Close to the Sun - även solen har sina fläckar
Close to the Sun är en vandringssimulator i en bedårande vacker dräkt. Men känslan är att det kunde ha blivit så mycket mer.
Vi befinner oss i nådens år 1896. Det är en omskakande tid i västerlandets moderna historia med nya tekniska landvinningar både till sjöss och på land. Nikola Tesla är en av många uppfinnare vars verk kommer förändra världen. Close to the Sun utspelas således i en händelserik period, en tid full av utveckling och framtidstro.
Uppfattningen att tekniken var lösningen på människans problem var vida spridd. Och det fanns visst fog för den föreställningen. Världen krympte tack vare atlantångarna som tog människor från den gamla världen till den nya, under allt säkrare omständigheter, och helt nya kommunikationsverktyg. En av de äldsta kända sparade inspelningarna gjordes bara åtta år tidigare tack vare Thomas Edisons fonograf. Detta var alltså tiden före både världskrig och global depression.
En lössläppt Tesla
Vi spelar som Rose Archer, en journalist som tar sig ombord på den stora farkosten Helios. Hon har fått ett brev från sin syster Ada, som arbetar ombord. Det visar sig att systern inte alls minns att hon skrivit något brev, och det är bara ett av många mysterier som Rose har att hantera. Målet är att rädda systern, men det dyker även upp andra karaktärer längs vägen.
Helios är inte vilken farkost som helst. Det är en sorts experimentverkstad, uppfunnen av Nikola Tesla. Men Rose kommer inte till ett fartyg fullt av människor utan till en kyrkogård. Som så ofta i den här sortens berättelser har något gått fel. I denna alternativa historiska verklighet har nämligen Teslas alla idéer fått fritt spelrum.
Art designen i Close to the Sun fullkomligt skriker BioShock, och jag är inte den som klagar över lite art deco i ett spel. Det är en fröjd för ögat. Lika storslaget och omvälvande som Irrationals klassiker blir det dock aldrig, och tyvärr gäller det alla aspekter av spelet.
Medan BioShock var en atmosfärisk shooter finns det här ytterst lite action att tala om. När det väl hettar till är det fråga om jaktsekvenser, inte strider. Dessa fungerar dessutom sisådär då kontrollen inte riktigt känns anpassad för så mycket annat än att traska runt i lugn takt och trycka på knappar och lösa pussel i godan ro. Räkna med en del trial and error.
En djurgårdsfärja
Utforskningen fungerar hyggligt under sina egna förutsättningar, men jag störs av att det mesta vi ser endast är en fasad. Här erbjuds väldigt lite utforskning på riktigt, vi förväntas mestadels gå från punkt A till B. Om utvecklarna har lyckats utmärkt med designen har de alltså svårare att få miljöerna att kännas så storslagna som de först ger sken av att vara. Trots att Helios är ett gigantiskt fartyg känns det mer som en djurgårdsfärja till storleken. Detta beror på att vi endast får utforska små delar i taget.
Däremot bjuds vi på en del utmärkt röstskådespeleri och en högst oväntad men väldigt vältajmad filmreferens inne i en dammig ventilationskanal som ger ett glänsande plus i kanten.
Det blir aldrig läskigt, men atmosfären lyckas stundvis förmedla ett visst obehag.
Inte hela vägen
I sina bästa stunder skapar frånvaron av strider en skön och avslappnad lunk. Rose ställs inför pussel, jagar efter nedskrivna koder på papperslappar och låser upp nya områden av Helios allt eftersom. Det blir ärligt talat inte så engagerande, men berättelsen är tillräckligt intressant för att jag ska hålla motivationen uppe. Det är tur det, för Close to the Sun är ett exempel på att även solen har sina fläckar. Berättelsen och miljöerna är fantastiska samtidigt som gameplay är så tradigt. Vissa pussel drev mig nästan till vansinne, det räcker att missa en liten detalj för att tvingas springa runt som ett fån innan lösningen uppenbarar sig.
Jag kan inte skaka av mig känslan att Storm in a Teacup hade något riktigt stort på gång här men att de inte riktigt lyckades ro det i hamn. Tekniska brister, enformigt gameplay och en känsla av att de bara skrapar på ytan på något som hade kunnat bli både större och djupare drar ned betyget för ett spel som hade potential att nå högre.
Nu landar vi på en svag trea, vilket innebär att Close to the Sun är ett spel som kan rekommenderas till den som gillar atmosfäriska vandringssimulatorer med fokus på pusslen och berättelsen och har överseende med vissa andra brister.
Lanserades: 2 maj 2019
Testat på: Xbox Series X (Game Pass)
Övriga format: PlayStation 4, Switch, Xbox One, PC
Körde det själv på PC för ett tag sen och det kändes som ett typiskt 2.5 spel där väldigt mycket beror på hur mycket man stör sig på de dåliga delarna, och för min del lutade det nog mer åt en tvåa. Tyckte inte Close to the Sun kom igång ordentligt och att det var väldigt förutsägbart och kändes även lite onödigt långt. Något annat lite trist var att om man råkade gå fel för att man ville utforska lite så märktes det att utvecklarna mest hade dekorerat vägar som de ville att spelaren skulle ta, det övriga var mest där av plikt. Lite mer utforskning och öppna hytter hade nog gjort mycket för att höja spelet, envorimental storytelling är riktigt effektfullt, särskilt i den här typen av spel. Tror de fokuserade lite för mycket på att efterlika Bioshock och diverse immersive sim spel och för lite på att göra spelet till sitt eget, för helt klart fanns det massvis med potential. Förhoppningsvis lyckas Storm in a Teacup bättre med sitt nästa spel
Tack för recension! Har varit intresserad av denna när jag sett den i Eshopen länge nu, men inte riktigt fått kläm på vad det är för spel men nu fick jag bra bild och tror det kommer passa mig perfekt så ser jag det nedsatt igen kommer jag nog slå till!
Gör så. Jag ångrar inte att jag spelade igenom det.
Gör så. Jag ångrar inte att jag spelade igenom det.
Hehe, det är ju alltid något!
