The Shining – en av Stephen Kings bästa
Det är oktober och Halloween står åter för dörren – vad kan då passa bättre än att återstifta bekantskapen med en av Stephen Kings allra mest fasansfulla romaner?
Jack Torrance är en skitstövel.
Han är ju det. Svart på vitt. Enkelt! Han dricker för mycket och har misshandlat sin egen son, Danny, såpass illa att en liten unge har brutit armen och plötsligt hänger den i en sådär onaturlig vinkel som ingen arm någonsin borde hänga i.
Det är ett ögonblick av ilska, av raseri. Ett ögonblick av virvlande papper i arbetsrummet där en pojke med triumferande ögon “städat” innan Pappa kommer in och det leende ansiktet förvrids i plågor och ben som knäcks, en arm som hänger i en sådär onaturlig vinkel som ingen arm någonsin borde hänga i. En chockad fru, Wendy, som tar Danny ifrån honom och med gråten i halsen ringer efter hjälp.
Ridå.
Det kunde ha slutat där, det kanske borde ha slutat där. Men det är bara början av Stephen Kings mästerliga roman “The Shining”, en bok där manligt raseri och mänskliga tillkortakommanden är långt mer skrämmande än de osaliga andar som hemsöker det ikoniska Overlook Hotel. Det är väl känt att Stephen King själv brottades med ett missbruk när han skrev “The Shining”, kanske ett av hans mest personliga verk. Det är en överväldigande känsla av sorg och förtvivlan som omsveper Jack Torrance och hans familj, redan från sida ett. De ohyggligheter som komma skall föreskuggas tidigt, för varje sidvändning känns det bittra slutet mer och mer oundvikligt. Hur mycket Jack Torrance än kämpar emot det, hur mycket man än som läsare hade önskat att det hade kunnat sluta på ett annat sätt.
Är Jack Torrance en hemsk, riktigt usel människa?
Jag vet inte, men han gör helt klart usla och hemska saker. Som socialarbetare har jag ibland stött på livsöden sargade av missbruk och våld (det går ofta hand i hand…). En gemensam nämnare mellan offer och förövare är ofta den delade sorgen eller uppgivenheten över saker som hänt, saker som gått i kras. De mönster vi är för nära varandra för att se, de mönster som ingen ser förrän det är för sent och ... ... ... plötsligt står ett litet barn där med en arm som hänger i en sådär onaturlig vinkel som ingen arm någonsin borde hänga i.
Jack Torrance och hans familj är så välskriven för den fångar upp allt det där. En hel familjedynamik inkapslad i ohälsosamma anknytningar och en själslig medvetenhet om att ingen av dem vill vara den sista kvar på det sjunkande skeppet. Jack Torrance kämpar verkligen med sig själv, oj, som han kämpar! När han landar jobbet som fastighetsskötare på det avlägsna Overlook Hotel över vintermånaderna är han en numera nykter alkoholist. En nykter alkoholist som bara behöver lite tid i lugn och ro för att skriva den där pjäsen eller boken han alltid aspirerat till. Det kan väl vara bra för familjen, bra för Wendy och Danny, att komma bort från allting och göra något helt annat… Åtminstone ett tag? Men nej, så fel det blir…
Overlook Hotel ruvar på mörka hemligheter och en ondska som korrumperar och tillintetgör de som inte är starka nog att stå emot den. Det börjar med att Danny, som har någon slags synsk förmåga att förnimma saker som kanske eller kanske inte ska hända, blir obehagligt medveten om att hotellet inte är så ödelagt som det vid en första anblick verkar. Sakta, sakta snärjer sig ondskan kring hans pappas hals och den vet att utnyttja de svagheter som kan få en till synes God Man som Jack Torrance att göra väldigt dåliga, vansinniga saker.
