Silent Hill 2 är en mardröm i vaket tillstånd

It's not a lake, it's an ocean
Silent Hill 2 är en mardröm i vaket tillstånd

Det liknade på förhand ett självmordsuppdrag. Ett textboksexempel på när en studio tar sig vatten över huvudet, spänner bågen lite för hårt. Men efter att ha tagit mig igenom helvetets alla kval ännu en gång i Silent Hill 2 kan jag konstatera att alla farhågor kommit på skam. Bloober Team har levererat med bravur.

Det krävs en otrolig fingertoppskänsla för att återskapa ett ikoniskt verk. Det är en balansgång på slak lina, för det fansen vill ha är det nästan omöjliga. De vill dels kunna nicka instämmande åt enskilda detaljer och händelser i spelet, dels uppleva den där känslan från första gången de stiftade bekantskap med originalet, som om det var helt nytt. Dessa två är till synes oförenliga, men precis som remakekungarna hos Capcom har Bloober lyckats realisera bägge delarna.

Resident Evils pappa Shinji Mikami har sagt att det som utmärker en bra remake är att utvecklarna förstår vad som gjorde originalet så bra. Eftersom jag håller det gamla Silent Hill 2 så högt uppskattar jag hur ömt Bloober har hanterat det. De har återskapat staden, lägenhetskomplexen, sjukhuset och fängelset med en fantastisk hantverksskicklighet.

Kartan, sparpunkterna och fienderna. Smutsen, äcklet och mörkret. Allt känns välbekant. Bloober håller sig ganska strikt till originalet och moderniserar spelupplevelsen precis tillräckligt mycket för att vissa delar inte ska skava 23 år senare.

Mörkret, ja. Jag hade glömt hur oerhört mörkt Silent Hill 2 var. Och det är det fortfarande. Tidvis så att det nästan gör ont i ögonen. Mörkret är, både konkret och bildligt, en essentiell del av upplevelsen, men det kan bli lite för mycket av det goda.

Silent Hill 2 är inte en lika omvälvande upplevelse för mig i dag som den var då, men jag tror att det har mer med mig än spelet i sig att göra. Runt millennieskiftet var jag ung, oförstörd, oerfaren och med en ung mans nyfikna blick. Drygt 20 år senare är det en äldre mer luttrad man som hunnit spela ett och annat skräckspel som åter stiftar bekantskap med James Sunderland i dennes sökande efter Mary.

Som spelare ställs vi inför tunga ämnen som skuld, sorg, död och övergrepp och skickligt använda metaforer. Staden blir ett verkligt helvete, en sorts mardröm i vaket tillstånd, dit en rad individer har sökt sig, alla av sina egna orsaker. Utifrån dessa premisser förvandlas det ologiska till något helt logiskt. Att stoppa in armen i mörka hål och gräva axeldjupt i fyllda toaletter är inget konstigt för James.

Inomhusmiljöerna är bäst. Eller snarare värst. De är oerhört intensiva och stämningen är så tryckande att det är en befrielse att komma ut i det fria igen. Trots att det som väntar är tät dimma och fortsatt osäkerhet. Bloober fullkomligt briljerar med ljudbilden hela spelet igenom.

Sjuksköterskor bär vita dräkter.

Min kropp är inte redo

Trots att jag älskar spelet gör min kropp motstånd när jag ska plocka upp handkontrollen. Den försöker hitta på ursäkter, vill inte tillbaka till obehaget och ångesten i de där mörka och skräckinjagande korridorerna igen. Åtminstone till en början.

De första timmarna är tunga och rent av jobbiga, men som spelare härdas jag efter ett tag. Efter kanske sex timmar har jag vant mig något vid helvetet, och jag kliver in i James plågade varelse med lite större lätthet. Fienderna börjar till och med kännas lite repetitiva, och i synnerhet en viss typ väcker med tiden mer irritation än den skapar rädsla.

