Medlem
Ghostwire: Tokyo

Ta dig igenom - rör dig fram.

Vart leder denna smala stig?
Det är stigen till kunskapsgudens tempel.
Endast de värdiga må fortsätta.

Låt mig passera - jag har gåvor att ge.
Att ta sig dit går bra, men att återvända är läskigt.
För att fira barnets sjunde födelsedag.

Passera du, kom fram.

Barnvisan ljuder sakta i mina öron medan jag svävar runt som en ninja i natthimlen. Under mig ligger Tokyos Shibuya-distrikt stilla i det röda månskenet. Det är bara jag, katter och hundar som är ute.
Och så alla spöken förstås.
Väl på marken känner jag igen mig, nästan lite väl mycket, från tiden jag bodde där en livstid sedan. Här brukade jag pendla, här väntade jag på vänner innan vi drog ut till baren, där ligger den där skivbutiken jag brukade besöka, gratistoaletten man såg folk fixa till sig framför spegeln innan de tog sig vidare. Det är ett öga för detalj hos utvecklarna Tango Gameworks som jag sällan skådat i något spel. Det är nästan lite... creepy. Om någon sa att de fotograferat gata för gata och försökt återskapa dem ur alla möjliga vinklar skulle jag inte bli förvånad.
Det hela är förstås ett spel också, men jag glömmer ibland bort det när jag fastnar i hur vackert det är.

Mer än något annat handlar Ghostwire om att vara ensam. Ensam kvar i Tokyo. Att gå över den mest fottrafikerade korsningen i världen, Scramble-korsningen i Shibuya - utan att det är några människor på plats känns smått surrealistiskt. Jag kunde ibland känna mig ensam i den stora massan, men här är jag verkligen helt själv. Det är på något sätt meditativt.

Det tomma Tokyo beror på en dimma som lagt sig som ett täcke över staden och fått alla inom den att tappa sitt kroppsliga jag. Kvar är deras andar - andar som jagas av spöken som hungrigt vill sluka dem. Ditt mål i spelet är att rädda så många andar som möjligt, lista ut vad som orsakat dimman och sätta stopp på det. Utöver det är staden fylld med småuppdrag, andar att prata med, spöken att bannlysa och hundar att mata. De bästa ögonblicken i spelet för mig var att besöka platser och rum jag kommer ihåg, som trånga bakgator fyllda med små barer, stora köpcenter placerade i skyskrapor, invecklade tunnelbanestationer och stilla parker, men även att få chans att titta in i platser jag aldrig gjort innan, utan bara sett utifrån, så som sento-badhus, övergivna höghuskomplex och dess trångbodda lägenheter.

Huvudkaraktären Akito har ett spöke inneboende i sin kropp, som lånat honom sina krafter för att bekämpa andra spöken och komma till roten med vad som hänt. Det är därmed ytterligare ett spel med en röst i ditt huvud som du gnäbber och käbblar med. Din andegäst skådespelas av Kazuhiki Inoue (Kakashi Hatake i Naruto) som känns bekant i rollen som gradvis surpuppa, storebror och allvarsam vägledare. Akito själv är lite väl pryd för min smak särskilt under omständigheterna. Han har dessutom inte lärt sig tugga saker ordentligt. När han förtär olika matbitar låter det som att han halvt kvävs.

En oväntat bra del av spelet är dess soundtrack. Du kan när du vill slå på din radio, och jag skulle säga du gör dig själv en otjänst om du inte gör det, särskilt om du är en sån som tycker om att springa runt och samla (andar i det här fallet) i spelets slutskede. Vissa låtar är varianter på barnsånger (specifikt den gamla, läskiga varianten), andra påminner mig om soundtracket från animén Bleach, blandat med en del house och mängder med traditionella japanska flöjter och trummor. Friheten i hur du kan röra dig (du kan parkoura, sväva fram mellan hustoppar, eller använda talismaner för att lyftas högt upp i luften) genom spelets sanningsenliga återskapelser av Tokyos olika miljöer gör tillsammans med musiken att utforskandet blir ett rent nöje.