Ilskan kommer tillbaka. Spriten likaså. Det tilltagande självföraktet viskar att han alltid var dömd att misslyckas, innerst inne visste han ju att det var alltid så här det skulle sluta – tillbaka till flaskan. Sakta och metodiskt raserar hotellet den självbild Jack Torrance försökt bygga upp eller bibehålla, kilar slås in i murbruket kring vem han är och vem han borde vara. I Jacks ställe framträder en urtida animalisk skepnad, något som ser ut som Jack Torrance och låter som Jack Torrance… Men också något som framhäver och frigör hans inneboende, vilande våldskapital… Ursinnet är tillbaka och tusen år av samhällsutveckling, etik och moral viker inom individen hädan för en återgång till Den Starkes Rätt.
Skildringen av Jack Torrances stadiga, sjunkande förfall ner i galenskap är så effektivt och hårresande eftersom den håller upp en spegel mot oss själva och visar att det lika gärna hade kunnat vara du. Eller jag. Eller någon du känner, den du minst anar, under andra omständigheter. Alla bär vi på svagheter och ömma punkter, om än att de ser olika ut. I Jack Torrances fall råkade han på en riktig bajsmacka i form av ett hemsökt hotell, han fick aldrig en ärlig chans. Verkligheten är sällan fullt så dramatisk men inte mindre tragisk för det. Män utmålas ofta som familjens beskyddare, familjens ankare. Men ibland slår ankaret djupt i grund och linan går av – något som landets alla kvinnojourer kan vittna om.
Trots det kompakta mörkret och uppgivenheten som genomsyrar Stephen Kings prosa finns det också en inneboende värme här.
Det finns en värme och kärleksfull medmänsklighet i hur familjen Torrance porträtteras, vårtor och allt. I orden om hur de förhåller sig till varandra och de stora och komplexa känslor som inryms i en förvirrande och samtidigt självklar familjedynamik som inte är någon annan lik. Men Jack Torrance och hans Wendy är inte unika på något sätt – alla familjer bär på sina sår och ärr. Wendy är, till skillnad från i Stanley Kubricks film, en stark kvinnlig karaktär som med alla medel försöker hålla ihop sin familj. Hon väljer att försöka se det goda i Jack och förlorar aldrig hoppet, även om hon är rädd och tvivlar ibland. Strimmor av hopp är begravda i hennes inre, minnen av Jack som sitter i timtal och gullar med lilla Danny i soffan. Hennes karaktär slår aldrig över i medömkan eller naivitet. Även Jack, som försöker vara en God Man... Hans kärlek till familjen går aldrig att ifrågasätta. Inte ens när mörkret övertar honom. Här skiljer sig Stephen Kings roman från Stanley Kubricks film, som kanske är mer ihågkommen i populärkulturen. I filmen är den familjära värmen och Jacks och Wendys bakgrundshistorier helt kapade, karaktärerna är platta och Jack Nicholson ser spritt språngande galen ut redan från första stund.
Det är en fantastisk film på så många plan, men det är en helt annan berättelse än det Stephen King förmedlar i text. Hela slutklämmen kring att Jack Torrances kärlek till sin familj ändå segrar till slut, på sätt och vis, är helt förvrängt i en videofinal som helt tagit miste på Stephen Kings ursprungliga budskap. Både boken och filmen är ohyggliga och gripande berättelser, riktiga mästerverk inom sina respektive medium. Men värmen och kärleken till familjen i Kings originalmanus är ändå det jag håller fast vid, efter att ha sett och läst flera otroliga tolkningar av en och samma berättelse.
Det är åtminstone så jag vill läsa “The Shining”, som ett hopp om något bättre.
Tack för detta! Har aldrig läst King, men älskar Kubrick, så denna film har jag sett många gånger. Väldigt fin recension. Var kommer bilderna ifrån? Gillar dem!
Pestens Tid står i bokhyllan, kanske skall jag anta mig den. Oktober är en skräckmånad, tänkte se In the Mouth of Madness.
