Astro Bot är ett kärleksbrev till hela spelmediet

Vår bransch är full av trevliga, bra, roliga och välgjorda spelupplevelser. Men ibland får vi privilegiet att stifta bekantskap med ett spel som är mer än så. En upplevelse som höjer sig över de andra, som placerar sig bland de tidlösa klassikerna vi aldrig slutar prata om. Astro Bot är ett sådant spel.

Efter att Astros rymdskepp kraschat behöver vi samla delar för att laga farkosten och rädda alla robotkompisar som är utspridda i galaxen. Genom att rädda dem låser vi upp en boss och efter att den är besegrad kan vi ta oss vidare till nästa galax. Vi skuttar, flyger, klättrar och kanar fram längs dussintals banor fördelade på olika planeter.

Upplägget är som synes väldigt traditionellt och ganska likt det i vissa tredimensionella Super Mario-spel. Astro kan anta olika former för att lösa utmaningar och får också små medhjälpare längs resans gång. Jag tappade snart räkningen på hur många förmågor som Team Asobi hade på smörgåsbordet. Studion har i intervjuer berättat att de medvetet inte velat dra ut på dessa utan hellre erbjuder något nytt så att inget hinner kännas uttjatat. Denna balans klarar de med bravur, och den bidrar till fantastisk variation (även om en del känns lånat från Nintendos rörmokare).

Världsklass

Grafik, kontroll, musik och bandesign – allt är i fullkomligt oklanderlig världsklass på ett sätt som vi nästan aldrig finner utanför Nintendos lokaler. Astro Bot är den där sortens spel som bara skänker glädje utan att kräva särskilt mycket tillbaka. Ett spel som får mig att le och vilja ropa in grannarna bara för att visa hur smart det där var. Och titta på den här! Och såg ni den där!

Precis som i Astro’s Playroom är DualSense en sorts huvudperson här. Allt som sker på skärmen återspeglas i handkontrollen på något sätt. Allt från ljudeffekter till haptisk feedback förhöjer spelupplevelsen i snart sagt varje detalj. Det ger inte riktigt samma wow-känsla som i Astro’s Playroom, men Team Asobi går verkligen all-in och kramar all funktionalitet ur Sonys handkontroll som får andra utvecklare att se lata och idéfattiga ut.

Det finns en liten baksida av detta. Genom att allt från ljudet av fotsteg på hårda underlag till vatteneffekter hörs i kontrollen blir det tidvis ganska mycket av en kakafoni. Det är häftigt inledningsvis, men jag hade önskat att Team Asobi skalat ned detta en aning, eller åtminstone låtit mig sänka volymen lite.

En hyllning

Precis som tidigare Astro-spel är Astro Bot en reservationslös hyllning till PlayStation-universumet, proppat med referenser och karaktärer från Sonys stolta TV-spelshistoria. Någon liknade det mer vid en kyrkogård eftersom det blir en påminnelse om hur många varumärken som bara dött ut. Det är dock en märklig association i ett spel som verkligen sprider hyllningar och kärlek till, ja, egentligen hela spelmediet.

Det ser ut som ett beställningsjobb från någon på Sony Interactive Entertainment, men det var Team Asobi som själva tog kontakt och ville göra detta spel. De övervägde att låta Astro stå på helt egna ben men beslöt till slut att det skulle kännas märkligt att distansera sig från PlayStation-universumet när föregångaren var så tätt förknippad med det.

Det tror jag var ett klokt val, men det är inte helt problemfritt. Nostalgi är ett tveeggat svärd. För den som varit PlayStation trogen genom tre decennier finns det massvis här som kittlar nostalginerven. Ett antal banor är helt baserade på vissa kända varumärken, vilket är fanservice deluxe. Baksidan av myntet är att den som inte greppar alla referenser lämnas utanför. Några av dessa banor tillhör dessutom spelets svagaste och jag hade inte saknat dem om de plockats bort. Allt PlayStation-relaterat är ju inte lika fantastiskt.

Det har funnits vissa klagomål på att spelet skulle vara för kort. 10-12 timmar kanske kan verka i kortaste laget, men givet vilken sorts spel Astro Bot är skulle jag snarare vilja hävda att längden är alldeles perfekt. Team Asobi tömmer hela verktygslådan och gör varje bana till en egen upplevelse. Detta hade nog inte varit möjligt i tio timmar till.

Därtill har Astro Bot stort omspelsvärde, dels för att jag vill hitta precis allt som finns gömt men framför allt för att det är så förbenat roligt. Det ger verkligen den där Nintendo-patenterade "bara en gång till"-känslan man vill få från ett plattformslir. Många banor kan jag springa igenom både en, två och femton gånger.

Swing it, magistern!

Om jag ska lyfta något där Astro Bot möjligen inte når ända fram är det känslan av att vara ett subjekt i ett eget universum. Det saknas en uppenbar antagonist. Mario har Bowser och Sonic har Eggman. Astro har potential att bli en långlivad maskot, men då krävs att han får stå lite mer på egna ben.

Jag brukar säga att Media Molecule, studion bakom Little Big Planet, Tearaway och Dreams, har spelvärldens bästa fantasi. Jag tror att de får lämna över tronen till Team Asobi nu. De återuppfinner visserligen inte plattformsgenren, men Astro Bot känns verkligen som ett passionsprojekt skapat av en studio som fått fria tyglar att realisera sin vision av hur ett modernt och samtidigt klassiskt plattformsspel ska se ut.

Efter ett ganska tungt år i spelbranschen med spel som floppat, spelutvecklare som stängts ned och en ganska dyster stämning kring hela branschens framtid, är Astro Bot precis det glädjepiller som doktorn ordinerat. Lilla Astro känns närmast som ett rescue mission sänt till oss precis i rätt tid.

Astro Bot är definitionen av spelglädje och påminner mig om varför jag en gång i tiden började och framför allt fortsatte att spela TV-spel. Det är nog det finaste omdöme jag över huvud taget kan ge ett spel.

Lansering: 6 september 2024
Format: PlayStation 5

Då hoppas vi att upplevelsen matchar känslan!