Wonder Boy: The Dragon's Trap (Windows)

• Plattformar: Android, iOS, Linux, Mac OS, PlayStation 4, Switch, tvOS, Windows (testversion), Xbox One

• Release: 2017

Det är när jag spelar spel som Dragon's Curse till PC-Engine (en spelkonsol i väst känd som TurboGrafx-16) jag som mest fantiserar om hur saker och ting hade kunnat vara om de nu inte blev som de blev.

Låt mig förklara, och det genom att titt som tätt gå tillbaka till en gammal recension av Wonder Boy 3: The Dragon's Trap till Sega Master System:

"Master System ÄR för många Wonder Boy 3: The Dragon's Trap och jag vore väl fan så fånig om jag inte skulle erkänna att så även varit gällande för mig.

Jag minns mycket väl hur jag tid om annan besökte den lokala Texaco-macken bara för att få fatt på ett exemplar av spelet att hyra, och låna det gjorde jag mången gång.

Lite som att jag inte förmådde ta in spelets faktiska storlek, i linje med hur jag upplevde Metroid, och istället lät min fantasi avgöra dess omfattning blev det nog större i själ och hjärta än vad det egentligen någonsin var.

Men det är väl lite så, när de där spelen som formar ens identitet som spelare fångar ens uppmärksamhet för att egentligen aldrig släppa taget även om man växer ifrån upplevelsen som sådan och aldrig riktigt förmår hitta tillbaka till den där magin som en gång var eftersom att den har ett bäst före-datum tillskrivet det ögonblick då man förmår sätta spelandet i ett större perspektiv än det där man sväljer det mesta med hull och hår."

Samtidigt som jag spelade The Dragon's Trap här i Sverige så konkurrerade PC-Engine med Mega Drive och NES i Japan; En värld väldigt olik den vi här tog del av. Åtta bitar hade gått sexton och PC-Engine var inte endast en värdig utmanare utan ett givet inslag i en värld av spel vi knappt kunde drömma om.

Dragon's Curse är visserligen inte mer än Wonder Boy 3: The Dragon's Trap fast presenterat klart mer tekniskt potent samt utan Wonder Boy-licensen, men det räcker gott och väl för att man skall få känslan av att ha gått miste om något som man nu tar igen med råge.

Även om det mesta är sig likt, som när The Dragon's Trap effektivt lät slutet på Monster Land inleda dess resa, likt Symphony of the Night skulle komma att göra åtskilliga år senare med slutet på Dracula X: Rondo of Blood till en jublande publik som om sanningen skall fram knappast var medvetna om att så egentligen var fallet (för, återigen, vi levde lite i en egen bubbla här inte speciellt troligt medvetna om samtiden i Japan).

Likt Dragon's Curse ej existerade i våra medvetanden var Dracula X: Rondo of Blood en våt feberdröm ingen egentligen hade haft.

Vet inte om det är snudd på ironiskt, eller något annat.

"I mångt och mycket finns allting där, så som man fann det i Wonder Boy in Monster Land. Allt utom den där "börja om spelet från början när man dör och lägga upp en ny strategi för att kanske ta sig lite längre på nästa försök"-attityden. Och med det upphörde även känslan av att ta del av något som hade börjat sin bana i arkadhallarna.

Wonder Boy 3: The Dragon's Trap är ingenstans ett arkadspel, och det närmaste man kommer dess ursprung förutom i den simpla men ändå motiverade handlingen, som är en direkt fortsättning på dito i föregångaren, är det primärt i de semi-linjära banor som spelets hub, staden, leder till.

Denna semi-linjära attityd är troligen vad som hjälper spelet att hålla tempot uppe, då man är varse om att man aldrig, väl anländ till en "bana", behöver blicka bakåt innan man klarat den.

Såvida där inte finns utmaningsmässiga hinder som skulle kunna överkommas med hjälp av lite fetare utrustning."

"Samtidigt finns det alltid en högst utforskande nerv närvarande, där det semi-linjära gör skäl för sitt namn. Nya förmågor som kommer med nya varelser man förvandlas till öppnar upp tidigare otillgängliga platser, även i redan besökta sammanhang, vilket är lite av grunden till spelets känsla av öppet äventyr.

Och det är inte lite utrustning där finns att finna.

Butiker utspridda lite här och var vägrar visa upp det senaste och hetaste såvida man inte upplevs som karismatisk nog, och olika vapen, sköldar och rustning sitter på diverse olika förutsättningar varav vissa till och med har hemliga egenskaper.

Som det där svärdet som har en tendens att nästan dubblera mängden pengar man kommer över samt den där rustningen som man har mycket mer nytta av som lejon än som någon annan varelse.

Letar man riktigt noga kan man till och men finna hemliga passager om vissa okända kriterier uppfylls, som verkligen snabbar upp ens framfart i världen som sådan."

"Dessutom, att fiender ibland får för sig att droppa några annars rätt dyra föremål att komma över blir liksom bara till lite av grädde på moset och ett argument till att det även om det aldrig är tal om erfarenhetspoäng att dra nytta av sällan känns speciellt menlöst att engagera sig i någon form av strid."

