Varför är många så ensamma?
Det blir dessvärre betydligt svårare som vuxen. Dom naturliga träffpunkterna som skolan är borta och många ha skaffat familj.
Män har vad jag förstått också lite svårare då vi generellt behöver mer konkreta aktiviteter att umgås kring och inte mestadels höras i telefon eller liknande. Kan ha fel men det är min uppfattning.
Tipset är väl att man får försöka hitta nya träffpunker som klubbar där likasinnade träffas och utövar sitt intresse.
*
Det ligger säkerligen också i kulturen. Vi är oftare mer reserverade och släpper inte lika lätt in andra i våra liv som vissa andra kulturer.
Kompisar haha... Det gav jag upp för länge sedan. Har fru och 2 barn och 3 akvarium.
Låter rimligt. Jag delar på ett med mina grabbar för frugan tycker jag snarkar så. Sen sover frugan och dottern i ett eget. Dags att tvätta filtret snart för vårt är helt täppt.
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Låter rimligt. Jag delar på ett med mina grabbar för frugan tycker jag snarkar så. Sen sover frugan och dottern i ett eget. Dags att tvätta filtret snart för vårt är helt täppt.
Är du tvungen at dela på akvarium med dina grabbar för att du snarkar?
Ad hoc addendum
Är du tvungen at dela på akvarium med dina grabbar för att du snarkar?
Frugan är så lättväckt. Haha.😜
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Frugan är så lättväckt. Haha.😜
Är akvarium inte vad jag tror att det är? En såndär glaskub med fisk i? Hur relaterar det till hennes lättväckthet?
Kan det kanske bero på det täppta filtret att du snarkar?
Ad hoc addendum
Vilket "grupptänk" pratar du om? Du är väldigt... Svävande, i dina svar.
Nu vill jag inte göra det politiskt utan vill bara använda en bild jag tycker är bra för att påvisa att det är mer grupptänk och mer polariserat idag genom filterbubblor. Det gäller även i Sverige. Många frågor som debatteras och inte har en enda solklar vinnare.
Det finns t.ex. en fråga som vi under 30-40 år inte fick ha en annan åsikt om och man blev stämplade som en viss sak om man avvek även fast ens åsikt inte var extrem. Nu har folk tvärvänt och även politikerna samt partier. Är väl ett rätt tydligt exempel på konsensustänk.
Jag tror att när vi inte har tydliga gemensamma värderingar, normer och åsikter glider vi isär och det påverkar även samlivet. Blir mer friktion och konflikter som skaver. Enighet är inte detsamma som grupptänk.
Ad hoc addendum
Har aldrig varit med om matchningsmöte, det var mer bara "här har du en person att prata med". Och då bor jag i Stockholm med mycket mer resurser än byhåla X. Vi hade inte mycket att prata om. Och efter det så hände ingenting.
Oj, det låter lite underligt - delar inte den erfarenheten i Göteborg. LSS är ju enhetlig och ska tillämpas någorlunda lika (sen fungerar det förvisso inte så bra alla gånger). Nåväl.
Eller sover ni i akvariumen?
https://m.media-amazon.com/images/M/MV5BMDNmMmUzZWEtNGQ2Yy00Z...
Åhh simpor och grodfötter, det var tamigtusan inte igår. 😅 /OT
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.
Låter rimligt. Jag delar på ett med mina grabbar för frugan tycker jag snarkar så. Sen sover frugan och dottern i ett eget. Dags att tvätta filtret snart för vårt är helt täppt.
Hängde inte riktigt med där men kul för er eller nåt
1# FZ Troll
Frugan är så lättväckt. Haha.😜
Är akvarium inte vad jag tror att det är? En såndär glaskub med fisk i? Hur relaterar det till hennes lättväckthet?
Kan det kanske bero på det täppta filtret att du snarkar?
Jag är också väldigt nyfiken på att veta vad akvarier har med snarkningar att göra.
Nu måste vi få klarhet i detta!!
Jag är också väldigt nyfiken på att veta vad akvarier har med snarkningar att göra.
Nu måste vi få klarhet i detta!!
Det var märkligt vad ni bubblar då. Det faller sig naturligt för det flesta här.
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Det var märkligt vad ni bubblar då. Det faller sig naturligt för det flesta här.
