har gjort det några gånger på sista tiden vilket gläder mig. En av dom i sthlm sa att han tycker det är svårt att komma nära svenskar, det är något som verkligen stämmer känner jag. Kan hända.
Håller med om din spaning att osympatiska människor är populära. En del populära är genuint bra människor. De som följer de 'populära' charmas troligen av deras självförtroende, extrovert och humor samt makt. Inte för att de är schyssta människor. Bara att titta på politiken idag och många content creators. Många är inte bra människor men har många följare. Många spel är inte bra eller använder fula metoder men har många spelare och följare.
De som är 'populära' följer också ofta strömmen. Om man ska stå upp för absolut sanning kommer du få många fiender från alla håll. Ungefär som att stå i mitten i politiken och peka ut fel på vardera sida. För båda sidor har problem det tror jag alla förstår innerst inne.
Vi kan ta ett exempel från Romarriket. Sofister var en grupp lärda personer som även var skickliga retoriker som var extremt övertygande. Till den grad att många tyckte det var manipulation och att de inte strävade efter sanning. Speciellt Sokrates. Samtidigt blev många förtrollade av det dem sa.
Sokrates avskydde dessa eftersom han ansåg att de inte var ute efter att finna den absoluta sanningen och visdomen. Utan det Sofisterna verkade vara mer intresserad av att helga sina egna ändamål och att vinna debatterna genom fula knep, snarare än att låta sanningen tala sitt. Sokrates som är en av vår tids största tänkare blev dömd till döden, och det säger väl rätt mycket.
Har sambo och en bästa vän, resten har jag tappat kontakten med vartefter de skaffat familj, vi planerar att bilda familj nu så får se vad som händer efter det det händer då och då att jag spelar med bästa kompisen då han bor långt bort. Hade 9 riktigt bra kompisar där jag bor, men alla flyttade och fick egna liv.
Ryzen 7 5800x | Sapphire pulse rx 7800 xt | samsung 980 pro |
Kompisar haha... Det gav jag upp för länge sedan. Har fru och 2 barn och 3 akvarium.
Haha, kan relatera till det här. Har inga akvarium men fru och fyra barn, det är ganska sällan man har tid/ork till att träffa vänner ovanpå allt annat i tillvaron med jobb osv. 😅😂
Med det sagt förstår jag ju att frågan kanske är mer riktad åt ungdomar eller vuxna i singelhushåll.
Om du bor i nån större stad brukar det ju finnas föreningar för alla möjliga intressen dit man kan gå och kanske träffa nya bekantskaper. Det underlättar ju då att man har i alla fall ett gemensamt intresse att bonda kring. Annars vete tusan, de flesta av mina vänner träffade jag i skolåldern eller via jobb och nån enstaka helt random. Men så gott som alla har man tappat kontakten med gradvis efter att familjelivet tog över. Men är fortfarande god vän med min härliga gamla vapendragare FZ-Hampus! Vissa av er äldre gamla rävar kanske minns att jag och han brukade härja här på FZ och skrev (ingen överdrift) en bra bit över 10 000 nyheter här en gång i tiden. GBG-filialen, those were the days!
Men tldr; skaffa familj så behöver du inga kompisar. Ev. också ett par akvarium.
Det är en bra fråga. Ensamheten blir ju vanligare och vanligare och riktiga kompisar börjar bli sällsynt hos vuxna människor. Inte konstigt att barnafödandet är det lägsta sedan 1700-talet.
Man ligger väl inte med sina vänner eller?
1# FZ Troll
För min del handlar det om geografisk isolering, samt att det är svårt att hitta människor som accepterar en för vem man är, nu mer än någonsin i dagens polariserade samhälle.
Genuint nyfiken men vad menar du med accepterar en för vem man är?
Världen idag är mer inkluderande än någonsin, har nog inte sett någon som inte är accepterad sålänge du inte springer runt med ett z i pannan typ.
Jag har en hel del bekanta, men väldigt, väldigt få jag skulle kalla vänner.
