God of War - Ett spel för pappor? (Fars Dag Special)

God of War (2018) är ett spel om att vara pappa. Om balansen att inte vara för strikt eller beskyddande, men ändå agera ansvarsfullt och varna för att göra samma misstag som man själv gjort.
För Kratos, vars raseri fått honom att förgöra en hel panteon av gudar och mörda oskyldiga människor lika lättvindigt som han slitit inälvorna ur olika vidunder, känns det avgörande. Han vill hålla sin bakgrund så långt ifrån sin son som möjligt. Det kanske är svårt att agera kärleksfull pappa fullt ut då?

I God of War befinner vi oss i Midgård, världen där människorna har sin hemvist i nordisk mytologi. Spelet börjar med att vi som Kratos tillsammans med vår son Atreus samlar in virke... träd... för ett bål till Kratos avlidne fru, tillika Atreus mamma. Varför hon har dött vet vi inte, men hennes sista önskan var att vi skulle sprida hennes aska från den högsta bergstoppen som finns.
Kratos behöver veta att hans son är redo för den stora, vida världen och vi ger oss därför snart ut på jakt, där Kratos skäller ut sin son för alla fel han gör, inte accepterar Atreus förlåt, utan bara svarar med ett barskt "Var inte ledsen, var bättre!" Det är inte helt förklarligt i det här skedet varför Kratos är så tvärt mot sitt barn, men samtidigt är det sant att Atreus kommer behöva träna för att överleva, världen är nämligen lika farlig som den är vacker.
Och när jag säger vacker menar jag verkligen vacker. Även med ett halvbra grafikkort (RTX 3060ti) är miljöerna smått sagolika, med porlande bäckar, högresta tallar och berg som tornar upp sig i fjärran. Snötäckta ruiner växlas med intensivt blomstrande dalar och sedan till grottor där solens strålar letar sig fram som smala ljusstrimmor mellan bergssprickorna. Mer än en gång påminner mig landskapen om olika skogspromenader jag själv gjort i nordiska landskap fyllda med lavar, barrträd och karga klippor.

Tråkigt nog för Kratos och Atreus, men desto roligare för oss, är alla dessa landskap fyllda till bredden med monster som vill äta oss till lunch, men som vi också kan hugga ner likt träden i spelets början, eller boxa gula och blå med våra knytnävar och sköld. Kratos har lagt sina Chaos Blades från tidigare spel på hyllan och hackar den här gången istället sönder fiender med en fet skäggyxa. Yxan får under äventyrets gång smaka förgiftat vargblod, brinnande draugrkött och stinkande trolltungor. Du kan lära dig en mängd nya knep och manöver utöver resans gång och det behövs då det ibland kan bli riktigt utmanande. Tur nog är ni två som kan slåss. Atreus börjar spelet rätt så fjuttig, men blir i takt med att du uppgraderar hans färdigheter extremt kapabel då han med sin pilbåge snabbt kan orsaka statuseffekter och stor skada på monstren i din väg.
Fastän det annorlunda tonläget finns all brutalitet från tidigare spel kvar, även om man aldrig den här gången drar loss cyklopers ögon från sina ögonhålor (jag får alltid rysningar av den animationen). Kratos yxa är dessutom magisk och fungerar likt Tors hammare, i att den går att kalla tillbaka till handen med en rörelse efter att man kastat den i exempelvis ett bergatrolls fula tryne. Om Kratos blir på tillräckligt hetsigt humör kan han släppa lös sin vrede i en tillfällig bärsärkagång, där han hoppar från monster till monster med massiva knogmackor, frustande och vrålande, säkert med några strimmor spott i det annars så präktiga pappaskägget. Han påminner ibland mest om en brummande, ilsken björn.