Ganska OT men känns ändå viktigt:
Om du snarkar överjävligt mycket (det gjorde jag) så kan det va tecken på sömnapné. Det kan vara värt att kolla upp med sjukvården isf och be att få låna en sån där mackapär som mäter sömnstörningar över en natt. Fick själv en cpap (Darth Vader-mask) efter att min fru klagat länge på min snarkning och jag märkte inte ens det själv, men min sömnkvalité var vääääääääääärdelöshhh tidigare.
OCH jag fattar inte heller kopplingen mellan snarkande och akvarium, nu har du fått hela FZ nyfiket!
Vad det gäller män och kvinnor finns det en stor schism idag. Kvinnor vet inte hur kvinnor ska vara, och män vet inte hur män ska vara. Kvinnor ser det som en svaghet att behöva en man, därför säger dom inte det och väljer att vara "starka", och i samma andetag ensamstående / singlar. Män i sin tur har blivit dompterade att de ska vara feminister och "snälla", men ingen kvinna vill ha en snäll man, det är ointressant.
Ibland när vissa normalt funtade människor möts, då kommer romanticismen och kliver in med sina pekpinnar. Har man inte "rätt" känsla direkt när man träffar någon, då är det inte rätt. Glöm det där med att lära känna varandra. Idag är det dejtingfronten som gäller.
Jag låter Alain de Botton förklara det på sitt underfundiga och rolia sätt. Se denna:
Vad det gäller män och kvinnor finns det en stor schism idag. Kvinnor vet inte hur kvinnor ska vara, och män vet inte hur män ska vara. Kvinnor ser det som en svaghet att behöva en man, därför säger dom inte det och väljer att vara "starka", och i samma andetag ensamstående / singlar. Män i sin tur har blivit dompterade att de ska vara feminister och "snälla", men ingen kvinna vill ha en snäll man, det är ointressant.
Ibland när vissa normalt funtade människor möts, då kommer romanticismen och kliver in med sina pekpinnar. Har man inte "rätt" känsla direkt när man träffar någon, då är det inte rätt. Glöm det där med att lära känna varandra. Idag är det dejtingfronten som gäller.
Jag låter Alain de Botton förklara det på sitt underfundiga och rolia sätt. Se denna:
Kul att se Alain här En av mina förebilder.
Håller med det du säger och för mig symboliserar nutiden en total moralpanik och upplösande av alla sociala normer som leder till kaos på den fronten också. När man genom dekonstruktivismen i det postmoderna bryter ned allting är det inte förvånande att detta är resultatet vi får. Det har egentligen aldrig hänt i historien på det här sättet och i denna fart vilket skapar enorm samhällsstress. Problemet är också att förändringen i sig sker isolerat. Vi tittar på våra filterbubblor och skapar helt unika subkulturer och sätt att se på världen i vår källare. Det var helt omöjligt innan internet eftersom vi konsumerade i stort sätt samma information som formade våra idéer, tankar och kultur. Subkulturer idag behöver inga missionärer som tar sig sakta från by till by, utan globalt och omedelbart i och med internet. Samtidigt som din granne skapar en helt annan världsuppfattning och moraliskt system.
För övrigt ett ypperligt sätt att kontrollera människor på dock eftersom de inte längre kan organisera sig lika lättvindigt.
Det i sin tur leder till att folk isolerar sig eftersom det bara blir obekvämt och jobbigt att umgås. Tycker man ser det rätt tydligt när man träffar eller ser folk nu för tiden. Lite allmänt obekväma och osäkra. Vad får man säga? Är det sexistiskt? Är det PK?
Kul att se Alain här En av mina förebilder.
Håller med det du säger och för mig symboliserar nutiden en total moralpanik och upplösande av alla sociala normer som leder till kaos på den fronten också. När man genom dekonstruktivismen i det postmoderna bryter ned allting är det inte förvånande att detta är resultatet vi får. Det har egentligen aldrig hänt i historien på det här sättet och i denna fart vilket skapar enorm samhällsstress. Problemet är också att förändringen i sig sker isolerat. Vi tittar på våra filterbubblor och skapar helt unika subkulturer och sätt att se på världen i vår källare. Det var helt omöjligt innan internet eftersom vi konsumerade i stort sätt samma information som formade våra idéer, tankar och kultur. Subkulturer idag behöver inga missionärer som tar sig sakta från by till by, utan globalt och omedelbart i och med internet. Samtidigt som din granne skapar en helt annan världsuppfattning och moraliskt system.