För att vara ett spel som handlar om spöken är det inte direkt läskigt, och så långt man kan komma ifrån en survival horror som Tango Gameworks tidigare Evil Within-titlar var. Miljöerna kan vara läskiga - fienderna inte särskilt. Det beror främst på hur stark du själv är. I flera spel är det lätt att känna sig svagare ju längre spelet går, eftersom fienderna levlar snabbare än en själv. I Ghostwire är utvecklingskurvan den motsatta. Du möter visserligen svårare fiender med tiden, men dina krafter håller hela tiden samma eller snabbare takt. Du kan använda en pilbåge, smyga dig fram och slå ut fiender bakifrån, blockera inkommande projektiler eller smälla till spökena på nära håll. Det finns med tiden svårare utmaningar, men det finns också kraftigare tekniker och vapen att använda. Demoner som simmar fram under betongen och attackerar från flera håll samtidigt besegrar du lätt med en talisman som paralyserar dina motståndare. Slenderman-liknande affärsmän som skyddar sig bakom stora paraplyer kan du elda upp paraplyet eller frysa till is för att göra dem sårbara. Det finns en mängd olika fiendetyper, men vissa av dem används lite väl flitigt, och gemensamt är att de inte är särskilt utmanande. Samtidigt, när jag med ett ryck med handen får en hel samling fiender att gå upp i rök känner jag mig rätt så bad-ass.
Det är ett unikt slagsmålssystem som kunde varit bättre, men det blir också så bra man själv gör det till. Använder du inte de alternativ spelet bjuder på kommer det dock fort bli långtråkigt.

Flera av spelets uppdrag utspelar sig i fantastiska miljöer, till exempel ett uppdrag som utspelar sig i stora underjordiska tunnlar som närmast påminner om Teenage Mutant Ninja Turtles vandrande i kloakerna efter den massiva Teknodromens framfart, men utmaningarna i miljöerna är haltande. Det går ofta ut på samma sak, hitta ett föremål, puckla på spöken, och rädda andar. Ibland lägger spelet till några Yokai-monster som erbjuder sina egna utmaningar, så som att följa efter en paraply-demon utan att bli sedd, eller spåra en långhalsad Rokurokubi till dess gömställe, men de är alldeles för lätta för att kännas speciella och tillför mer visuellt än funktionellt.

Nöjeskurvan i Ghostwire: Tokyo gick lite som ett V - det började häftigt, sen blev jag uttråkad av de begränsade slagsmålen, tills jag fick nya krafter som satte fart på de igen. Men för en gångs skull var det utforskandet och samlandet i spelets slutskede jag gillade som mest. Musiken och de detaljerade, bekanta miljöerna gjorde att jag kom tillbaka tills jag hittat allt.

Jag måste tillbaka till Tokyo igen.

Ghostwire: Tokyo
+
Miljöerna
+
Musiken
+
Att vandra runt ensam i den stora staden
-
Repetitiva fiender
-
Storyn och karaktärerna
-
Den bristande utmaningen
Gen
Medlem

Snyggt skrivet.

Mycket bra spel som verkligen överraskade. Otroligt härlig stämning, grym VO, fin grafik och mycket att göra för den inbitne samlaren.

Redaktör
Ponny

Riktigt fint skrivet. Recenserade spelet själv när det begav sig och trots att det "bara" blev en trea har spelet stannat kvar i minnet. Evil Within var otäckare, men detta var ett bättre spel med skön känsla. Fick lite Shenmue-vibbar av spelets detaljer och, trots att jag inte varit i Japan, kändes det trovärdigt.


signatur

En Bamseponny av folket

Medlem
Skrivet av Gen:

Snyggt skrivet.

Mycket bra spel som verkligen överraskade. Otroligt härlig stämning, grym VO, fin grafik och mycket att göra för den inbitne samlaren.

Skrivet av Fredrik Eriksson:

Riktigt fint skrivet. Recenserade spelet själv när det begav sig och trots att det "bara" blev en trea har spelet stannat kvar i minnet. Evil Within var otäckare, men detta var ett bättre spel med skön känsla. Fick lite Shenmue-vibbar av spelets detaljer och, trots att jag inte varit i Japan, kändes det trovärdigt.

Tack för snälla ord. Har inte kört Evil Within - men ser rätt spejsat ut! Bara hört de är Resident Evil-kloner.
Om du inte varit där är det här det närmaste du kan komma. Förutom bristen på människor då.

Medlem

Jag gillade spelet och har nog samma erfarenhet, det börjar häftigt men blir lite tråkigt efter tag, too much "same-same", mot slutet blev det lite mera intressant.
Stämningen dock absolut fantastiskt. Tyvärr för mycket annat på min backlogg för att ladda ner detta igen.
Tack för minnet!

Medlem

Har haft spelet på Steam i stort sett sedan det släpptes, men har fortfarande inte spelat det. Borde ta tag i det.