Edit:
Vila i frid, Duvall. Rekommenderar denna genuina intervju. https://youtu.be/KreP9gicylk?si=cexiVhM7cX9xt_Nk
Boken är helt ok och filmen är förstås ikonisk. King:s långdragna mini-tv-serie var dock ingen höjdare. King tenderar att ofta halvt sabba sina berättelser med märkliga "skräck"inslag med t.ex. växter. Men i Shining vägs det upp med Jacks otäcka frenetiska torkande av sina mungipor varje gång han är på väg att få psykos.
Tack för detta! Har aldrig läst King, men älskar Kubrick, så denna film har jag sett många gånger. Väldigt fin recension. Var kommer bilderna ifrån? Gillar dem!
Pestens Tid står i bokhyllan, kanske skall jag anta mig den. Oktober är en skräckmånad, tänkte se In the Mouth of Madness.
Edit:
Vila i frid, Duvall. Rekommenderar denna genuina intervju. https://youtu.be/KreP9gicylk?si=cexiVhM7cX9xt_Nk
"Pestens tid" är kanske min favorit av King, faktiskt. Definitivt läsvärd!
Filmen är ju en milstolpe på många sätt, t ex ett av de första riktigt lyckade exemplen på Steadicam:
Kul att du gillade bilderna. De kommer inte från något särskilt ställe, bara omsorgsfullt bild-googlande.
Väl talat och jäkligt välskrivet! The Shining är en av mina absoluta favoriter både bok och film!
Tack! Ja, den här historien är verkligen något speciellt.
Boken är helt ok och filmen är förstås ikonisk. King:s långdragna mini-tv-serie var dock ingen höjdare. King tenderar att ofta halvt sabba sina berättelser med märkliga "skräck"inslag med t.ex. växter. Men i Shining vägs det upp med Jacks otäcka frenetiska torkande av sina mungipor varje gång han är på väg att få psykos.
Tack för läsningen. Vad som gör the shining riktigt obehaglig är det fantastiska soundtracket som fortfarande ger kalla kårar.
Gillar man övernaturligt kan jag rekommendera The Changeling från samma år (1980).
Ryzen 7 5800x | Sapphire pulse rx 7800 xt | samsung 980 pro |
Tack för detta! Har aldrig läst King, men älskar Kubrick, så denna film har jag sett många gånger. Väldigt fin recension. Var kommer bilderna ifrån? Gillar dem!
Pestens Tid står i bokhyllan, kanske skall jag anta mig den. Oktober är en skräckmånad, tänkte se In the Mouth of Madness.
Edit:
Vila i frid, Duvall. Rekommenderar denna genuina intervju. https://youtu.be/KreP9gicylk?si=cexiVhM7cX9xt_Nk
Pestens tid (the stand) ska vara riktigt bra säger många och ett av hans längre böcker. Försökte själv på boken i år, men jag tyckte den var lite för seg för min smak. Men gillade verkligen första 1/3 av boken, så jäkla coolt att få vara med i pestens början eller vad man ska säga. Så jäkla obehagligt.
Om man vill kasta sig in i kings värd så finns det massa gott och något för alla. Jag rekommenderar 22/11 1963 såååå jäkla bra. Lättläst, spännade och kunde inte släppa boken. Och då är jag inte en sån som lätt dras in i böcker.
De enda böcker som fått mig så indragen förut har varit Harry Potter och Hunger games. Vilka är mina favorit bokserier, och läste dom vid 30 års ålder haha
Älskar kings böcker filmerna däremot är i mitt tycke besvikelser om man läst böckerna.
Min topp 5 av Kings böcker lyder
1. Det
2. Pestens tid
3. Talismanen
4. Christine
5.the Shining
Jo, King använder sig ju mycket av inre monologer osv för karaktärsutveckling och det är ju inte alltid så lätt att adaptera till film. "Det" har jag länge tänkt att jag borde läsa, boken verkar innehålla en del batshit crazy stuff som inte kunde föras över till filmversionerna!
Har personligen inte läst The Shining, men alltid funnit det intressant att King själv inte gillar filmatiseringen många andra håller som filmhistoriens största (även om jag personligen håller 2001 högre, vilket nu känns åter aktuell med allt med AI osv) men det är ju uppenbara skillnader mellan verkan och kan förstå att författaren förbehåller sig mot ändringar i grundstoffet. Intressant att läsa om helt klart.