För övrigt ett ypperligt sätt att kontrollera människor på dock eftersom de inte längre kan organisera sig lika lättvindigt.
Det i sin tur leder till att folk isolerar sig eftersom det bara blir obekvämt och jobbigt att umgås. Tycker man ser det rätt tydligt när man träffar eller ser folk nu för tiden. Lite allmänt obekväma och osäkra. Vad får man säga? Är det sexistiskt? Är det PK?
Ja, våga verkligen inte ha en åsikt. Herregud tänk om den inte stämmer med din grannes eller din ”väns”. Kanske den inte hör av sig mer. Din åsikt kanske inte stämde med den världsbild denne lever i.
Vi lever i en galen värld. Själv har jag aldrig använt sociala medier. Läser aldrig polariserade nyheter och håller mig ifrån alla nyheter som berör omvärlden bortsett från mina intresseområden. Varför? För att de vill bara skapa eller påpeka åsikter och ger en antingen huvudbry eller dåligt samvete.
Lever med min familj och barn, är trevlig mot alla och bryr mig överhuvudtaget inte om andra människors åsikter eller inställning så länge de inte påverkar mig.
Lite som man levde när man växte upp på 80-talet. Man brydde sig om det som var viktigt. Man läste om det man var intresserad av i form av magasin och världen puffade på där ute utan att min hjärna behövde ta hänsyn till allt som händer. Den är ändå inte skapt för så mycket intryck och ställningstaganden.
Så, ifall alla brydde sig om sin närhet. Aldrig dömde folk och slutade konstruera fördomar om allt och alla samt stängde ner sina sociala medier hade vi nog känt oss mer bekväma med vår omvärld och haft bra relationer i sin närhet.
Men, ja, nu kan ju alla välja exakt vem de ska vara och hur de ska leva och vill man då bara ha exakt likasinnade som vänner så blir ju det kanske svårt. Men kanske skönt för vissa. Det är ju en bedömningsfråga. Inget är fel. Men det verkar skapa problem för många, tyvärr.
Har spelbranschen som hobby
Nu vill jag inte göra det politiskt utan vill bara använda en bild jag tycker är bra för att påvisa att det är mer grupptänk och mer polariserat idag genom filterbubblor. Det gäller även i Sverige. Många frågor som debatteras och inte har en enda solklar vinnare.
Det finns t.ex. en fråga som vi under 30-40 år inte fick ha en annan åsikt om och man blev stämplade som en viss sak om man avvek även fast ens åsikt inte var extrem. Nu har folk tvärvänt och även politikerna samt partier. Är väl ett rätt tydligt exempel på konsensustänk.
Jag tror att när vi inte har tydliga gemensamma värderingar, normer och åsikter glider vi isär och det påverkar även samlivet. Blir mer friktion och konflikter som skaver. Enighet är inte detsamma som grupptänk.
https://www.researchgate.net/publication/356919397/figure/fig...
Kul att se Alain här En av mina förebilder.
Håller med det du säger och för mig symboliserar nutiden en total moralpanik och upplösande av alla sociala normer som leder till kaos på den fronten också. När man genom dekonstruktivismen i det postmoderna bryter ned allting är det inte förvånande att detta är resultatet vi får. Det har egentligen aldrig hänt i historien på det här sättet och i denna fart vilket skapar enorm samhällsstress. Problemet är också att förändringen i sig sker isolerat. Vi tittar på våra filterbubblor och skapar helt unika subkulturer och sätt att se på världen i vår källare. Det var helt omöjligt innan internet eftersom vi konsumerade i stort sätt samma information som formade våra idéer, tankar och kultur. Subkulturer idag behöver inga missionärer som tar sig sakta från by till by, utan globalt och omedelbart i och med internet. Samtidigt som din granne skapar en helt annan världsuppfattning och moraliskt system.
För övrigt ett ypperligt sätt att kontrollera människor på dock eftersom de inte längre kan organisera sig lika lättvindigt.
Det i sin tur leder till att folk isolerar sig eftersom det bara blir obekvämt och jobbigt att umgås. Tycker man ser det rätt tydligt när man träffar eller ser folk nu för tiden. Lite allmänt obekväma och osäkra. Vad får man säga? Är det sexistiskt? Är det PK?
Ja, våga verkligen inte ha en åsikt. Herregud tänk om den inte stämmer med din grannes eller din ”väns”. Kanske den inte hör av sig mer. Din åsikt kanske inte stämde med den världsbild denne lever i.
