Slay the Spire - En gåtfull triumf

Efter 100 timmars speltid av ömsint grubblande och smidande av skrupelfyllda planer är jag redo att sätta ett betyg på det mytomspunna roguelikestjärnan, Slay the Spire.

Som vuxen person har jag fått allt mindre tid att tillägna på aktiviteter av en improduktiv karaktär och med den insikten har jag börjat föredra spel som tillåter korta men meningsfulla sessioner. En timme hit, en timme dit, men sällan att det blir mer en ett par timmars spelande åt gången. I denna mening har roguelikes blivit min klippa för utmanande, pulsgivande adrenalinkickar som förgyller min vardag, som erbjuder en enkel story med största fokus på gameplay. Att det finns en udd av risk (att förlora och tappa all progression) spänner bågen för min uppmärksamhet och tack vare de korta spelsessionerna som vanligen präglar roguelikes - finns det ingen frustration när väl gameover-skärmen visar sitt fula anlete. Tvärtom är jag mer taggad en någonsin att prova en ny strategi i nästa omgång. Så när Slay the Spire reades ut kunde jag inte underlåta mig att sätta tassarna i spelet.

Din hjälteresa mot spiran
Så vad handlar spelet om? Slay the Spire är ett kortspel i roguelike-genren, som kretsar kring fyra valbara hjältar vars syfte är att färdas till The Spire och råda bot på den ondska som härbärgerar dess hjärta. För att ta dig till spiran måste du ta dig förbi tre områden, fyllda av händelserika möten, där varje slutfas vaktas av en boss. Till din hjälp har du en standardlek anpassad för varje hjälte som innefattar kort med förmågor, attacker, och försvarsställningar där kostnaden att spela varje kort differerar. Som novis har du tre energidepåer i din ägo, så det gäller att tänka ut den mest strategiska vägen; ska du satsa långsiktigt och försvara dig maximalt eller gå ut stenhårt på offensiven och banka ur fienden så rappt som möjligt? Det är lite det som är magin bakom Slay The Spire, att fundera och smida taktiker med förhoppning att ta dig hela vägen till finalen.

Varje område innehåller tre till fyra olika vägar att ta sig till slutbossen. Dessa led är utströsslade med symboler för olika moment såsom strider, viloplatser, skattkistor, handelsstånd och frågetecken. Alla moment är slumpmässigt genererade så du vet inte vilka fiender du kommer möta, eller vilka föremål som du kan finna i handelsstånden. Så det gäller att utstaka sin väg framåt genom att planera lämpliga viloperioder att återhämta sin hälsa i viloplatserna, eller att undvika de svårare fienderna för att bibehålla sin vigör – eller utmana sig själv, slipa klingan och få utdelning för bragden. Det blir en salig kombination av risk och utdelning, där din listighet blir nyckeln för att överleva alla möten, i hopp om att få vila dina ögon på spiran och kanske… dräpa det korrupta hjärtat.

Audiovisuellt habilt
Rent grafiskt har spelet en relativt enkel men rustik design som påminner om gamla flashspel, men med en gnutta av moderna influenser såsom färgsprakande pixeleffekter. Inget som sticker ut varken negativt eller positivt, men som lämpar sig väl för spelets ändamål. Min enda kritik är bristen på fiendevariation, för även om spelet är slumpmässigt genererat känns det som gammal skåpmat serveras gång på gång, vilket medför att den pigga, livliga upptäckarglädjen av att finna något nytt avtynar efter en viss tid av spelande. I det stora hela är det dock inget som avtar från den riktiga spelglädjen som spelet emanerar.

Musikspåren är få men väl avvägda, med ypperlig tillämpning i striderna utan att det distraherar eller förtar upplevelsen; för även om musiken återupprepas blir man sällan trött på melodin vilket måste ses som en eloge till kompositören. Å andra sidan är det melodier som jag har svårt att fästa på minnet, eftersom de är ganska generiska och lämnar ett litet avtryck på sinnet. Som helhet lämpar sig musikspåren väl för spelets tema, varken häpnadsväckande eller förtjusande - lämnar det mig i gränslandet mellan engagerad och likgiltig.