Medlem

Bra recension!

Jag klarade ut Ghostwire i våras. Jag tog också på mig mödan att låsa upp alla achievements i spelet.

Ghostwire är medelmåtta i storyn. Det är hyfsat enkla och enformiga strider. Spelet gör sig bäst som en Japan-walking simulator.

Söker du efter en Japan-walking simulator är spelet fantastiskt bra. Jag har likt recensenten både bott och vistas en hel del i Japan. Jag håller med om att det är stor igenkänning på väldigt mycket i omgivningen!

Det finns så mycket intressant att se och läsa. Sen är det är ingen hitte-på-japanska som står på skyltar, väggar, i affärer och dylikt – vilket är värdefullt för oss som läser japanska. Men även om man inte kan ett ord på japanska så berättas mycket genom omgivningen, särskilt när du stiger in i folks hus. Där kan du få en uppfattning om personens personlighet och intressen. En stor kärlek och möda har lagts på den. En annan stor favorit närköpen/combinis och där de fångat ljud, musik och presentation väldigt väl.

Min upplevelse av spelet var också V-formad. Det var lite väl mycket innehåll skapat på samma recept. Fienderna upplevdes ofta mer som tråkiga bromsklossar än läskiga och farliga spöken.

Istället för musik tog jag till Google Maps Street View och jämförde kända platser. En annan för mig kul aspekt var att försöka läsa så mycket som möjligt i spelet, sen slå upp de kanji jag inte förstod osv. Så mycket av nöjet hämtade jag som recensenten i annat än själva storyn och utmaningen.

”Spiders web”-spelläget bjöd på lite mer utmaning och ett annorlunda upplägg. Det var hyfsat kul.

Action/utmaning: 4/10
Samla/låsa upp-mekanik 5/10
Story: 5/10
Omgivning: 10/10
Japansk kultur/trivia/yokai facts: 8/10

Överlag: 7/10

Rekommenderar till alla som vill göra ett digitalt besök i Japan.


signatur

”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]

Testpilot

Gillade spelet men förstod aldrig varför det skulle vara i en öppen spelvärld. Hade fungerat bättre linjärt.

Medlem
Skrivet av Mutumba:

Gillade spelet men förstod aldrig varför det skulle vara i en öppen spelvärld. Hade fungerat bättre linjärt.

nu var det ett tag sen jag lirade, men var det inte en "pseudo-linjärt" progression? Man hade känslan av frihet med öppen spelvärld, men kunde ändå inte gå vart som helst när som helst (förutom mot slutet när man hade låst upp vissa skills och checkpoints i storyn)?

Medlem
Skrivet av Rh3nium:

Jag gillade spelet och har nog samma erfarenhet, det börjar häftigt men blir lite tråkigt efter tag, too much "same-same", mot slutet blev det lite mera intressant.
Stämningen dock absolut fantastiskt. Tyvärr för mycket annat på min backlogg för att ladda ner detta igen.
Tack för minnet!

Kul att du läste!
Med slutet i det här fallet menade jag att jag för en gångs skull tyckte det var kul att bara springa runt och samla saker. Just för att det var så fint att flyga/gå runt i Tokyo igen.

Skrivet av Hanzo:

Bra recension!

Rekommenderar till alla som vill göra ett digitalt besök i Japan.

Kul att du delade med dig av din syn av spelet

Skrivet av Mutumba:

Gillade spelet men förstod aldrig varför det skulle vara i en öppen spelvärld. Hade fungerat bättre linjärt.

Jag tyckte för en gångs skull det var nice med att man kunde gå vart man vill. Men visst, hade säkert fungerat bra på annat sätt linjärt.

Medlem

Precis som 99% av alla japanska spel så fann jag inget som helst nöje med detta spel. Allt är bara konstigt och osammanhängande. Inget för mig.


signatur

1# FZ Troll

Gen
Medlem
Skrivet av Rh3nium:

nu var det ett tag sen jag lirade, men var det inte en "pseudo-linjärt" progression? Man hade känslan av frihet med öppen spelvärld, men kunde ändå inte gå vart som helst när som helst (förutom mot slutet när man hade låst upp vissa skills och checkpoints i storyn)?

Jo exakt. Världen var inte öppen från början utan man var tvungen att låsa upp "Tori gates" (stavning?) för att skingra en dödlig dimma som man annars inte kan ta sig igenom. Att gå vidare i Main Quest var viktigt för det låste upp förmågor som krävdes för att ta sig vidare i världen.

1
Skriv svar