Vi lever i en galen värld. Själv har jag aldrig använt sociala medier. Läser aldrig polariserade nyheter och håller mig ifrån alla nyheter som berör omvärlden bortsett från mina intresseområden. Varför? För att de vill bara skapa eller påpeka åsikter och ger en antingen huvudbry eller dåligt samvete.
Lever med min familj och barn, är trevlig mot alla och bryr mig överhuvudtaget inte om andra människors åsikter eller inställning så länge de inte påverkar mig.
Lite som man levde när man växte upp på 80-talet. Man brydde sig om det som var viktigt. Man läste om det man var intresserad av i form av magasin och världen puffade på där ute utan att min hjärna behövde ta hänsyn till allt som händer. Den är ändå inte skapt för så mycket intryck och ställningstaganden.
Så, ifall alla brydde sig om sin närhet. Aldrig dömde folk och slutade konstruera fördomar om allt och alla samt stängde ner sina sociala medier hade vi nog känt oss mer bekväma med vår omvärld och haft bra relationer i sin närhet.
Men, ja, nu kan ju alla välja exakt vem de ska vara och hur de ska leva och vill man då bara ha exakt likasinnade som vänner så blir ju det kanske svårt. Men kanske skönt för vissa. Det är ju en bedömningsfråga. Inget är fel. Men det verkar skapa problem för många, tyvärr.
Summerar faktiskt ganska väl mina egna tankar och känslor om saker och ting.
Blev själv utfrusen under andra året på högskolan, på grund av att en radikalfeminist fick spel över ett av mina projekt på YouTube, och drog därför igång ett drev mot mig.
Folk är så sjukt upptagna av sig själva och många upptagna med att göra saker för främlingar på nätet (Instagram much?) inte pga glädje osv osv.
Enda tipset är att behandla alla som du själv vill bli behandlad, lämna allt annat bakom dig så snabbt som möjligt för de tar bara energi.
Vänskap ska vara en tvåvägsgata, du ska kunna ge ngn energi och förvänta dig att få energi när du behöver det.
Otroligt ofta är det, särskilt när man var yngre vuxen, många som suger energi men aldrig levererar tillbaka när du behöver det som mest.
Sen får det lösa sig, är social för dig att träffas och inte skriva eller tjata i headset kanske plattformarna inte är lösningen iaf.
Jag är rätt bekväm att inte har för många nära, gått på en del nitar och till sist lär många sig att vara bekväma och njuta av sin egna space, om man inte är i stort behov av sociala kontakter då.
Men då kan man iofs ta ett jobb som innebär många mänskliga kontakter och få tillräcklig dos av det där.
Slutligen, tror inte det har med människors diagnoser, eller annat som tex nedsättningar av olika saker. Lätt att man tror det, men den snyggaste och mest fitta människa du kan se framför dig eller ”klassens clown” är inte alls ovanlig att hen saknar nära vänner helt.
Mer eller mindre så kan alla vara drabbade.
För det här ska fungera som det är tänkt så bör man veta vem man är, hur man känner och vad man vill, vad tar energi, vad ger.
Man kan inte vara sig själv före man provat sig fram genom att vara någon annan, en ny person.
Naturligtvis kan den här meningen vara väldigt abstrakt för du kan aldrig sätta dig in i hur någon annan känner, man kan aldrig säkert veta vad man vill före man utsatt sig för något man aldrig gjort tidigare. En man kan aldrig förstå hur det känns att ha Endometrios, de bara skrattar bort problemet.
Upp till 20% av jordens befolkning har någon sorts form av Neurodiversitet, många vet inte ens om sin problematik och lever sitt liv som de känner, andra känner en skuld till att inte prestera så som man vill och blir bara mer osäker på vem man är ju mer man upptäcker sig själv.
Samtidigt som det mest fundamentala som människa är att passa in, att vara en del av samhället vill man sticka ut.
Du ska vara dig själv tills någon säger att du har fel
Kompisar haha... Det gav jag upp för länge sedan. Har fru och 2 barn och 3 akvarium.
Är man ensam med en familj?
En kollega jag cyklade hem med i vintras, vi träffade en bekant på Ica, de hade inte setts på ett år. Den bekanta berättade snabbt att han har både fru och barn som om det var något helt normalt så snabbt, jag kände en unken smak i munnen men höll tyst om hur "enkelt" en del tar livet om relationer.
Varning för lång text och allmänt rabblande!
