Castlevania 2: Simon's Quest (NES)
Plattformar: NES
Release: 1988
Castlevania är ett av världens bästa spel.
Vid en första anblick kan det verka orättvist, fult och allmänt inte alls något för samtiden, men det är bara den första anblicken.
Ger man det lite tid så är det högst troligt att man finner ett av erans mer påtagligt välbalanserade spel, där nivådesign och faktiskt gameplay smälter samman till något värt att bry sig i.
Där specialföremål faktiskt fyller en funktion och sådant som tycks vara hopplöst, i de flesta fall kan tacklas på ett ypperligt strategiskt vis för klart troligare framgångsrik utdelning.
Simon's Quest har sönder allt det här.
Att förvänta sig något ens i närheten av Castlevania när man tar sig an dess uppföljare är mer eller mindre en garant för besvikelse. Det är inte mycket mer än ytan som känns bekant, och den där för serien nästan ständigt fantastiska musiken.
Men jag förväntade mig inte att få Castlevania en gång till. Precis som jag inte förväntade mig att få Zelda en gång till, eller Mario. Simon's Quest släpptes under en tid då det här med att spela Nintendo inte hade kommit att handla om att förvänta det förväntade.
Zelda två gick sidoscrollande plattformsaction med rollspelsinslag. Mario dumpade precisionshoppen till förmån för utforskandet och möjligheten att spela med flertalet olika karaktärer.
Och Castlevania.
Ja.
Det lade med Simon's Quest grunden till vad som långt senare skulle komma att bli seriens kanske mest uppskattade spel: Symphony of the Night.
Låt oss dock snabbspola fram till 2004, året en stark grund till influencers faktiska makt lades. James Rolfe var i detta skede inte alls så känd som vi känner honom idag, och troligt var det att han inte alls själv var beredd på det genomslag videon som precis släppts via VHS skulle ha två år senare när den nådde YouTube.
Det var i rollen som Angry Video Game Nerd som Rolfe gradvis blev allt mer upprörd över spelet han recenserade, med svordomar avlösandes varandra i allt snabbare takt. Genialt upplagt, då det var känslomässigt återhållsamt nog för att folk inte nödvnändigtvis skulle förstå att det var en roll han spelade, kritiken som lades fram var befogad i de flesta avseenden och effekten filmen skulle komma att få är idag svår att få grepp om.
Någonting hände med den spelande, internetsurfande, delen av världen. Simon's Quest var plötsligt spelet som alla älskade att hata. Till och med en aningen sen till festen-Bjarneby lät en drös ord bespotta upplevelsen i tidningen Level.
Så fånigt.
Som om världen skulle ha hatat Simon's Quest när det var nytt (vilket den inte gjorde). Därmed inte sagt att spelet skulle ha varit fritt från kritik, vilket det inte var, men åtminstone i min lilla del av världen finns det ett oerhört tydligt FÖRE och EFTER sågningen av AVGN på YouTube.
Själva spelet då?
Castlevania 2: Simon's Quest är ett actionäventyr i plattformsmiljö.
Det slänger in lite rpg-element i form av erfarenhetspoäng och erfarenhetsnivåer. När man stiger en level, vilket man kan göra sex gånger, blir man lite starkare och ser mängden hälsa man har tillgänglig bli mer omfattande.
Erfarenhetspoäng får man via hjärtan dräpta fiender som inte har en för låg level lämnar efter sig. Det går med andra ord inte att i en evighet grinda sig upp till maxlevel på ett och samma ställe, vilket i sig är en fräck liten detalj, men då svårighetsgraden genomgående är rätt låg är detta inte ett problem.
Simon kan även plocka upp olika föremål som olikt föregångarens diton kan användas till annat än strider. Ett öga som visar hemliga föremål, ett ben som även fungerar som sköld och örter som gör Simon odödlig under en kort period, för att nämna några.
Världen är en relativt öppen plats men i numera klassisk Metroidvania-tappning kan vissa föremål krävas för att ta sig vidare till nya områden. Skogar, träsk, grottor och herrgårdar avlöser varandra om vartannat.