Ljudmässigt finns det gott om melodiösa ljudeffekter som förstärker känslan av varje slag och förmåga. När du för första gången hamnar i Nirvana- vilket är specifikt för en av våra hjältar - spelas en andlig melodi som amplifierar känslan av dignitet. Det låter kanske som en minutiös detalj, men när alla bitarna faller på plats och du föräras med en effektfull melodi specifikt för ditt särskilda kort – är det en mycket belönande känsla. I denna kategori måste spelet hyllas eftersom det sprudlar av specifika ljudeffekter som ger mervärde.

Lager på lager av komplexitet
En ljuvlig komplexitet stavas spelets olika system som ger spelmekaniken en särskild fingertoppskänsla som inbjuder till strategiska handlingsplaner. I denna lista har vi Weakness, Vulnerability, Intangible– för att nämna några- som alla påverkar din- eller fiendens nuvarande status. Detta gör att du kan medvetet fokusera på dessa statusar för att vålla eller försvara dig mot dessa tillstånd i spelets förlopp. Exempelvis kan du vålla Vulnerability, så att motståndaren tar 25% mer skada vilket kan vara riktigt påpassligt för att åsamka rejält med skada på kort tid. Med andra ord skulle en kortlek med en hög koncentration av attackkort lönas av en Vulnerability-strategi invävt i portföljen. Därutöver har vi Weakness som sänker attackskadan med 25% som kan komma väl tillhands för att dryga ut din vigör under långa strider med tuffa motståndare. Till sist har vi Intangible som är intressant eftersom det sänker motståndarens attack till 1 under turens omgång, något som kan komma väl påpassligt när du står inför ett stort hot med en hög andel attackskada, vilket också innebär du kan prioritera energin på attacker istället.

På tal om attacker utspelar sig varje strid öga mot öga med fienden. I din standardkortlek har du 20 kort, varav fem kort dras varje speltur. Eftersom du endast har tre energidepåer att tillgå, gäller det att välja lämpliga kort beroende på fiendens attackmönster. Fienden har normalt tre olika faser, där de antingen attackerar, försvarar eller buffrar. Och det är i denna dans som du tampas med vilka kort du ska spela. Om du lyckas dräpa din motståndare, belönas du alltid med ett kort som du kan lägga till, och ibland erhålls även potions eller artefakter. Artefakter och potions ger dig speciella bonusar, antingen specifikt i stridens hetta eller som bestående förbättringar. Det intressanta i denna aspekt av spelet blir om det faktiskt är nödvändigt att lägga till ett kort i din arsenal eller om det är bättre att underlåta möjligheten mot en mindre men mer koncis kortlek.

Som ni ser finns det massor av intressanta detaljer invävt i spelets spelmekanik som utan tvekan höjer spelets återspelningsvärde. I kombination med att spelet är relativt kort (en spelomgång tar 20 min – 2h) finns det ett stort utrymme för att experimentera med olika strategier utan att det känns förgäves, vilket banar vägen för ett roligt taktiskt spel med ett otroligt återspelningsvärde. Lägg därtill att det finns sällsynta föremål att upptäcka, en mer utmanande svårighetsgrad att upplåsa, och en gyllene väg att följa för att uppnå det hemliga slutet – finns det ingen kritik som kan sänka bragden som är Slay the Spire.

Tack för att du läste! Hade riktigt roligt med spelet och ännu roligare att skriva recensionen.

Helt klart! Uppföljaren ser jag verkligen fram emot, även om jag troligtvis kommer vänta tills spelet har nått full-release. Har du testat Monster Train, hört att det ska vara en riktig konkurrent till StS?

