Silent Hill 2 är en mardröm i vaket tillstånd
Det liknade på förhand ett självmordsuppdrag. Ett textboksexempel på när en studio tar sig vatten över huvudet, spänner bågen lite för hårt. Men efter att ha tagit mig igenom helvetets alla kval ännu en gång i Silent Hill 2 kan jag konstatera att alla farhågor kommit på skam. Bloober Team har levererat med bravur.
Det krävs en otrolig fingertoppskänsla för att återskapa ett ikoniskt verk. Det är en balansgång på slak lina, för det fansen vill ha är det nästan omöjliga. De vill dels kunna nicka instämmande åt enskilda detaljer och händelser i spelet, dels uppleva den där känslan från första gången de stiftade bekantskap med originalet, som om det var helt nytt. Dessa två är till synes oförenliga, men precis som remakekungarna hos Capcom har Bloober lyckats realisera bägge delarna.
Resident Evils pappa Shinji Mikami har sagt att det som utmärker en bra remake är att utvecklarna förstår vad som gjorde originalet så bra. Eftersom jag håller det gamla Silent Hill 2 så högt uppskattar jag hur ömt Bloober har hanterat det. De har återskapat staden, lägenhetskomplexen, sjukhuset och fängelset med en fantastisk hantverksskicklighet.
Kartan, sparpunkterna och fienderna. Smutsen, äcklet och mörkret. Allt känns välbekant. Bloober håller sig ganska strikt till originalet och moderniserar spelupplevelsen precis tillräckligt mycket för att vissa delar inte ska skava 23 år senare.
Mörkret, ja. Jag hade glömt hur oerhört mörkt Silent Hill 2 var. Och det är det fortfarande. Tidvis så att det nästan gör ont i ögonen. Mörkret är, både konkret och bildligt, en essentiell del av upplevelsen, men det kan bli lite för mycket av det goda.
Silent Hill 2 är inte en lika omvälvande upplevelse för mig i dag som den var då, men jag tror att det har mer med mig än spelet i sig att göra. Runt millennieskiftet var jag ung, oförstörd, oerfaren och med en ung mans nyfikna blick. Drygt 20 år senare är det en äldre mer luttrad man som hunnit spela ett och annat skräckspel som åter stiftar bekantskap med James Sunderland i dennes sökande efter Mary.
Som spelare ställs vi inför tunga ämnen som skuld, sorg, död och övergrepp och skickligt använda metaforer. Staden blir ett verkligt helvete, en sorts mardröm i vaket tillstånd, dit en rad individer har sökt sig, alla av sina egna orsaker. Utifrån dessa premisser förvandlas det ologiska till något helt logiskt. Att stoppa in armen i mörka hål och gräva axeldjupt i fyllda toaletter är inget konstigt för James.
Inomhusmiljöerna är bäst. Eller snarare värst. De är oerhört intensiva och stämningen är så tryckande att det är en befrielse att komma ut i det fria igen. Trots att det som väntar är tät dimma och fortsatt osäkerhet. Bloober fullkomligt briljerar med ljudbilden hela spelet igenom.
Sjuksköterskor bär vita dräkter.
Min kropp är inte redo
Trots att jag älskar spelet gör min kropp motstånd när jag ska plocka upp handkontrollen. Den försöker hitta på ursäkter, vill inte tillbaka till obehaget och ångesten i de där mörka och skräckinjagande korridorerna igen. Åtminstone till en början.
De första timmarna är tunga och rent av jobbiga, men som spelare härdas jag efter ett tag. Efter kanske sex timmar har jag vant mig något vid helvetet, och jag kliver in i James plågade varelse med lite större lätthet. Fienderna börjar till och med kännas lite repetitiva, och i synnerhet en viss typ väcker med tiden mer irritation än den skapar rädsla.
Striderna får Silent Hill 2 att kännas påtagligt traditionellt. Jag gillar ändå att utvecklarna inte har förvandlat James Sunderland till en Leon S Kennedy, och striderna är också något moderniserade jämfört med i originalet vilket gör att jag köper ett visst mått av klumpighet.