Jag har tänkt en hel del på den här frågan. På ett personligt plan känner jag igen mig, då jag har känt mig udda hela livet och förra året själv fick en autismdiagnos. Det ger ju sina egna utmaningar, då jag och många andra som har autism blir väldigt trötta av att vara i stökiga miljöer och av sociala situationer överlag, då vi hela tiden måste tänka på hur vi kommunicerar med andra, både språkligt och kroppsligt. Min lösning har helt enkelt varit att låta masken falla, åtminstone delvis; ja, folk kanske tycker att jag blir intensiv eller att det är konstigt att jag växlar mellan att prata med golvet och att stirra folk i ögonen, men då får de väl tycka det. För mig har det varit positivt och jag har upplevt ganska mycket acceptans, men det beror ju på ens egen omgivning också. Risken är ju alltid att man lätt kan bli infantiliserad när man är öppen med sin diagnos, vilket jag ibland tycker mig läsa av från vissa människors tonlägen (även om det också kan vara en överfixering från min sida, ett annat problem autister kan ha).
Något jag lärde mig när jag läste journalistik som jag tycker har hjälpt mig socialt är detta: Fråga! Det låter klyshigt, men ofta finns det en kulturell idé om att man inte ska göra andra till besvär och därför inte ska ställa frågor i onödan. Detta är en illusion. Om du börjar prata med någon spontant, som en klasskamrat eller t.om. en främling i en kö, och du tyckte att det var roligt, då är det inte fel att bara fråga om de vill höras mer. Att vara ärlig och förklara varför gör det ofta lättare. "Du, jag gillade verkligen att prata med dig, skulle du vilja höras i framtiden?" eller "Jag har försökt att komma ut och bli mer social, så jag undrar om du skulle vilja prata mer någon dag?", t.ex. Så länge man accepterar om de säger nej är det värsta som kan hända att det blir lite pinsamt, men som någon som nyss passerade 30 kan jag säga att det aldrig är så illa som det känns. Försök att skratta åt din egen klumpighet, även om det är svårt (jag är själv dålig på det, får ofta efter-samtal-ångest). Att fråga är också något som är värt det om man är nyfiken på ett specifikt ämne, även genom något så enkelt som att skicka ett mejl till en forskare eller liknande. Folk älskar att prata om sina intressen, så dra nytta av det!
När det kommer till möjliga förklaringar är listan lång. Det finns den mer individualistiska förklaringen, som många refererar till (vilket jag förstår att OP har tagit del av). Med andra ord att man idag är mer självisk, mer fokuserad på sin egen karriär, sina egna behov och rättigheter samtidigt som man drar sig från sina skyldigheter. Med andra ord, att många tar men ingen ger, vilket det finns en viss poäng i även om jag personligen tror att det har ett överdrivet fokus. Den kulturella attityden är väldigt vriden mot att det som är skönt och bra är när någon ger en själv saker, medan det som är jobbigt är att ge andra saker. Jag själv gick igenom lite av en förändring när jag faktiskt började titta på andra utifrån vad de behöver istället för vad jag behöver, och då upptäckte jag att det är ganska givande att ge; att låta någon gå före i kön, hålla uppe dörren när man ser någon komma springandes, säga hej till tiggaren utanför affären etc. Om man vill utvecklas som människa är det definitivt ett tips jag kan ge, för att i alla fall få de där små sociala mötena som vi svenskar ärligt talat är rätt kassa på.
Sedan finns det den tekniska. Filterbubblorna som skapas av algoritmer för att göra oss argare och argare och därför spendera mer och mer tid vid skärmen för att hatscrolla. Olikt andra ser jag inte detta som ett individuellt problem, för det finns ingen skam i att fastna i de här fällorna; likt marknadsföring är dessa system systematiskt utvecklade för att stjäla ens tid, och om de inte funkade på människors psykologi, då skulle de anpassas tills de gjorde det. Motiveringen bakom är vad som ska kritiseras, och tech-företagen (inklusive vissa spelföretag) har definitivt ett ansvar för detta.
Sedan finns den samhällsstrukturella förklaringen. Hur ser våra offentliga platser ut? Var ska man gå för att träffa folk? Var ska man gå om man vill prata med en bekant? Ofta får man liknande svar: gymmet, klubben, baren, caféet, restaurangen osv. Vad de alla har gemensamt är att de kostar pengar. Om man har pengar kan detta verka som ett litet problem, men jag tror att när man betalar för någonting, då hamnar fokuset på att få valuta för pengarna istället för det sociala mötet i sig.