Visuellt sett är det tacksamt att vila ögonen på, dock blir det snabbt relativt uppenbart att miljöer och till och med hela områden repriseras med endast färger skiftade. Detsamma gäller för fiender. När spelet var nytt var detta kanske inte något man reflekterade nämnvärt över, men i dagsläget blir det desto mer uppenbart och något som inte ens vetskapen om att det ofta var ett utrymmessparande sätt att utveckla ett spel på bygger upp ett överseende med.
Det kunde liksom skötas mer eller mindre snyggt, och i detta fall landar det tyvärr i kategorin mindre snyggt.
Under tiden man spelar tickar en klocka. Dag blir till natt som blir till dag igen. Dagtid strosar folk runt i städer. Nattetid är fiender dubbelt så starka som på dagen. Och beroende på hur snabbt man klarar spelet möts man dessutom av ett av tre tillgängliga slut.
Det brukar gnällas på den ej borttryckningsbara textrutan som dyker upp när dessa växlingar mellan dag och natt sker, men det är en sådan där sak som blivit uppblåst till orimliga proportioner. Den tar några sekunder i anspråk med några minuters mellanrum, och det är allt.
Det brukar även gnällas på spelets extremt ologiska pussel, och ledtrådar som är allt annat än rätta och riktiga. Och, absolut. Här finns det en poäng, men poängen är inte nödvändigtvis att det saknas ledtrådar för att ta sig vidare... utan att det är svårt att veta vilka ledtrådar man bör bry sig i och att det i ett tidigt skede är svårt att överhuvudtaget hitta ledtrådarna som tenderar vara gömda på de mest underliga av ställen.
Kombinerar man ovanstående med en allt annat än lyckad översättning till engelska från japanska möts man onekligen av problem. Tar man del av den ursprungliga dialogen, ordentligt översatt, står det klart att de svar man söker går att finna likväl som att det är rätt uppenbart när en specifik ledtråd någon ger inte nödvändigtvis är något att bry sig i.
Men om det är något som spelet verkligen är, av negativ karaktär, så är det detta med att det är väldigt ihåligt.
Herrgårdarna saknar normalt sett bossar, och de få bossar som finns är direkt pinsamma i dess utförande. Borta är allt vad föregångarens snyggt balanserade utmaning heter, bossarna gör inte mycket mer än att låta sig piskas sönder och samman och även om bruk av specialföremål i strider kan ge fördelar är det inget som känns nämnvärt nödvändigt.
Ibland snubblar man in i stora områden som inte fyller någon funktion. Vad som verkar vara en lång och semi-krånglig passage i en omfattande byggnad kan leda till en återvändsgränd och själva plattformandet känns fullständigt poänglöst.
Visst kan man hoppa fel, trilla ned i vatten och dö... men det har ingenting att göra med en nivådesign som är utmanande så mycket som att den känns oengagerande till den grad att man inte orkar fundera så värst på att få till de där pixelperfekta hoppen.
Dessutom gör det inte mycket ifall man skulle råka dö tre gånger och som följd få Game Over. Man tappar visserligen de erfarenhetspoäng man samlat på sig sedan den senaste erfarenhetsnivån, och så även alla pengar (hjärtan), men det rör sig aldrig om mer än någon minut av grindande för att åter vara på banan igen.
Simon's Quest lägger någonstans grunden för något lovande. Något bra. Men det lyfter aldrig. Upplevelsen är full av till synes omotiverade slowdowns. Utmaningen är låg från början till slut. Nivådesignen handlar primärt om att förmedla en känsla, inte om smarta utmaningar, och det finns hela tiden en närvarande och otillfredställande känsla av att spelet är utstressat på marknaden och aldrig riktigt fick ta det där definitiva steget från ett fullt fungerande utkast vidare till en engagerande produkt.
För det hade det onekligen kunnat vara.