Oftast är det inte värt tidsinvesteringen eller tilltron då många verkar ha knivar som bara väntar på din rygg.
Dessutom, fru och 2 barn med speciella behov + gaming som hobby = väldigt, väldigt lite tid för folk utanför familjen.
I drank what?
Jag tror det är en kombination av omständigheter som gör det mycket lättare att falla i social isolering idag än det var förr.
Dels så är det väl mycket vanligare idag än på typ farfars tid att folk flyttar efter skolgången är avklarad, och byter man till en helt ny stad så faller väl ofta barndomsvännerna bort och det blir naturligt svårare att skaffa nya vänner jämfört med personer man lärt känna under barndomen. Bor man hela livet i samma stad som sina barndomsvänner, börjar jobba på samma fabrik och sedan skaffar familjer ungefär samtidigt också, ja då blir det väl stabilare vänskapsband. Sen den andra biten är väl teknikens intåg och hur städernas uteliv försvinner allt mer. Det förvånar mig inte att Sverige är ett av länderna med de största problemen på området, för Stockholm känns verkligen som en spökstad när man varit utomlands ett tag i mindre "teknologiskt välutvecklade" länder...
Genuint nyfiken men vad menar du med accepterar en för vem man är?
Världen idag är mer inkluderande än någonsin, har nog inte sett någon som inte är accepterad sålänge du inte springer runt med ett z i pannan typ.
Det är ju en trevlig tanke, men I verkligheten så blir man utfryst väldigt snabbt, om man inte fogar sig efter grupptänket.
Kompisar haha... Det gav jag upp för länge sedan. Har fru och 2 barn och 3 akvarium.
Jag vänder på steken. Fru och barn haha? Kompisar har vi en del kvar sen barnsben men jag vägrar skaffa familj
C-64, 64kb RAM, The Final Cartridge III, 5,25" 1541-II, WICO Bathandle <---In action Spelmusik
Genuint nyfiken men vad menar du med accepterar en för vem man är?
Världen idag är mer inkluderande än någonsin, har nog inte sett någon som inte är accepterad sålänge du inte springer runt med ett z i pannan typ.
För att så fort man nämner något fysiskt eller psykiskt tillstånd så är man stämplad "sönder" och voila så har kontakten runnit som sanden mellan fingrarna.
PS3 Slim 320GB (1TB) | Wii U Premium | Xbox 360 250GB | X1 1TB | PS5 + Corsair MP600 Core 2TB | New 3DS XL + Katsukity's Capture Card | PS Vita 32GB | Ryzen 5800X3D, 32GB DDR4 3000Mhz, 240GB SSD, 4TB SSD (Kingston KC3000), Radeon 6700XT, 3TB+4TB HDD, B450M-DS3H | Nintendo Switch
För att så fort man nämner något fysiskt eller psykiskt tillstånd så är man stämplad "sönder" och voila så har kontakten runnit som sanden mellan fingrarna.
Skittråkigt att det är så och erfarenheter skiljer sig såklart. Men min erfarenhet är just att det är en enorm skillnad idag med exempelvis psykiska tillstånd som exempelvis ångest, depression och utbrändhet.
Tycker det finns en enorm acceptans kring det idag jämfört med för 20 år sedan. Hade jag sagt för 20 år sedan att jag var deprimerad hade jag blivit kallad "bög" och/eller "kärring".
Just fysiskt har jag dock inget exempel förutom cancer etc och där får man vara bra dum i huvudet för att lämna en person med den diagnosen.
Edit: även beroenden är något som är accepterat på ett helt annat sätt idag enligt min erfarenhet.
Jag och många andra på internet (främst reddit) brukar skriva att de saknar vänner, jag känner samma, att jag saknar riktigt nära vänner. Ibland känns det som att jag bara har två eller tre men vet inte hur de ser på mig, hoppas de också ser mig som en nära vän. Men det är också att jag får en känsla av att jag är en andra-hands kompis för många, inte den man först tänker på när man ska bjuda på fest osv.