En skräddarsydd öppen värld

Så småningom öppnar spelvärlden sig i form av en stor sjö, med ett underligt tempel i dess mitt. Från att ha vandrat i stort sett rakt framåt, får vi nu möjlighet att ro oss fram i en kanot längs sjöns stränder och leta oss fram i de olika grottor och ruiner som kantar den. Vi får sidouppdrag från ett par dvärgar som ger dig anledning att utforska mer och för en gångs skull känns uppdragen aldrig som något man vill avstå ifrån, dels för att de leder till saftiga belöningar, dels för att de aldrig blir för många, eller återupprepar sin skådeplats från tidigare äventyr. Allting känns med andra ord skräddarsytt för uppdraget i fråga. Det är kul när en "öppen" spelvärld ändå lyckas kännas varierande genom hela spelet, utan en massa upprepande meningslöst innehåll.
Men det är också en död värld vi befinner oss i. Förutom dvärgarna och en och annan gud träffar vi i stort sett inga invånare i Midgård. Lik finns det däremot gott om, spöken likaså.
Jag kan därför uppleva att Kratos är lika långt borta och främmande från den nordiska mytologin som jag själv är. Dess gestalter är svunna ur tiden och allt som finns kvar är ruiner och sagor. Ragnarök känns på sätt och vis som att den redan skett.
Under paddlandet över sjöns azurblå, skimrande vatten börjar Atreus och Kratos, i takt med att de lär sig mer om varandra, berätta små historier och diskutera hur de ser på världen. Så småningom får vi sällskap av en tredje individ som muntert fyller våra resor med historier om asamytologins gudar och jättar.
Vare sig vi befinner oss i strid, finner bortglömda skatter eller i Kratos och Atreus konversationer med varandra är spelets tillhörande soundtrack genomgående starkt. Flera av styckena ackompanjeras av isländsk sång, som om man kikar på översättningen (eller kan isländska) återspeglar både spelets handling och tema. Röstskådespeleriet är likaså på hög nivå och spelets figurer känns både välskrivna och trovärdiga och lyckas rycka med mig likt få andra spel. Det enda undantaget där jag något bröts från inlevelsen var i tampandet med svartalver som i sitt framställande känns som att de hade hört bättre hemma i en Star Wars-film.

Vad hände förresten med alla snowboard-spelen - blir sugen av de här bergen

En hyllning till mänskligheten

God of War är en spelserie som likt många andra började som en maktfantasi. Det var en berättelse om en man vars inre eld och ilska, vägran att ge upp och oändliga våldskapacitet ledde till gudomlighet. Inga monster eller gudar var stora nog att stå i hans väg och de mötte allt som oftast sin undergång på ultrabrutala, häpnadsväckande sätt. Men han blev också ett monster själv. Han blev sin egen familjs undergång.

I God of War (2018) är våldet är lika otyglat och blodigt som i tidigare spel, men det blir aldrig lika sadistiskt och det är just i detta som spelet mest avviker från sina föregångare. Kratos är inte längre driven av hämnd och att sätta sin egen ära och vilja i centrum. Han vill istället fullfölja sin frus sista önskan och hjälpa sin son att lyckas.
Spelet har gott om odjur, vidunderliga sådana, men de är inte Kratos största utmaning. Det är istället att ta itu med sin skam och öppna upp för sin son. Resan dit är inte enkel, som ett berg som behöver bestigas, med flera fall på vägen, men den emotionella belöningen vid resans slut är likt få andra spel.

Kratos må för evigt vara ett monster - han kan inte ta tillbaka det han gjort - men hans kamp att våga berätta, att göra sitt bästa för sin son, att försöka bli en bättre man nu - det är det som åter gör honom mänsklig.

Spoiler ---- Farsdagspoilers ----- Spoiler
I slutändan är Kratos tidigare gärningar, det Kratos hela tiden brottats med att avslöja i rädslan att bli övergiven, inte något Atreus lägger vikt vid. Han kräver inte att Kratos är perfekt, det viktiga är inte om han är en gud eller man, det är att han finns där.

Det Atreus behöver är sin pappa.

Tackar! Kul att ni läste. Jag är desto sugnare på uppföljaren nu : o

Ajo, hört blandade åsikter om det.
Jag tyckte aldrig det här spelet kändes överstort, och historien var mycket effektiv i och med att den handlade till största delen om hur Atreus och Kratos påverkade varandra och hur båda växte som personer med tiden.