Till och med ihåligheten hade kunnat kännas motiverad. Det gör den rentav i vissa lägen redan nu. Speciellt i spelets sista raksträcka som leder fram till det enorma antiklimax som är spelets slutstrid.
Lugnet före stormen, liksom.
Men nu landar Simon's Quest istället någonstans i trakten av godkänt, men som spel betraktat kanske inte mycket mer än så.
Dock, ett oerhört intressant första steg mot det som skulle komma att bli Symhpony of the Night många år senare. Ett steg vars främsta styrkor får sägas vara viljan att göra något annorlunda, dess fantastiska soundtrack som gett oss Kenichi Matsubaras i serien återkommande Bloody Tears och som recensionsobjekt för Rolfes persona Angry Video Game Nerd ett perfekt exempel på hur en influencer verkligen kan influera dess publik och rentav nå långt bortom densamma.
Inte så illa pinkat, trots allt.
Originalversionen av denna text publicerades ursprungligen i min blogg på (gamla) Loading.se
Oops, @Legerdemain. CATlevania i rubriken (även om det är något jag inte säga nej till). 😺
Har för övrigt en hatkärlek till det här spelet. Det är snyggt, stämningen är tät, men spelet känns... ofärdigt?
En Bamseponny av folket
Tror vi diskuterat detta redan på Loading? Men det här är ett spel som jag skulle vilja se vad skaparnas vision verkligen var. För jag känner att spelet inte riktigt blev färdigt och kantas av en hel del problem. Det är lite Castlevanias svarta får på samma vis som Zelda 2 är för Zelda-serien, men det känns inte lika komplett.
Nu finns det fan-gjorda remakes och liknande (två tror jag?). Men jag hade gärna velat se skaparna av originalet få göra en remake och visa vad de egentligen tänkte.
"Writer and Fighter"
Oops, @Legerdemain. CATlevania i rubriken (även om det är något jag inte säga nej till). 😺
Har för övrigt en hatkärlek till det här spelet. Det är snyggt, stämningen är tät, men spelet känns... ofärdigt?
Tack! Missade även att lägga till siffran 2 efter Castlevania.
Tror vi diskuterat detta redan på Loading? Men det här är ett spel som jag skulle vilja se vad skaparnas vision verkligen var. För jag känner att spelet inte riktigt blev färdigt och kantas av en hel del problem. Det är lite Castlevanias svarta får på samma vis som Zelda 2 är för Zelda-serien, men det känns inte lika komplett.
Nu finns det fan-gjorda remakes och liknande (två tror jag?). Men jag hade gärna velat se skaparna av originalet få göra en remake och visa vad de egentligen tänkte.
Osäker själv, men vet att där åtminstone finns en korrekt översatt romhackad version som kapar bort textrutan mellan natt och dag (det skiftar i realtid), använder ett bättre chipset (för mindre slowdowns, gissar jag), introducerar en in-game-karta som tidigare fanns i japanska manualen och lägger till ett ordentligt intro... bara det torde göra oerhört mycket för upplevelsen (utan att rucka på den för mycket för att det inte skall kännas som samma spel).
Edit: Ja, vi har nog diskuterat detta på Loading vid något tillfälle.
Kan tillägga att jag bara skulle starta spelet för att fixa lite nya bilder från det (de som användes till min gamla kortare recension var inte roliga längre och på tok för få) men råkade spela igenom det i dess helhet från början till slut. Tog under tre timmar, för övrigt.
Det är så kort, alltså? Otroligt. När jag spelade det där omkring 1990 stångades jag i dagar för att komma framåt. Men det hade ju sina skäl.
En Bamseponny av folket
Tack! Missade även att lägga till siffran 2 efter Castlevania.
Osäker själv, men vet att där åtminstone finns en korrekt översatt romhackad version som kapar bort textrutan mellan natt och dag (det skiftar i realtid), använder ett bättre chipset (för mindre slowdowns, gissar jag), introducerar en in-game-karta som tidigare fanns i japanska manualen och lägger till ett ordentligt intro... bara det torde göra oerhört mycket för upplevelsen (utan att rucka på den för mycket för att det inte skall kännas som samma spel).