Kan nog tänka mig att det passar väl i handhållet-läge, har dock endast spelat framför TV:n. Du gör mig dock sugen på att införskaffa en Steam Deck.

Tack för att du läste och roligt att kunna bidra med spelglädje.

Tack för att du tog din tid och läste. Det roliga är att jag var inte heller helt såld i början, men efter ett tag så klickade det och sedan var jag ett lost case, haha. Det är lite som i det enkla bor det goda, men allt faller ju varandra inte i smaken.

Jag är mycket taggad på uppföljaren, då jag eftersöker mer av det goda så att säga. Vad jag hoppas på är att de bygger vidare på konceptet och fyller ut med fler spelbara hjältar, en större fiendevariation, en djupare story - att de håller rätt kurs och inte förlorar kärnan i vad som utgör grundspelet. Av vad vi fått se hittills ser det ut som de är på rätt väg!

Ja verkligen, Slay the Spire är ett skinande exempel på spelglädje i dess renaste form!

Instämmer att spelmekaniken är det absolut viktigaste. Har ibland svårt för spel som lägger ett allt för stort krut på story-cutscenes, då blir jag lätt otålig och börjar titta på klockan.

Åh men tack vilka fina ord! Det är nog ett av de mest belönande för en skribent att höra, att budskapet har gått fram till mottagaren!

Jajjemen, är ett sådant där relax-spel som funkar oavsett vilken livsscenario man står inför. Ingen komplicerad story att återminnas eller någon intrikat spelkontroll att återbemästra - det är bara att tuta och köra.

Hmm... Ännu mer snack om FTL, kanske blir att testa detta härnäst.

Vad roligt att det är så många som delar samma glädje för roguelikes. Har du några fler tips på spel i denna genre?

Kan relatera till detta. När jag behöver ha min uppmärksamhet på omgivningen brukar jag stänga av spelljudet, och det fungerar precis lika bra. Att spelet har quick-save alternativ oberoende var man befinner sig i spelets omgång är obetalbart när det verkligen krisar sig.

Tack för att du läste! Ja, att det är slumpmässigt kan säkert förvirra och förskräcka bort en del spelare, men det är också det som är tjusningen bakom spelet. För det inbjuder till ett otroligt återspelningsvärde där dina spelkort och möten varierar i varje spelomgång.

Tack för att du tog dig tid och läste!

Tusen tack för uppmuntrande ord! Har inte spelat på mobilen men det låter inte särskilt inbjudande, alltid trist när buggar blir kvar och glöms bort att åtgärdas. Har du testat att rapportera in buggen eller åtminstone skicka ett mail till Mega Crit?

Enig!

Okej, vad kul! Får se vad mitt nästa roguelike-spel blir... Har du måhända några fler speltips i genren?

Tusen tack för att du läste! Ja, det måste vara roligt att vara game-designer, fila på nya spelkoncept och vips en dag lyckas frambringa något otroligt vanebildande spelmekaniskt som bara klickar.

Men hur nåde mig kan jag ha missat detta? Kanske är det så att denna expansion ej finns till konsol? Oavsett måste jag genast söka upp denna nya uppkomst och stort tack för att du delgav mig infon!

Intressant, nu blir jag genast sugen att testa både Monster Train och Balatro. Har du några fler speltips i genren?

Tusen tack för de fina orden! Är ju lite så när man blir äldre och får andra prioriteringar som måste gå före, men för det betyder det inte att vi måste sluta spela för gott. Lyckligtvis kan vi finna spelglädje fast tiden är liten och tillfällena få, genom att spela roguelikes förstås, haha.

Jadu, det har du rätt i, bara en sådan sak att det finns en viss progression även vid förlorade omgångar är briljant. Det finns så många små, mikroskopiska detaljer som utgör en enastående summa av dess delar. Faktum är, att skriva denna recension var lite utmanande eftersom någonstans var jag tvungen att avgränsa mig för att inte göra recensionen alltför insnöad i spelmekaniska detaljer.