Det vackra i att dö: ett resereportage till efterlivet! (Eller: hur Dear Esther träffade mig rätt i hjärtat och fick mig till tårar.)
Jag svaldes av havet, omsveptes av det i ett oändligt mörker och kände hur kylan brann inom mig. I mitt skelett, i min själ. Men det var inte slutet, bara början på det. Så jag kravlar mig uppför stranden mot fasta landet. Jag kan stå, gå, igen. Det är inte slutet, bara början av början på det.
Jag vet inte vart jag ska, men jag vet att jag kommer dit om jag fortsätter framåt. Utforskar ett par hus, däri finns ingenting av värde eller vid liv. Hade jag spelat ett TV-spel hade det säkerligen funnits flertalet, eller i alla fall något, föremål att samla på sig. Kanske en vägvisare som visar vart en ska - några monster att slakta längs vägen för xp och levla upp inför sista bossen. Eller första. Men det här är inget tv-spel. Det här är min upplevelse - men inte mitt liv. Det är inte över, men i en epilog till ett liv fullt levt.
Världen - stränderna, grottorna, husen och haven - är så tomma. Den tycks ha gått under och lämnat allt efter en apokalyps där inte ens zombies eller andra efterdyningar hägrar kvar. Annat än skeppsvraken då. De ligger där nakna och sargade och bara i brev till Esther finns ledtrådar om en värld jag lämnat bakom mig, som lämnat allt bakom sig.
Jag känner mig så vilsen. Trots att jag varit här förut, och trots att det är här jag ska dö - har dött men inte riktigt är medveten om det än. Annat än det jag vill erkänna för mig själv. Det är svårt att acceptera, ta in, processa och gå vidare. Jag vet inte vart jag ska, men jag rör mig dit minnena av någonting som både har hänt och ska hända men aldrig får hända ekar både inom mig och runtom i världen jag rör mig. Det tar mig genom stränderna och grottorna där jag nästan drunknar eftersom jag druckit för mycket, där kalkstenen och ispassagerna turas om att göra livet, eller döden, surt för mig. Det gör ont, att ingenting gör ont. Eller känns, alls. Det är inte slutet, men jag önskar att det vore det för nu har jag ingenting kvar som tyder på att det inte är slut.
Jag vet inte vart jag ska, och dagen har även den gått sitt öde till mötes och det eviga mörkret jag tidigare såg under havsytan sveper nu in över mig istället. Stjärnorna brinner så klart, som jag intalar mig att jag gjorde en gång. Innan jag kom hit, till slutet.
Det här är slutet, och jag måste tillslut acceptera det omöjliga. Att jag nådde min slutstation här, och att jag flög vidare utan alla svar. Det gör ont. Både inom mig och utanför, i kroppen som håller i kontrollen utan att ha minsta kontroll över slutet. Som vi oftast inte har. Det gör ont. Men nu spelar det ingen roll att jag inte vet vart jag ska. Vingarna tar mig ändå dit.
Om man kommer över rädslan för döden så kan man förlora viljan att uppleva varje dag som den sista. Men samtidigt vinna ett lugn som att aldrig vika för Rysslands atomvapen hot. För fruktade du som barn varje kväll innan du skulle sova när du hörde ett flygplan flyga förbi. Och att det skulle vara det sista du upplevde. Det är svårt att vara rädd en längre tid. Och tillslut övergår det till likgiltighet och en förståelse över att hoten inte är på allvar.
Själv sitter jag i min ensamhet och tänker på min klumpfot.
Det finns någonting vackert och melankoliskt i det också!
Jag måste säga att walking sims sällan är något som fångar mig extremt (det finns dock några undantag!*), men Dear Esther tycker jag ändå var helt okej - välskriven recension på en typ av spel som annars lätt hamnar i skymundan. Har faktiskt inte kört Landmark Edition utan enbart "originalet", kanske ska ta och pröva.
*Ett av undantagen i genren som jag absolut älskar är The Forgotten City - lite mer action än bara en vanlig walking sim kanske. The Stanley Parable är ju också en absurd klassiker. "Lite" annan stämning än Dear Esther. ^^
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.