Ser att många skriver liknande saker på nätet, reddit, jodel osv men oftast ser jag svar om att det är deras fel att det beror på dom. Jag har ofta tänkt att det finns funkofobi i grunden som gör att folk underskattar mig pga min autism och andra funktionsvariationer. Nu tänker jag att det finns en viss bländning av det, är kanske svår, många är kanske svåra och inte får massa vänner. Men ofta är det killar och har svårt att tro det är "deras beteenden" som alltid är felet. Ibland tror jag många bara inte respekteras för den dom är. Sedan finns det ju såklart två bekanta jag inte har kontakt med längre pga beteenden men det var dom som bröt.
Ibland kan jag märka att det finns folk som är poppis som jag undrar hur de kan vara det, vet en som jag tycker verkar lite osympatisk, framförallt mot mig med en viss passivt aggressivt tonläge och det borde ju hans omgivning också störa sig på. Det är fler liknande exempel på folk som beter sig dåligt men verkar ha vänner medans de som är snälla har väldigt få.
Apropå de tre jag syftade på så tror jag dom också är svåra, ingen bor i samma stad som mig så vi ses inte så superofta men det är ofta jag som tar intiativet att ses, en av dom har gjort det några gånger på sista tiden vilket gläder mig. En av dom i sthlm sa att han tycker det är svårt att komma nära svenskar, det är något som verkligen stämmer känner jag. Kan hända.
Du är bra precis som du är, jag har själv högfungerande autism. Om du vill skriva till mig så är det bara att skicka ett pm här på fz. Jag trivs väldigt bra av att vara ensam. 🥰
För att så fort man nämner något fysiskt eller psykiskt tillstånd så är man stämplad "sönder" och voila så har kontakten runnit som sanden mellan fingrarna.
Helt annorlunda upplevelse här. Efter att jag öppnat upp mig och vågat berätta om att allt inte är bra så vännerna snarare slutit upp och börjat höra av sig ännu mer.
En glad kalmarit boende på Gotland!
Har fru, unge och många vänner. Vi umgås gemensamt ofta, käkar middag med rullande schema och lirar tv-spel eller sällskapsspel. Många kör jag spel med över nätet när vi inte ses irl.
Skulle nog känt mig ensam eller liknande om jag bara umgicks med familjen.
i5-10600K | 4080 SUPER | 32GB DDR4 | nVME 1TB | 34” Oled
Vanilla-PS5
Efter 30 och uppåt blir det mindre "socialt" för många. Vänner som flyttar, skaffar familj och inte har tid mm. Sen går man inte längre i skolan så blir lite svårare att hitta nya vänner, om det inte är via tex jobb eller fritidsaktiviteter. Upplever man att man är ensam så får man helt enkelt anstränga sig ibland, men lättare sagt än gjort om man tex är introvert.
A friend will come over and help you move.
A good friend will help you move a body.
Många har nog haft gemensamma intressen som höll igång vänskap i yngre dar men när folk bildar familj så prioriteras detta först (tvärr vill jag påstå) och så glömmer man bort att ringa o kolla läget. Rätt som det är, är man ensam. Men den där dörren svänger åt två håll vilket lätt glöms av.
Det är ju en trevlig tanke, men I verkligheten så blir man utfryst väldigt snabbt, om man inte fogar sig efter grupptänket.
Vilket "grupptänk" pratar du om? Du är väldigt... Svävande, i dina svar.
De flesta människor är ytliga, oempatiska själviska rövhål, och när jag träffar någon så förväntar jag mig negativa saker om dem. I princip, vill du ha kontakt med mig, visa dina positiva sidor först, annars vill jag inte ha kontakt med dig.