Det låter flummigt, så här är ett exempel. Säg att du har beställt en taxi och nöden kallar på vägen hem. Du ber taxin att stanna och går in på en offentlig toalett (eller som fallet är ute på landet, in i skogen). Antagligen kommer du ha den där taxametern i huvudet, att du borde skynda dig för att inte förlora för mycket pengar, eller hur? Och som vissa av oss vet kan sådan press vara rätt kontraproduktiv när det kommer till toabesök. Jämför då med en kompis som kör dig. Plötsligt är den monetära tidspressen borta och därmed kan det där toabesöket kanske bli lite mer avslappnat.
Jag tror att detsamma händer när man är på ett gym t.ex. Då finns den där taxametern i huvudet, att man minsann är där för att träna och inte för att prata. Man har ju ändå betalt för ett medlemskap, eller hur? Samma sak med caféer eller restauranger. Hur ofta har man inte känt sig pressad att lämna sitt bord för att man har ätit klart och därför känner att man borde gå därifrån? Denna småskaliga press tror jag gör att vi inte kan slappna av i mötet med andra på samma sätt som vi kan på platser som är gratis/fria att vara på, som parken eller hemmet, och om dessa då är platser som man "ska" träffa folk på? Då blir det sociala mer jobbigt och mindre roligt.
Med det sagt skulle mitt tips helt enkelt vara att försöka leta efter träffar som är gratis. Detta är olika från samhälle till samhälle, så det är inte okomplicerat och det vore bra i mitt tycke om det kunde komma fler samhällstäckande lösningar för detta. Ett exempel i Borås är Träffpunkt Simonsland som är en satsning för att skapa ett fritt mötesutrymme, där det bland annat finns en nystartad autismgrupp. Demonstrationer som ger uttryck för saker man håller med om eller tycker är viktiga kan vara ett alternativ. Folkhögskolor har ofta kvällskurser och liknande som man kan kolla upp. Ideella föreningar överlag brukar satsa på öppna möten, så man kan ju söka på sin stad/samhälle och se vad som finns. Sci-fi-bokhandeln i Göteborg hade ju brädspelskvällar ett tag, vet inte om det fortfarande finns kvar? Andra kanske har mer tips?
Det verkar finnas en hel del självömkan i den här tråden, vilket får mig att tänka på ett ordspråk:
"Om du möter en idiot på morgonen är det otur, men om du möter idioter hela dagen är det nog du som är idioten."
Jag menar inte att någon här är en idiot, men talesättet kan vara relevant för många här. För de av er som har svårt att hitta vänner, vad gör ni egentligen åt saken? Sitter ni bara på internet och hoppas att det löser sig där?
Jag har själv hittat nya vänner genom att utmana mig själv och göra saker utanför min komfortzon – gå på en kurs, skaffa en ny hobby eller delta i något nytt. Men det måste ske IRL.
Samma sak gäller när det kommer till att träffa en partner. Har ni någonsin vågat fråga tjejen i kassan på ICA om en dejt? Eller den tjejen du träffat på kursen du börjat på? Jag kan nästan lova att när man tar sådana initiativ utanför nätet, ger det ofta bättre resultat än att enbart förlita sig på dejtingsidor och appar.
Till sist, för er med autism vill jag uttrycka förståelse för att det kan vara svårt. Jag har vänner som är på olika delar av spektrumet och kan säga att det kan vara utmanande även för oss utan diagnos att upprätthålla kontakten och vänskapen. Det sociala spelet fungerar inte alltid och missförstånd uppstår ofta. Oavsett hur mycket man bryr sig om sina vänner kan det krävas extra engagemang ibland.
IDKFA
Det finns olika typer av ensamhet. Att känna att vänner försvinner när man bildar familj är nog ganska vanligt. Det brukar av en händelse också inträffa samtidigt som man är mitt i karriären. Tid och energi räcker helt enkelt inte.
Att vara ensam för att man inte träffar en partner är garanterat datingapparnas fel. Blir mörkrädd när jag läser att unga inte går ut och träffar någon på krogen längre. Inte har de sex längre heller, eller super. Det roliga är att 90% av de som ger sig ut i dating och vuxenlivet nu har krogen och alkoholen att tacka för att de finns.