Silent Hill 2 når inte riktigt toppskiktet i branschen när det kommer till ansiktsanimationer och grafik, men det är tillräckligt bra för att det ska kännas som ett modernt spel som konkurrerar med Resident Evil 2 och Alan Wake II. Jag tror också att det kommer stå sig väl över tid tack vare den exceptionella atmosfären.
Jag minns så väl den krypande känslan från den knastrande radion i originalet, och här blir den extra påtaglig med hjälp av högtalaren i DualSense. Detta obehag klingar av något över tid när fienderna börjar kännas repetitiva och upplevelsen blir lite mer actionorienterad. Just här skulle denna remake ha tjänat på att tangera originalet i längd snarare än att vara nästan dubbelt så långt.
Notera James ringfinger.
Med både hjärta och hjärna
Bloober har plockat bort en del pussel, vilket jag tackar för, men de som återstår ger ofta 90-talsvibbar som visserligen känns nostalgiska men är samtidigt lite träliga. Här är arvet från den korridorspringande survival horror-genren väldigt uppenbart.
Frågan många ställde sig var om spelet ens behövde en remake. Vissa saker kanske man bara ska låta vara i fred? När jag som referenspunkt plockade fram Silent Hill 2 till Xbox slås jag omgående av två saker. Dels hur bra det fortfarande är. Detta är en tidlös klassiker på så många sätt. Men jag noterar förstås också hur mycket det har åldrats rent utseendemässigt, och det är inte ett dugg konstigt eftersom nästan ett kvartssekel har passerat sedan detta skräckens mästerverk såg dagens ljus och förändrade en hel genre. Så ja, en remake var välkommen.
Trots ett fåtal brister är remaken av Silent Hill 2 ett fantastiskt spel på alla tänkbara sätt. Det hedrar det klassiska originalet, det förnyar och moderniserar med både hjärta och hjärna och lyckas gå en utsökt avvägd balansgång hela vägen till slutet. Det är en av de bästa remakes jag upplevt, och jag är genuint glad för att slutresultatet blev så här bra.
Självmordsuppdraget lyckades. Det omöjliga blev sant.
Lanseringsdatum: 8 oktober 2024
Spelat på: PlayStation 5
Övriga format: PC
Grym recension. Och instämmer nästan till punkt och pricka Personligen hade jag inte probs med något av pusslen.
Ljuddesignen är också lätt bland det bästa jag hört i ett spel och skulle bli förvånad om det iaf inte blir nominerat för bästa ljuddesign framöver.
Det finns bara tre grupper av människor i världen.
De som kan matte och de som inte kan det.
Fan vad sugen jag FORTFARANDE är. Köper sällan nya spel till fullpris, men här har jag vacklat betänkligt. Det är ju Halloween idag... Hmmm... Sluta hålla på och fresta med din toppenrecension, @Ruffles!
Just do it! Helt ärligt, om det är något skräckspel du ska spela nu är det detta.
bra recension!
har varit sugen att köpa det till PS5 men har sett att performance är riktigt sunkigt tyvär
Riktigt sunkigt tycker jag är en grov överdrift. Det har lite problem med stutter, ja. Men för min del var det ett så pass ringa problem att jag inte fann det värt att påpeka i recensionen.
Riktigt sunkigt tycker jag är en grov överdrift. Det har lite problem med stutter, ja. Men för min del var det ett så pass ringa problem att jag inte fann det värt att påpeka i recensionen.
Det är därför man köper en PS5 pro så slipper man stutter även i Elden Ring och Wu Kong och många andra spel🤣
PS5, PSVR2, Xbox S X, Switch och Gaming PC med någon Intel CPU och ett 3070ti kort.
Det är därför man köper en PS5 pro så slipper man stutter även i Elden Ring och Wu Kong och många andra spel🤣
Jamen präxis!
bra recension!
har varit sugen att köpa det till PS5 men har sett att performance är riktigt sunkigt tyvär
Dom har patchat det till PC så rinner på fint för mig. Det finns dock stutter i cutscenes men det kan jag leva med då det sker mer sällan.