Och där försvann hela mitt påbörjade långa inlägg, för att min iPad tyckte det var läge att ladda om sidan.
Kortfattat: Texten får mig att vilja läsa boken (har sett filmen flera gånger) om så bara för att den verkar ha en mer jordnära, mänsklig, infallsvinkel.
Blir även nyfiken på att grotta ned mig i hur Doctor Sleep i bokversion (som jag ej läst) skiljer sig från filmen som, om jag förstått det rätt, agerar uppföljare till BÅDE boken och filmen The Shining via någon form av hybridisering.
Hade nog uppskatat Doctor Sleep i filmvariant rejält om det inte vore för den totalt malplacerade och genomvidriga tortyrscenen av ett barn som slår hela filmens ton i övrigt av banan. Bara tanken på att King själv fick gå in och kräva att de tonade ned scenens råhet får mig att må än sämre än vad jag redan gör när jag tänker på scenen... en scen som fick mig att må dåligt i flera veckor efter jag sett filmen (och tydligen även flera av de i teamet som var med och filmade den). Även om jag är för artistisk frihet har jag oerhört svårt att förstå poängen med liknande scener... speciellt när de känns så malplacerade i filmerna de huserar i. En av få personer jag tycker verkligen kan balansera liknande inslag är David Lynch. Twin Peaks pendlar verkligen mellan extrem råhet, brutalism, och tv-såpahumor utan att det känns som för tvära kast.
Och där försvann hela mitt påbörjade långa inlägg, för att min iPad tyckte det var läge att ladda om sidan.
Kortfattat: Texten får mig att vilja läsa boken (har sett filmen flera gånger) om så bara för att den verkar ha en mer jordnära, mänsklig, infallsvinkel.
Blir även nyfiken på att grotta ned mig i hur Doctor Sleep i bokversion (som jag ej läst) skiljer sig från filmen som, om jag förstått det rätt, agerar uppföljare till BÅDE boken och filmen The Shining via någon form av hybridisering.
Hade nog uppskatat Doctor Sleep i filmvariant rejält om det inte vore för den totalt malplacerade och genomvidriga tortyrscenen av ett barn som slår hela filmens ton i övrigt av banan. Bara tanken på att King själv fick gå in och kräva att de tonade ned scenens råhet får mig att må än sämre än vad jag redan gör när jag tänker på scenen... en scen som fick mig att må dåligt i flera veckor efter jag sett filmen (och tydligen även flera av de i teamet som var med och filmade den). Även om jag är för artistisk frihet har jag oerhört svårt att förstå poängen med liknande scener... speciellt när de känns så malplacerade i filmerna de huserar i. En av få personer jag tycker verkligen kan balansera liknande inslag är David Lynch. Twin Peaks pendlar verkligen mellan extrem råhet, brutalism, och tv-såpahumor utan att det känns som för tvära kast.
Ja men, gör det! Kubrick är ju en filmens mästare (jag älskar honom), men efter att ha läst originalverket förstår jag Kings oävenhet mot den klassiska filmen.
Jag läste någonstans, Reddit eller nåt, att i filmen på bilfärden till Overlook så kör familjen Torrance förbi en röd bil som gått sönder längs vägen. Exakt en sån röd bil av samma modell kör Jack Torrance i boken. Det skulle uppfattas symboliskt av Kubrick som att han tagit Kings bok och gjort sin egen grej av det, lämnat boken i vägrenen.
Om det verkligen är sant eller inte vet jag inte, men det var åtminstone en fin historia. Ska se om filmen denna Halloween och ska hålla utkik efter den röda bilen...
Fantastisk bok och fantastisk författare; tänka sig att lilla jag fick göra omslaget till en av de svenska versionerna av boken.
Fantastisk bok och fantastisk författare; tänka sig att lilla jag fick göra omslaget till en av de svenska versionerna av boken.