Edit: Ja, vi har nog diskuterat detta på Loading vid något tillfälle.
Det jag tänker på är ju hur tomma alla mansions är och saknar bossar (finns en som du kan löpa förbi). Det känns som dessa var tänkt att vara mer som palatsen i Zelda 2, men att de inte hann färdigt. Sen även slutet, när man kommer till slottet, där hade det varit nice om det fanns någon igenkänninghetsfaktor från 1:an. Men jag håller med, spelet ska känns som det gjorde...jag tycker bara det känns som det saknas innehåll.
"Writer and Fighter"
Haha, håller med om allt du (och övriga talare) skriver, men måste säga att jag gillar det ändå! Simon's Quest har en viss charm, det är uppenbart ofärdigt med sina obefintliga bossar och märkliga designval (eller the works of a mad man) och den... kreativa lokaliseringen. Men det ger spelet ändå något mystiskt skimmer, liksom. Som att det döljer sig något mer där bakom, något vi bara kan skymta men inte greppa? Det är så här jag föreställer mig att det hade sett ut om David Lynch gått och gjort ett tv-spel.
Det känns som en extremt rushad produktion, men det är bara mina spekulationer. Vore intressant om nån vet mer om själva utvecklingsprocessen av Simon's Quest. Det finns imho inga rimliga förklaringar till vissa grejer, mer än att det är till 70% färdigt.
Det är så kort, alltså? Otroligt. När jag spelade det där omkring 1990 stångades jag i dagar för att komma framåt. Men det hade ju sina skäl.
Japp, vet man vad man ska göra (tack vare internet) så tar det inte mer än typ 2 timmar eller så att dra igenom. Jag gillar det nu, men tyckte också det var enormt frustrerande som barn.
Ett spel man enbart kunde klara av för man fick en kod av någon på skolgården. Lycka till att ta sig an detta när man är typ 8 år gammal och inte kan engelska väl, samt lösa alla kryptiska meddelanden.
Sådan bulls*it med att behöva memorisera alla plattformar man trillade igenom också. Hade man inte holy water som man kunde spamma så var man körd.
Jag klarade dock det mesta på egen hand även som lite grabb men det dära att stå och ducka i flera sekunder vid sjön för att framkalla en tornado som bär iväg en till nästa område behövde jag hjälp med och kunde omöjligt ta mig vidare utan lite skvallertips från vänner.
Men vad spännande att jag fortfarande känner en liten irritation över spelet. Kanske borde ge det en sista genomspelning för att gå vidare.
Just an honest man in a leather mask.
Denim demon.
Självmordsbombare för frälsningsarmén.
Castlevania 1 till nes har faktiskt ett till varv efter att man klarat spelet första gången.
Det är lite som i dagens moderna spel som kallas game+. Man har kvar sin bästa piska och extra vapen i andra varvet om man lyckas döda dracula utan att dö.
Andra varvet blir svårare med mer fiender som att fladermössen kommer flygande mot en på en gång i början av första banan. De gömda skatterna är på nya ställen som man måste hitta genom att huka på rätt ställe i världen. Även nya skatter finns att hitta i andra varvet.
Jag vet inte om det finns ett tredje varv för jag har inte klarat av andra varvet.
Jag klarade dock det mesta på egen hand även som lite grabb men det dära att stå och ducka i flera sekunder vid sjön för att framkalla en tornado som bär iväg en till nästa område behövde jag hjälp med och kunde omöjligt ta mig vidare utan lite skvallertips från vänner.
"KNEEL BY THE LAKE WITH THE BLUE CRYSTAL."
"WAIT FOR A SOUL WITH A RED CRYSTAL ON DEBORAH CLIFF."
Den blåa kristallen löste jag på egen hand när spelet var nytt men den dåligt översatta tipset (av ett redan sjukt kryptiskt japanskt tips) för att framkalla virvelvinden var fan inte kul att förska sätta i praktik.