Just nu är jag i slutet av spelet. Min favoritplats hittills är på sjukhuset.
Tycker det blev riktigt snyggt när de gjorde att det lyste solnedgångs ljus genom fönstren, som mysbelysning för att något senare förvandlas till natt och blev kusligt äckligt.
Riktigt bra spel.
Jag är introvert och älskar att spendera min lediga tid hemma.
Var det bara jag som tyckte Silent Hill 2 Remake var ganska janky och trist?
Körde i typ 3h och det enda jag gjorde var att kuta mellan olika ställen för att hämta pusselbitar och banka skiten ur armlösa zombies som slutade vara intressanta efter tre möten.
Är det bara nostalgin som driver detta spelet eller vad missar jag?
Var det bara jag som tyckte Silent Hill 2 Remake var ganska janky och trist?
Körde i typ 3h och det enda jag gjorde var att kuta mellan olika ställen för att hämta pusselbitar och banka skiten ur armlösa zombies som slutade vara intressanta efter tre möten.
Är det bara nostalgin som driver detta spelet eller vad missar jag?
Jag tycker pusslen är det som gör spelet kul. Att studera kartan och att lista ut vilket rum man bör gå till.
Att ränna runt utomhus är mindre kul.
Jag är introvert och älskar att spendera min lediga tid hemma.
Var det bara jag som tyckte Silent Hill 2 Remake var ganska janky och trist?
Körde i typ 3h och det enda jag gjorde var att kuta mellan olika ställen för att hämta pusselbitar och banka skiten ur armlösa zombies som slutade vara intressanta efter tre möten.
Är det bara nostalgin som driver detta spelet eller vad missar jag?
Tre timmar är inte mycket. Spelet tar sig, och som allra bäst är inomhusmiljöerna. Det finns tillfällen då spelet känns gammalt. Vissa pussel kan jag tycka bidrar till den känslan. Men överlag är remaken ett stort skutt framåt jämfört med originalet. Man känner igen miljöerna, men de är så mycket snyggare, mer detaljerade och fulla av kuslig atmosfär. Fängelset är rena helvetet att besöka. Dödskammaren gav mig nästan ståpäls.
Var det bara jag som tyckte Silent Hill 2 Remake var ganska janky och trist?
Körde i typ 3h och det enda jag gjorde var att kuta mellan olika ställen för att hämta pusselbitar och banka skiten ur armlösa zombies som slutade vara intressanta efter tre möten.
Är det bara nostalgin som driver detta spelet eller vad missar jag?
Jag tycker pusslen är det som gör spelet kul. Att studera kartan och att lista ut vilket rum man bör gå till.
Att ränna runt utomhus är mindre kul.
Utomhus är en rätt liten del av spelet totalt sett.
Efter man spelat iafl hälften av första inomhus stället (borde vara tre timmar men du kanske utforskade extra noga) så ty ker jag man är godkänd att lägga en recension
Tre timmar är inte mycket.
Mjo folk säger detta om många spel.
Men är det inte lite kass design om man måste traggla sig igenom en (minst) tre timmar lång dryg del som inte är bra...
Var som när en polare tyckte jag skulle prova Warframe.
"Men det blir typ inte roligt förrän efter typ 10 timmar."
Hade combaten inte varit så jävla trist - eller om de armlösa varit mycket färre - så hade jag nog orkat ta mig vidare.
Banka bakåt. Undvika en spya. Banka omkull. Banka på marken. Gå 50m. Börja om.
Kanske får skaffa det på en djup rea senare och tvinga mig vidare.
Mjo folk säger detta om många spel.
Men är det inte lite kass design om man måste traggla sig igenom en (minst) tre timmar lång dryg del som inte är bra...
Var som när en polare tyckte jag skulle prova Warframe.
"Men det blir typ inte roligt förrän efter typ 10 timmar."