Hade varit kul att haft "din" version av boken! Jag läste pocketen med det röda omslaget, det är nog den senaste utgåvan på svenska...
Tack för detta! Har aldrig läst King, men älskar Kubrick, så denna film har jag sett många gånger. Väldigt fin recension. Var kommer bilderna ifrån? Gillar dem!
Pestens Tid står i bokhyllan, kanske skall jag anta mig den. Oktober är en skräckmånad, tänkte se In the Mouth of Madness.
Edit:
Vila i frid, Duvall. Rekommenderar denna genuina intervju. https://youtu.be/KreP9gicylk?si=cexiVhM7cX9xt_Nk
Svenska Pestens Tid (den förkortade versionen) är 737 sidor underbar läsning! Väl värt tiden!
Varsel, eller The Shining, och Kubricks version är långt ifrån källmaterialet. En riktigt bra film men till stora delar inspirerats av källmaterialet mer än att faktiskt baseras på det.
Fantastisk bok och fantastisk författare; tänka sig att lilla jag fick göra omslaget till en av de svenska versionerna av boken.
Häftigt! Tyvärr är det en bok jag skulle införskaffa på engelska men ändå kul att ha en illustratör på sidan!
Häftigt! Tyvärr är det en bok jag skulle införskaffa på engelska men ändå kul att ha en illustratör på sidan!
Tackar. King har alltid varit en favorit hos mig. Brukar väntar på ett par släpp, sedan läser jag alla på raken.
Tackar. King har alltid varit en favorit hos mig. Brukar väntar på ett par släpp, sedan läser jag alla på raken.
Måste vara extra kul med att få jobba "med" någon du uppskattar så Vilken spännande process det måste vara! Mastigt ändå att läsa flera av hans tegelstenar på raken
Kul med en annorlunda recension! Man kanske ska läsa denna då. Min favorit av King är definitivt Pet Sematary.
Tack! Ja, "Pet Sematary" har jag faktiskt inte läst... än! Bara sett remake-filmen. Men som förälder känns den lite tuff att läsa, men ska ju enligt många vara bland hans absolut bästa... Så får ta mig an den, förr eller senare
Jo, King använder sig ju mycket av inre monologer osv för karaktärsutveckling och det är ju inte alltid så lätt att adaptera till film. "Det" har jag länge tänkt att jag borde läsa, boken verkar innehålla en del batshit crazy stuff som inte kunde föras över till filmversionerna!
Vilken tycker du bäst om av King:s romaner/noveller med temat coming-of-age?
Tycker Kings berättelser är som bäst när de innefattar grabbgäng ute på äventyr med diverse mobbare i släptåg. Av de mer renodlade skräckisarna skulle jag för övrigt rekommendera Desperation och Drömfångare, tycker båda är rätt underskattade. Dock inte filmatiseringarna, de är helt sanslöst dåliga. Kör för övrigt Mr Mercedes på ljudbok just nu, på jobbet. Lyssnade till den under en semester 2017, och den står sig som en riktig höjdare, tycker jag. Synd bara att den bra svenska uppläsningen verkar kommit väck, nån värdelös ny uppläsare nu på både bookbeat & nextstory, så nu måste man köra amerikansk uppläsning ist.
Jo, King använder sig ju mycket av inre monologer osv för karaktärsutveckling och det är ju inte alltid så lätt att adaptera till film. "Det" har jag länge tänkt att jag borde läsa, boken verkar innehålla en del batshit crazy stuff som inte kunde föras över till filmversionerna!
Hoho, ja... Boken har lite saker som folk hade verkligen höjt ögonbrynen över om dom inkluderat i filmen. Den har inte åldrats helt väl. Om man bortser från dom så är det en bra bok.
"Det" har jag länge tänkt att jag borde läsa, boken verkar innehålla en del batshit crazy stuff som inte kunde föras över till filmversionerna!
Läste den (det) för inte så länge sedan. Den är brutal och riktigt mörk.