Striderna får Silent Hill 2 att kännas påtagligt traditionellt. Jag gillar ändå att utvecklarna inte har förvandlat James Sunderland till en Leon S Kennedy, och striderna är också något moderniserade jämfört med i originalet vilket gör att jag köper ett visst mått av klumpighet.

Silent Hill 2 når inte riktigt toppskiktet i branschen när det kommer till ansiktsanimationer och grafik, men det är tillräckligt bra för att det ska kännas som ett modernt spel som konkurrerar med Resident Evil 2 och Alan Wake II. Jag tror också att det kommer stå sig väl över tid tack vare den exceptionella atmosfären.

Jag minns så väl den krypande känslan från den knastrande radion i originalet, och här blir den extra påtaglig med hjälp av högtalaren i DualSense. Detta obehag klingar av något över tid när fienderna börjar kännas repetitiva och upplevelsen blir lite mer actionorienterad. Just här skulle denna remake ha tjänat på att tangera originalet i längd snarare än att vara nästan dubbelt så långt.

Notera James ringfinger.

Med både hjärta och hjärna

Bloober har plockat bort en del pussel, vilket jag tackar för, men de som återstår ger ofta 90-talsvibbar som visserligen känns nostalgiska men är samtidigt lite träliga. Här är arvet från den korridorspringande survival horror-genren väldigt uppenbart.

Frågan många ställde sig var om spelet ens behövde en remake. Vissa saker kanske man bara ska låta vara i fred? När jag som referenspunkt plockade fram Silent Hill 2 till Xbox slås jag omgående av två saker. Dels hur bra det fortfarande är. Detta är en tidlös klassiker på så många sätt. Men jag noterar förstås också hur mycket det har åldrats rent utseendemässigt, och det är inte ett dugg konstigt eftersom nästan ett kvartssekel har passerat sedan detta skräckens mästerverk såg dagens ljus och förändrade en hel genre. Så ja, en remake var välkommen.

Trots ett fåtal brister är remaken av Silent Hill 2 ett fantastiskt spel på alla tänkbara sätt. Det hedrar det klassiska originalet, det förnyar och moderniserar med både hjärta och hjärna och lyckas gå en utsökt avvägd balansgång hela vägen till slutet. Det är en av de bästa remakes jag upplevt, och jag är genuint glad för att slutresultatet blev så här bra.

Självmordsuppdraget lyckades. Det omöjliga blev sant.

Silent Hill 2
4
Mycket bra
+
Kärleksfullt återskapat
+
Intensivt och obehagligt
+
Mästerligt ljud
+
Ett större och öppnare Silent Hill
-
Lite för långt
-
Spelets ålder skiner stundom igenom
Det här betyder betygen på FZ

Lanseringsdatum: 8 oktober 2024
Spelat på: PlayStation 5
Övriga format: PC


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Grym recension. Och instämmer nästan till punkt och pricka Personligen hade jag inte probs med något av pusslen.
Ljuddesignen är också lätt bland det bästa jag hört i ett spel och skulle bli förvånad om det iaf inte blir nominerat för bästa ljuddesign framöver.


signatur

Det finns bara tre grupper av människor i världen.
De som kan matte och de som inte kan det.

Medlem

James vaknar, remaken var en mardröm, sen får man spela originalet iställlet.

Redaktör
Ponny

Fan vad sugen jag FORTFARANDE är. Köper sällan nya spel till fullpris, men här har jag vacklat betänkligt. Det är ju Halloween idag... Hmmm... Sluta hålla på och fresta med din toppenrecension, @Ruffles!


signatur

En Bamseponny av folket

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av Fredrik Eriksson:

Fan vad sugen jag FORTFARANDE är. Köper sällan nya spel till fullpris, men här har jag vacklat betänkligt. Det är ju Halloween idag... Hmmm... Sluta hålla på och fresta med din toppenrecension, @Ruffles!

Just do it! Helt ärligt, om det är något skräckspel du ska spela nu är det detta.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

1
Skriv svar