Hade combaten inte varit så jävla trist - eller om de armlösa varit mycket färre - så hade jag nog orkat ta mig vidare.
Banka bakåt. Undvika en spya. Banka omkull. Banka på marken. Gå 50m. Börja om.
Kanske får skaffa det på en djup rea senare och tvinga mig vidare.
Du hade alltså inte fått pistol eller pumphaglet på din 3 timmars runda? Tycker det blev lätt roligare att fightas då.
Finns monster som klättrar runt likt Alien Xenomorphs på väggar och hoppar mot en när man lyser med ficklampan så att man får panik.
Jag är introvert och älskar att spendera min lediga tid hemma.
Ska bli kul att testa när man spelat ut de tre hundra andra spelen man har på sin lista.
Mjo folk säger detta om många spel.
Men är det inte lite kass design om man måste traggla sig igenom en (minst) tre timmar lång dryg del som inte är bra...
Var som när en polare tyckte jag skulle prova Warframe.
"Men det blir typ inte roligt förrän efter typ 10 timmar."
Hade combaten inte varit så jävla trist - eller om de armlösa varit mycket färre - så hade jag nog orkat ta mig vidare.
Banka bakåt. Undvika en spya. Banka omkull. Banka på marken. Gå 50m. Börja om.
Kanske får skaffa det på en djup rea senare och tvinga mig vidare.
Jag kan ju inte påverka hur du upplever spelet, men striderna är inte tänkta att vara som i ett actionspel. James är ingen Leon Kennedy och ska inte vara det heller. Det hade tagit bort känslan av utsatthet. Inomhusmiljöerna är som sagt betydligt bättre än utomhusmiljöerna. Jag var inte heller särskilt tagen i början, att springa omkring i dimman var rätt trist. Men lägenhetskomplexen, sjukhuset och senare fängelset har i mina ögon en fantastisk atmosfär och en intensitet som är väldigt påfrestande. Fienderna blir lite mer avancerade också.
Vet inte vad du tyckte om originalet, men denna remake är en väldigt noggrant återskapad upplevelse men lyft flera nivåer.
Jag kan ju inte påverka hur du upplever spelet, men striderna är inte tänkta att vara som i ett actionspel. James är ingen Leon Kennedy och ska inte vara det heller. Det hade tagit bort känslan av utsatthet. Inomhusmiljöerna är som sagt betydligt bättre än utomhusmiljöerna. Jag var inte heller särskilt tagen i början, att springa omkring i dimman var rätt trist. Men lägenhetskomplexen, sjukhuset och senare fängelset har i mina ögon en fantastisk atmosfär och en intensitet som är väldigt påfrestande. Fienderna blir lite mer avancerade också.
Vet inte vad du tyckte om originalet, men denna remake är en väldigt noggrant återskapad upplevelse men lyft flera nivåer.
Tyckte James var lite av en actionhjälte ändå.
Köttar på rätt bra med den där pinnen.
Men bra combat är inte lika med actionhjälte.
Jag förstår att det ska vara mer fokus på skräck, men combat kan kännas bra ändå. Inte som att man är ett kylskåp med en pinne.
Var typ 9 när jag och polarna spelade igenom originalet så minns typ inget.
Får se om jag orkar pusha vidare nån gång.
Tyckte James var lite av en actionhjälte ändå.
Köttar på rätt bra med den där pinnen.
Men bra combat är inte lika med actionhjälte.
Jag förstår att det ska vara mer fokus på skräck, men combat kan kännas bra ändå. Inte som att man är ett kylskåp med en pinne.
Var typ 9 när jag och polarna spelade igenom originalet så minns typ inget.
Får se om jag orkar pusha vidare nån gång.
Om du går tillbaka till originalet och jämför gameplay kommer du märka betydande skillnader. Där kan man snacka om stelt gameplay, vilket var kutym på den tiden i den här sortens genre. James i remaken är betydligt smidigare, men åter igen: han ska inte vara någon actionhjälte (även om han väl känns lite som en när arsenalen utökats en hel del).