Inte den mysigaste läsningen alltid 😱
Har läst många av Kings böcker men inte denna som recenserats. Jag får ta och göra det vid tillfälle, det verkar finnas ett komplement till filmens historia där.
På tal om film håller jag med er som gillar nya filmatiseringarna av Det. Speciellt den första, men också andra, är en av få filmer som jag tyckt varit läskig på riktigt.
Nyversionen av The Stand är också rätt bra. Skarsgård gör sig bra som Randal Flagg och Whoopie Goldberg passar oväntat bra som Abagail. I båda fallen är filmatiseringen bra men böckerna bättre, skräcken i Det är mer blodisande och i Pesten Tid (The Stand) ger boken en mycket mer smutsig bild av kampen, för att inte nämna pyromanens psyke. Rekommenderas i varje fall oavsett format.
Vilken tycker du bäst om av King:s romaner/noveller med temat coming-of-age?
Tycker Kings berättelser är som bäst när de innefattar grabbgäng ute på äventyr med diverse mobbare i släptåg. Av de mer renodlade skräckisarna skulle jag för övrigt rekommendera Desperation och Drömfångare, tycker båda är rätt underskattade. Dock inte filmatiseringarna, de är helt sanslöst dåliga. Kör för övrigt Mr Mercedes på ljudbok just nu, på jobbet. Lyssnade till den under en semester 2017, och den står sig som en riktig höjdare, tycker jag. Synd bara att den bra svenska uppläsningen verkar kommit väck, nån värdelös ny uppläsare nu på både bookbeat & nextstory, så nu måste man köra amerikansk uppläsning ist.
Oj, jag känner nog att jag inte läst tillräckligt många av hans coming of age-böcker för att våga ha en åsikt där, faktiskt. Pass! Men ska definitivt ta mig an fler av hans omfattande bibliotek... Vi kan väl ta upp den tråden igen om typ fem år?
Hoho, ja... Boken har lite saker som folk hade verkligen höjt ögonbrynen över om dom inkluderat i filmen. Den har inte åldrats helt väl. Om man bortser från dom så är det en bra bok.
Skrev han inte "It" under sina "Cocaine Years"? Han har väl själv sagt att vissa böcker som "Cujo", "It" och säkert några till minns han inte alls att han skrev för att han var så påverkad under tiden... Såatteh, inte märkligt egentligen, att "It" har vissa skumma scener...
Läste den (det) för inte så länge sedan. Den är brutal och riktigt mörk.
Inte den mysigaste läsningen alltid 😱
Bara sett nya (och gamla) filmerna! "It" är nog det som står näst på tur att läsa! Kan tänka mig att boken är bättre, som det brukar vara med King-adaptioner. Inte för att filmerna var dåliga, iof.
Bra film. Uppföljaren som kom för några år sen är helt suverän också, riktigt jävla obehaglig.. rätt oväntat, trodde den skulle vara skräp ärligt talat + sällan jag ens gillar moderna skräckfilmer.
The Witch, His House, Us, Get Out, Hereditary, Them, Midsommar – med flera! Det finns gott om ny-ish och bra skräck på film, tycker jag.
Har läst många av Kings böcker men inte denna som recenserats. Jag får ta och göra det vid tillfälle, det verkar finnas ett komplement till filmens historia där.
På tal om film håller jag med er som gillar nya filmatiseringarna av Det. Speciellt den första, men också andra, är en av få filmer som jag tyckt varit läskig på riktigt.
Nyversionen av The Stand är också rätt bra. Skarsgård gör sig bra som Randal Flagg och Whoopie Goldberg passar oväntat bra som Abagail. I båda fallen är filmatiseringen bra men böckerna bättre, skräcken i Det är mer blodisande och i Pesten Tid (The Stand) ger boken en mycket mer smutsig bild av kampen, för att inte nämna pyromanens psyke. Rekommenderas i varje fall oavsett format.
Wow, jag kan verkligen se Whoopi vara en perfekt Abagail, faktiskt. Visste inte ens att det fanns en nyfilmatisering av "The Stand"... Boken är otrolig, så det här måste ju ses!