Jag är snart människohatare och har som plan att om jag kan rent finansiellt, så vill jag flytta ut från civilisationen och bo ensam. Har inte lyckats hitta nån tjej alls, har skrivit till hundratals och de har knappt svarat, knappt kunnat ha en konversation som sträcker sig mer än 5 meddelanden (typ ADHD framkallat av mobiltelefonen) och är oftast mest bara ute efter uppmärksamhet. Är åtminstone inte vuxen oskuld som vissa andra.
Har inte gått på en dejt sedan 2013 och klarar inte av mer än 3-6 månader på en dejtingsajt innan jag tröttnar, har därför inte ens försökt hitta någon de senare 4 åren. Har lärt mig att överleva ensam, mitt liv drar mer pengar för att jag måste stå för allt själv och jag hatar det, lika mycket som jag hatar samhället för att det är konstruerat så här så att ensamma får betala mer, som ett extra straff för att vi är ensamma.
För sådana med exempelvis autism (och en del andra funktionsvariationer/-nedsättningar) finns stödinsatser i form av bl.a. kontaktperson. Låter kanske träigare och tråkigare än vad det kan vara.
Blev erbjuden det, men hade väldigt lite gemensamt med personen som blev tilldelad. Valde att ha kontakt med en gammal skolkompis jag hittade istället, visade sig att han också har en diagnos (annan).
Det finns även träffar för folk på spektrumet, var på en i Stockholm, men det kändes inte givande att prata med folk som gick på daglig aktivitet och inte arbetade eller lever normalt, är väldigt högfungerande själv så det var en del distans mellan dem och mig, ungefär lika mycket som mellan mig och neurotypiska människor.
Känns som om jag är i någon sorts limbo mellan autister och normala och inte har någon att relatera till.
Blev erbjuden det, men hade väldigt lite gemensamt med personen som blev tilldelad. Valde att ha kontakt med en gammal skolkompis jag hittade istället, visade sig att han också har en diagnos (annan).
Det finns även träffar för folk på spektrumet, var på en i Stockholm, men det kändes inte givande att prata med folk som gick på daglig aktivitet och inte arbetade eller lever normalt, är väldigt högfungerande själv så det var en del distans mellan dem och mig, ungefär lika mycket som mellan mig och neurotypiska människor.
Känns som om jag är i någon sorts limbo mellan autister och normala och inte har någon att relatera till.
Självklart kan det där variera kraftigt, alltifrån beroende på hur kommunen (då de är huvudman) koordinerar den typen av insats, hur de rekryterar/letar efter kontaktperson(er) och så vidare, men också vilka förutsättningar som finns - på en mindre ort kan det så klart bli svårare att hitta frivilliga som engagerar sig i den här typen av verksamhet.
Jag har varit på ett par matchningsmöten, och tycker lite ironiskt nog matchningsmötena är vad som varit mest intressant/givande, och det kan finnas en rad utmaningar med att få insatsen att fungera, inte minst på längre sikt - men jag upplever att kontaktpersonsenheten i den stad jag bor i fungerar bra, de har ett genuint engagemang och jag var faktiskt rätt imponerad av deras förmåga att analysera både de önskemål, svårigheter och quirks jag har när det kommer till sociala interaktioner. Sen att det inte leder till en väl fungerande lösning (än) är en annan femma, så klart. Att insatsen och viljan existerar är ju ändå ett försök till ett steg i någorlunda rätt riktning från samhällets sida.
Men precis som med andra typer av samhällsinsatser (så som vård eller vad det nu må vara): YMMV (your mileage may vary), kraftigt, tyvärr.
Jag kan också hålla med lite i kontakten med andra personer på spektrumet - en av de mest fantastiska människorna jag vet har samma diagnosbild som jag, medan jag träffat många andra som delar diagnoserna som jag absolut inte kan relatera till överhuvudtaget. Vi är trots allt mer än bara våra diagnoser, och även om vi har gemensamma nämnare kan de bitarna som skiljer sig åt vara tillräckliga för att förstöra allt vad "social kompatibilitet" heter.
Skittråkigt att det är så och erfarenheter skiljer sig såklart. Men min erfarenhet är just att det är en enorm skillnad idag med exempelvis psykiska tillstånd som exempelvis ångest, depression och utbrändhet.