Dragon's Curse är den definitiva versionen av allt ovanstående för de som inte funnit vissa estetiska beslut fattade i The Dragon's Trap viktigare än den fylligare ljudbild och fler till antalet färger färgade omgivning man spenderar sin tid i.

Det lever mycket på dess makalöst vackra och öronsmekande inramning. Det kryllar av truddeluttar här som lagt sig på minnet hos mängder och åter mängder av spelare, Side Crawler's Dance möjligen mest av samtliga, och dessutom infinner sig ett kärleksfullt flirtande med musik och attityd som varit i tidigare skeden av seriens framfart.

Dock är det inte lika löjligt lätt att känna det som att Dragon's Curse är ett av de absolut mest genomarbetade spelen där finns till PC-Engine, som The Dragon's Trap lätt kan ses på som just det till Master System, då det som i fallet Master System inte nästan endast står i konkurrens med minst lika imponerande Phantasy Star och Land of Illusion starring Mickey Mouse.

Fast har det någon betydelse, egentligen?

Nej, inte alls.

Dragon's Curse är hur man än vrider och vänder på det en noterbart tekniskt bättre version av The Dragon's Trap (om inte annat märks det onekligen i och med den supermjuka scroll som Master System-spelet verkligen saknade), och fortfarande står det som en tacksam representant för plattformsäventyrsgenren.

Musmannens extremt målmedvetna yttre är lika charmigt som spelets kompakthet vittnar om en svårmatchad smällkaramellsattityd. Och det ytan storleksmässigt inte levererar, det ligger i detaljerna. Mängden utrustning, magier och annat att finna likväl som de dynamiska attributpoängen som till och med påverkar hur rökande lila grisar till butiksinnehavare ser på en.

Dragon's Curse, eller The Dragon's Trap, sitter på de där egenskaperna som gör att passionerade människor som brinner för sin sak gör en modern remake som primärt uppdaterar upplevelsens visualer med hjälp av högupplöst tvådimensionell och handritad grafik.

Sådant, däremot, har betydelse i mängder.

Och med det är vi framme vid idag, fast inte idag som idag utan egentligen för ett par år sedan (2017, för att vara exakt) när Lizardcube släppte loss en av de mest kärleksfullt ihopsnickrade remakes världen någonsin skådat och det har vi Master System-fantasten Omar Cornut att tacka för.

Reverse engineering av originalkoden till Master System gav gott om utrymme för att stenhårt hålla fast vid de aspekter av originalupplevelsen som önskades bibehållas samtidigt som vissa lite väl vassa kanter speldesignmässigt slipades bort. Grafiken fick sig dessutom en extremt tilltalande handritad uppdatering av Ben Fiquet. Och som om det inte vore nog så var spelets urfader Ryuichi Nishizawa delaktig i att flika in gällande ditt och datt under utvecklingens gång.

Från 4:3 vidare till 16:9, supermjuk bilduppdatering (något versionen till PC-Engine redan hade tagit hand om), ett soundtrack inspelat på nytt av faktiska musiker handskandes med riktiga instrument... och allt detta presenterat ständigt med möjlighet att genom ett knapptryck kunna växla tillbaka till originalets grafik och musik (eller blanda dito efter eget önskemål).

Det är dock inte som att en del saker inte justerats för att bättre passa en modern publik, och det är ej heller som så att inget nytt material producerats.

Allt vad menyer heter har strömlinjeformats för att kännas smidigare, all utrustnings attributspåverkande egenskaper (och då även specifika värden för specifika karaktärer man spelar med) görs direkt synliga och den rätt omfattande jakten på 99 Charm Stones har ersatts av 6 dito att finna utspridda på sex nya karaktärsspecifika nivåer där hög utmaning står i centrum. När samtliga sex är funna ges möjlighet att köpa ett nytt vapen som ökar chansen att dräpta fiender skall lämna diverse magier efter sig.

Med detta har man även valt att eliminera behovet av att samla Charm Stones för att få Charm Points som desto högre de är får butiksägare att erbjuda allt fetare vapen och utrustning.

Och så har kodsystemet för att spara sin framfart kompletterats med ett mer modernt sparsystem, även om kodsystemet är intakt och dessutom helt kompatibelt med Master System-versionen av spelet.

Det är verkligen fascinerande att se hur otroligt fräscht Wonder Boy: The Dragon's Trap känns trots att det i mångt och mycket bara är en visuell uppdatering och småskalig strömlinjeformning av ett original som släpptes för 35 år sedan.

Hade alla remasters av idag hållit samma klass, och dessutom prioriterat lika rätt gällande vilka inslag att faktiskt justera lite smått, hade hela den scenen känts klart mer intressant att grotta ned sig i som spelare.

Menar, det är väldigt stor skillnad på att verkligen förstå ett original och varsamt uppdatera dess inramning till en modern publik och att slänga på en modern skrud på något föråldrat och tro det skall sälja sig själv bara via dess namn.

Jag kan verkligen inte komma på en enda sak som Lizardcube hade kunnat göra bättre än vad de redan gjort.

Wonder Boy: The Dragon's Trap är således ett absolut måste för vemhelst med intresse i Metroidvania-genrens rötter.

Originalversionen scrollar väääldigt ryckigt, eller i stora steg, och är lätt huvudvärksframkallande. Versionen till PC-Engine åtgärdar detta.