Sorgen efter ett avlidet husdjur

I fredags avlivades min kanin efter att blivit dålig väldigt fort.

Bara för några veckor sedan sprang han ute på terassen och gjorde stora glädjeskutt. Han började även tappa päls, men det är vanligt att kaniner fäller sin sommarpäls i slutet på sommaren. Men jag tyckte det var mer än vanligt, annars betedde han sig som vanligt.

Men i torsdags kväll försökte vi klippa klorna då det var lite rött på golvet, men han verkade stressad så vi han bara klippa 2 klor. Han åt inte som kvällsmat och satt bredvid sin vattenskål, där brukar han aldrig sitta.

Det har hänt många gånger förr att han inte åt sina pellets, varken på morgon eller kväll, men har ätit det sen. På morgonen så hade han inte ätit dom heller, jag körde till jobbet och sa till min sambo att ringa veterinären. Sambon ringde veterinären och förklarade hur det var med kaninen.

Jag körde hem tidigare från jobbet, då satt han redan i transportburen. Hos veterinären kände de på honom och tyckte han verkade slö, ni borde låta honom somna in eller köra till akuten.
Det blev 45 minuters bilresa och kom in ganska snabbt.

De kände på magen och tog tempen, tempen hade gått upp och det var bra, sen kände han på magen, oj detta var inte bra alls, då kom tårarna. Han har för stor magsäck och jag rekomenderar att ni låter honom somna in. De sa att det kunde vara levern, kost, att han svalt hår som fastnat i magen men var för svag för operation, antagligen för att han inte druckit och ätit på länge.

Hans hjärta såg ut att pulsera jättefort, då magen rörde sig väldigt mycket. Han försökte ta sig loss, veterinären fick hålla honom för jag var tvungen att skriva på papper fast han led, innan de kunde ge honom sövande medel.

Sen sa veterinären att de skulle gå iväg med honom och ge honom injektionen, jag vill vara med honom när det händer. Jag tänkte ska de gå och bryta nacken av honom så jag inte ser? Eller är de vana vid att folk inte vill vara med sina kaniner som sista stund?

Vi fick vårt andra barn i maj, och nu under sommaren började vår äldsta att få nattskräck så hon bara stod och skrek rätt ut väldigt länge på nätterna, helt okontaktbar, det måste stressat kaninen fruktansvärt mycket.

Dottern är även fruktansvärt envis och står och skriker om hon inte får som hon vill. Med två barn blev det även mindre tid för lille Alfons, men jag försökte umgås med honom varje kväll.

Just nu känner jag tomhet, skuld, jag har haft int i bröstet sedan i fredags. Varför reagerade jag inte på att jag tyckte att han tappade lite mer päls än vanligt? Kunde det vara nattskräcken eller kloklippning en gjorde att stressen blev för mycket, kände han sig ensam?

När man var runt buren brukade han alltid komma fram och bli klappad, springa runt benen, sitta och vänta på godis. Även på nätterna, så brukade han sätta tassarna på gallret för att visa att han var sugen.

Han har aldrig bitit eller rivit någon, inte ens den skrikiga dottern.

Igår var det första gången jag kom hem mitt i natten från skiftarbete, utan att mötas av honom.

Jag har varit med på avlivning förr, min hund, han var gammal och jag han aldrig varit en hund människa. Min katt som blev 14,5 år, hon hade varit sjuk i omgångar och var ändå ganska gammal så det var man mer beredd på, dessutom bodde katten hos mamma så man blir inte påmind på samma sätt här hemma.

Min hamster, den bodde hos oss, vi var väldigt ledsna, men skaffade kanin kort efter så det var lättare att få vidare.

Och nu min kanin, han har bott i huset nästan lika länge som oss, han skulle bli 4 nästa månad, det är ingen ålder för en kanin. Det kom så plötsligt, han var så ung, fin, snäll, trevligt sällskap men nu är han borta och kommer aldrig tillbaka.

Nu är det riktigt jobbigt att vara hemma själv, det finns ingenting som lockar. Buren och alla tillbehör är borta, jag känner att tårarna sitter när jag går förbi hallen där han alltid satt. De enda fysiska minnena som är kvar är bitmärkena på dörrlisten och dörrarna.

Jag har inte gråtit på begravningar, grät inte när min farmor dog vid 90 års ålder, grät inte när morfar dog, lite grann när jag kände på hans döda hand i sjuksängen, alla andra visste att han var död när vi gick in till honom, men min bror hade glömt berätta för mig så det var lite av en chock med.

Men nu måste jag kämpa hela tiden för att inte gråta framför barnen hela dagarna. Sorg och skuldkänslor.

Jag gråter när jag är själv, eller när barnen sover, vill inte påverka dom.