Tycker det finns en enorm acceptans kring det idag jämfört med för 20 år sedan. Hade jag sagt för 20 år sedan att jag var deprimerad hade jag blivit kallad "bög" och/eller "kärring".
Just fysiskt har jag dock inget exempel förutom cancer etc och där får man vara bra dum i huvudet för att lämna en person med den diagnosen.
Edit: även beroenden är något som är accepterat på ett helt annat sätt idag enligt min erfarenhet.
Misstänker att det kan variera beroende på både var i landet man befinner sig rent geografiskt, men även i vilka sociala sammanhang man hamnar i/har möjlighet att hamna i. Även om en generell (alltså inte specifikt avseende någon funktionsnedsättning, eller annan diskrimineringsgrund, ex.) acceptans, förståelse och progressivitet överlag ökat så finns det fortfarande svårigheter och motgångar för många. Diskriminering och utsatthet på en rad sätt är tyvärr vardag för en hel del människor fortfarande.
Men ska inte låta allt för negativ heller, för jag delar bilden av att det kontinuerligt också sker en lång rad förbättringar och steg framåt! Så det gäller att försöka ta vara på dem och arbeta för att de ska fortsätta och bli än bättre.
Man ligger väl inte med sina vänner eller?
FWB? 😅
Slutligen, tror inte det har med människors diagnoser, eller annat som tex nedsättningar av olika saker. Lätt att man tror det, men den snyggaste och mest fitta människa du kan se framför dig eller ”klassens clown” är inte alls ovanlig att hen saknar nära vänner helt.
Mer eller mindre så kan alla vara drabbade.
Det skulle ju mycket väl kunna vara så att många med sociala svårigheter har en ej diagnosticerad funktionsnedsättning/-variation - det där med neurofysiologi och neuropsykologi är två ganska komplexa ämnen som det forskas någorlunda kontinuerligt i, och förändringar sker i förståelsen för dessa, och så vidare, och så vidare. (Jämför skillnaderna i ICD-10 (den "diagnosmanual" som är nu gällande i Sverige) med ICD-11 (beräknas ersätta ICD-10 när den är fullt översatt och validerad - inom något år), exempelvis.)
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.
Självklart kan det där variera kraftigt, alltifrån beroende på hur kommunen (då de är huvudman) koordinerar den typen av insats, hur de rekryterar/letar efter kontaktperson(er) och så vidare, men också vilka förutsättningar som finns - på en mindre ort kan det så klart bli svårare att hitta frivilliga som engagerar sig i den här typen av verksamhet.
Jag har varit på ett par matchningsmöten, och tycker lite ironiskt nog matchningsmötena är vad som varit mest intressant/givande, och det kan finnas en rad utmaningar med att få insatsen att fungera, inte minst på längre sikt - men jag upplever att kontaktpersonsenheten i den stad jag bor i fungerar bra, de har ett genuint engagemang och jag var faktiskt rätt imponerad av deras förmåga att analysera både de önskemål, svårigheter och quirks jag har när det kommer till sociala interaktioner. Sen att det inte leder till en väl fungerande lösning (än) är en annan femma, så klart. Att insatsen och viljan existerar är ju ändå ett försök till ett steg i någorlunda rätt riktning från samhällets sida.
Har aldrig varit med om matchningsmöte, det var mer bara "här har du en person att prata med". Och då bor jag i Stockholm med mycket mer resurser än byhåla X. Vi hade inte mycket att prata om. Och efter det så hände ingenting.
De flesta människor är ytliga, oempatiska själviska rövhål, och när jag träffar någon så förväntar jag mig negativa saker om dem. I princip, vill du ha kontakt med mig, visa dina positiva sidor först, annars vill jag inte ha kontakt med dig.
Den absoluta majoriteten av människor är inte oempatiska själviska rövhål. Går du in med den inställningen är det inte konstigt att du är ensam.