Helt annorlunda upplevelse här. Efter att jag öppnat upp mig och vågat berätta om att allt inte är bra så vännerna snarare slutit upp och börjat höra av sig ännu mer.
Vännerna är inte riktigt vad problematiken ligger utan när man försöker dejta eller prata med slumpmässiga personer, man ser direkt i kroppspråket förändras likväl i ansiktsuttrycket. Det kan vara ångest eller okunskap hur man bemöter en person, oavsett så försöker jag alltid arbeta på att betee efter normen och för dem flesta så flyger det över huvudet vid första intryck. Det är först när saker inte blir "svart på vitt" i subjektiva uppfattningar av definitioner som gör jag inte följer hela röda tråden - och då får man spilla ut "störningen" och sen rasar bilden av en.....
....och jag är så trött på det
PS3 Slim 320GB (1TB) | Wii U Premium | Xbox 360 250GB | X1 1TB | PS5 + Corsair MP600 Core 2TB | New 3DS XL + Katsukity's Capture Card | PS Vita 32GB | Ryzen 5800X3D, 32GB DDR4 3000Mhz, 240GB SSD, 4TB SSD (Kingston KC3000), Radeon 6700XT, 3TB+4TB HDD, B450M-DS3H | Nintendo Switch
Om någon är duktig på mobilutveckling har jag en idé kring att motverka ensamhet. DMa mig.
En Flickvänn-tamagucci med backend mot ChatGPT-4?
En Flickvänn-tamagucci med backend mot ChatGPT-4?
Finns potential i den, tror jag snor din idé om det är okej!
Jag inbillar mig att folk i dag generellt är mer passiva och rädda att ta initiativet,
både till att lära känna nya människor och att få existerande vänskap att växa.
Tar man inte kontakt med människor är det svårt att få (nya) vänner.
Bjuder man aldrig med sig någon vän på diverse aktiviteter ska man inte vara förvånad över att man själv inte blir bjuden, eller att vänskapen dör ut.
För min del började det sociala livet förtvina när jag fick barn. Ingen av mina närmsta vänner hade barn och har det fortfarande inte, så vi hamnade helt ur fas. Jag började få förhinder hela tiden och när två vänner dessutom flyttade, en till ett annat land, blev det förstås inte lättare.
Jag trivs bra hemma, allt kretsar kring barnen. Och jag försöker umgås med kollegor så ofta det går. Men jag saknar ibland mitt gamla liv med fler vänner och ett rikare socialt liv. Jag vet att barn inte behöver vara ett hinder, men det har blivit det för mig och nu känns det nästan för sent att ta upp det igen. Jag varken orkar eller hinner, känns det som. Och jag gillar ju att vara med barnen också.
Den absoluta majoriteten av människor är inte oempatiska själviska rövhål. Går du in med den inställningen är det inte konstigt att du är ensam.
Det är nog snarare en slutsats efter alla försök, än att bemöta andra först med det. Jag är själv inte så långt ifrån tankesättet, det går bara vara så positiv som man blir bemött med - i det här fallet blir han inte det alls (generellt).
Själv kommit fram till online dejting inte funkar, det kan gå om man har tur men det är inget man ska hoppas på, alls.
För min egen del så går jag inte ut om jag inte måste, jag trivs så men det hjälper inte med försök till träffar direkt.
PS3 Slim 320GB (1TB) | Wii U Premium | Xbox 360 250GB | X1 1TB | PS5 + Corsair MP600 Core 2TB | New 3DS XL + Katsukity's Capture Card | PS Vita 32GB | Ryzen 5800X3D, 32GB DDR4 3000Mhz, 240GB SSD, 4TB SSD (Kingston KC3000), Radeon 6700XT, 3TB+4TB HDD, B450M-DS3H | Nintendo Switch
Spelar väl ingen större roll hur många vänner man har egentligen? Har man en bra vän är väl det nog. Har ett par goda vänner men oftast trivs jag bäst i sällskap med mig själv.
Sant. Och ensamhet är bara ett problem så länge den är ofrivillig (då är den i värsta fall dödlig). Påfallande många trivs inte i sitt eget sällskap. Jag slås av detta när jag pratar med folk på jobbet. Som småbarnsförälder tycker jag aldrig att jag får tillräckligt med tid för mig själv, typ aldrig numera. Men vissa klarar inte av att vara ensamma, de måste hela tiden ha folk omkring sig. Och jag går och drömmer om min egen mancave...