Uncharted 2: Among thives

Håller med dig! Jag tror att jag tycker bäst om fjärde spelet nu för tiden, tror, för jag behöver nog spela om det också.

Fick för mig för något år sedan att spela igenom hela serien för första gången. Gav upp en bit in i trean för jag tyclte det var så oerhört tråkig gameplay från första spelet. Det verkade tyvärr aldrig bli bättre.

Jag minns trean som väldigt bra det också men att det hade få nyheter.

Jag spelar väldigt sällan om spel. Det beror oftast på att jag är väldigt rädd att jag ska ha ändrat uppfattning. Det finns en risk att jag inte längre skulle fascinerar av storyn i Life is strange, skratta åt Grim Fandango eller känna det där obehaget långt ner i magen av Silent hill. Nu har jag emellertid tagit den risken när jag för första gången sedan det släpptes återigen har tagit mig an Uncharted 2: Among thives.

Jag minns det som om det var igår. Uncharted 2 kom hem med posten och jag bestämde mig för att spela i alla fall inledningen, jag hade ju en B-uppsats om amerikabrev att skriva. Ganska snart stod det dock klart att uppsatsen fick vänta till en annan dag, Uncharted var nämligen omöjligt att lägga ifrån sig. Det jag framförallt fastnade för var den filmiska storyn, tajt action och Nolans Norths briljanta röstskådespel. För mig personligen var det första gången på flera år som jag hade så roligt med ett spel och länge kom jag att kalla det för det bästa spelet jag någonsin spelet men frågan är om det verkligen är så idag så här 15 år senare (åh Herregud!).

Spelet inleds ” In medias res” när vår hjälte vaknar upp blodig och med ett något suddigt minne men snart visar det sig att han har större problem än så. Tåget han sitter i är nämligen på väg att glida ner för kanten och störta ner i avgrunden. Här får jag bekanta mig med kontrollen när jag med några enkla knapptryck klättrar upp läng tågets utsida. I inledningssekvensen får jag också bekanta mig med hur jag hanterar vapen när jag ska komma över ett viktigt föremål på ett museum och kontrollgenerna fungerar än idag i stort sett utan problem. Visst händer det att jag av misstag kastar mig ner för en avsats och visst är kontrollen både seg och sladdrig när jag ska pricka en fiende i skallen men för ett 15 år gammalt spel är den ändå med beröm godkänd.
Under genomspelningens gång står det snabbt klart att det som var spelets främsta styrka när det begav sig också är det idag. Jag har väldigt roligt när jag spelar och spelglädjen är på topp. Det är precis lika roligt idag som 2009 att ta del av Nathans rappa käft när han slänger käft med spelets skurkar eller hans desperata(?) flörtande med damerna Chloe och Elena som under spelets gång utvecklar sig till mer eller mindre ett triangeldrama. Samtliga av spelets karaktärer spelar faktiskt en viktig roll. Visst skulle man kunna tycka att framförallt skurkarna är lite väl endimensionella men personligen tycker jag att det passar spelet perfekt. Det är precis som det ska vara i ett spel som är som gjutet ur Indiana Jones.

Det hela spelserien ibland får en del kritik för är att vår hjälte Nathan lätt kan uppfattas som en kallblodig mördarmaskin. Även om det är badguys som faller offer för Nathan så kan man inte blunda för att fienderna fälls på löpande band. Tur är då att det är bra action som vi bjuds på. Det finns en hel uppsjö av vapen jag kan använda och jag kan plocka med mig två åt gången. Ibland tvingar det mig att planera inför nästa hord av fiender, ska jag kasta bort min AK47a och istället satsa på en sniper? Möjligheterna är inte oändliga men det ger mig i alla fall variation. Trots detta så hade jag önskat att spelet drog ner på tempot och gav mig möjlighet att på egen hand utforska de vackra miljöerna. Versionen jag spelar är den remastrade versionen som släpptes till PS4 och rent grafiskt håller den än idag och hade jag haft möjligheten att till exempel själv utforska en gammal kyrka bland ruinerna i Nepal eller en grotta i Borneos djungler så hade jag gjort det.

Som tur är innehåller spelet även pussel där Nathan plockar fram sin gamla anteckningsbok. Pusslen är aldrig för svåra och aldrig för lätta utan utmanar hjärnan på ett lagom sätt. När jag löser ett pussel känns det som att jag lyckats med något.

Uncharted 2: Among thives är fortfarande ett riktigt bra spel och med sina tio timmar är det ett trevligt actionäventyr att besöka igen efter alla år. Måhända att spelet har åldrats en del när det kommer till exempelvis kontrollen och att kameran ibland väljer fasta och irriterande vinklar. Är det ett av de bästa spelen som jag har spelat? Nej, så är det inte längre, jag är inte samma person längre och uppskattar andra spel idag. Nostalgi är emellertid något kraftfullt och något som man alltid kan återkomma till för en trevlig stund. Jag tror att jag bör tänka om och spela om fler spel, för är det verkligen så farligt att ha ändrat åsikt?

En av anledningarna till varför U2 är så bra är att grafiken är så snygg. Tittar du på U3 tex så är grafiken "pixlig" och ful om man jämför.

Är det ingen här som klagar på slutbossen i Uncharted 2?!

Jag har aldrig varit så arg på ett spel som under den slutbossen 😆 Springa ifrån en boss och försöka blicka bakåt och skjuta med en hagelbössa i cirklar samtidigt som han skjuter mot mig med en granatkastare.