Jag måste säga att walking sims sällan är något som fångar mig extremt (det finns dock några undantag!*), men Dear Esther tycker jag ändå var helt okej - välskriven recension på en typ av spel som annars lätt hamnar i skymundan. Har faktiskt inte kört Landmark Edition utan enbart "originalet", kanske ska ta och pröva.
*Ett av undantagen i genren som jag absolut älskar är The Forgotten City - lite mer action än bara en vanlig walking sim kanske. The Stanley Parable är ju också en absurd klassiker. "Lite" annan stämning än Dear Esther. ^^
Tack! Ja, det är inte för alla det kan jag verkligen förstå men denna fångande mig verkligen och kändes berörande! Tack för tips, har spelat varken Forgotten City eller Stanley Parable så kanske kollar in dem men nu ska jag ta itu med Firewatch först!
Firewatch var bra! Det borde man spela om. Mycket längre än Dear Esther, dock.
Dear Esther, minns att jag skymtade nån skugga vid nåt tillfälle men trodde det var en inbillning. Men det finns väl flera skuggor/spöken/nånting som dyker upp här och var för den som är uppmärksam... Jäkla spooky, minsann!
Tror jag tipsat om dessa tidigare, men om ni vill spela fler, kortare, fina spel i ung samma stil så rekommenderar jag What Remains of Edith Finch och The Vanishing of Ethan Carter.
Time flies like an arrow, fruit flies like bananas.
We judge ourselves by our intentions and others by their behaviour.
Firewatch var bra! Det borde man spela om. Mycket längre än Dear Esther, dock.
Dear Esther, minns att jag skymtade nån skugga vid nåt tillfälle men trodde det var en inbillning. Men det finns väl flera skuggor/spöken/nånting som dyker upp här och var för den som är uppmärksam... Jäkla spooky, minsann!
Ja, har bara påbörjat Firewatch men det har varit en väldigt bra start! Fin grafik också! Och ja, det finns lite antydningar om annat liv lite här och var, som när jag gick in i en grotta och längst in skymtade en annan grottöppning där det signalerades med ficklampa av "något"
Tror jag tipsat om dessa tidigare, men om ni vill spela fler, kortare, fina spel i ung samma stil så rekommenderar jag What Remains of Edith Finch och The Vanishing of Ethan Carter.
What Remains of Edith Finch har jag spelat och riktigt älskade! Och tror jag har Vanishing of Ethan Carter i mitt PS+bibliotek sen PS4-tiden men att jag bara påbörjade det en gång men aldrig spelade klart. Kanske får ge det en ny chans då!
Och tror jag har Vanishing of Ethan Carter i mitt PS+bibliotek sen PS4-tiden men att jag bara påbörjade det en gång men aldrig spelade klart. Kanske får ge det en ny chans då!
Helt klart värt tiden, berätta gärna vad du tyckte när du är klar.
Time flies like an arrow, fruit flies like bananas.
We judge ourselves by our intentions and others by their behaviour.
Kul att denna pärla får lite uppmärksamhet. En av mina starkaste spelupplevelser också tillsammans med Edith Finch!
Ett nytt spel, i liknande genre, som jag verkligen kan rekommendera är "While we wait here"!
Tack för tipset, hade missat det! Och förhoppningsvis kan någon upptäcka Esther nu.
Ett mycket gripande och vackert spel.
Indeed! Det stora i det lilla, osv.
Har spelat Dear Esther, Vanishing of Ethan Carter, What Remains of Edith Finch och Firewatch. Firewatch är definitivt favoriten av de som nämnts här i tråden.
Everybody's gone to the rapture från samma skapare som Dear Esther var nog det första jag spelade i genren och är min absoluta favorit. Minns att jag var helt uppslukad och sa till min dåvarande flickvän att jag aldrig blivit så påverkad av ett spel tidigare.
Dear Esther, Walking Simulatorn som det var diskussion om då det kom ut mång år sen om det var ett spel eller inte. Många år senare så finns det massor av dem. Det är väl så att man gör ingenting annat än går i detta spel? Tycket själv om Vanishing of Ethan Carter där man faktiskt fick gör saker. Ett större spel med samma mekanik som det har.