Sagostund, familjemörker och astronauter möter sektmedlemmars dyrkan! (I barnasinnets mörker)

Vad som börjar som en mystisk detektiv-historia, sprunget ur ljuset av en tunnel likt en död person kommit in till efterlivet, utvecklas snart till någonting mer. Med onaturliga förmågor att beröra offer och föremål kopplade till deras död kan du inte bara se tillbaka i tiden utan spela upp det förlopp som ledde fram till deras död. Vilket kan låta som sci-fi, lite som i Detroit: Become Human, men ändå är långt ifrån det. För det här är någonting annat, någonting eget, på flera plan som växer fram för dig som spelare desto mer tiden går och desto längre in i familjehistorian du kommer. Men precis som mycket klarnar, blir det också mer som grumlar framför dina ögon. Vilket är spelets styrka lika mycket som det är en svaghet.

Du rör dig genom vacker natur, sol genom varma trädtoppar som går över från sen sommar till tidig höst och klär av sig förföriskt utan att skämmas. Det är kanske inte den bästa grafiken du sett på en spelkonsol, men den är mer än högduglig och ändå väldigt iögonfallande. Du rör dig genom skog, broar, stigar och hus. Bland annat. För även om området hela spelet utspelar sig på är ganska begränsat och litet, är det ändå ett slutet kretslopp som används på ett smart sätt och får det att kännas större än det egentligen är. Spelvärlden kommer till liv, blir en huvudkaraktär i sig, som husen som lever sina egna liv och har egna livsberättelser att måla upp. Men ändå sammansvettsas med dem som en gång bott där och en gång var fulla av liv de också. Liv och död, hand i hand. Som alltid.

Du rör dig genom vacker natur, lika mycket som genom tid och rum. Ingenting är linjärt eller uppenbart. Spelet gör en poäng om att det inte håller spelaren i handen, och det är lätt att missa detaljer som berättar viktiga detaljer i familjehistorian som är spelets största styrka - vilket därmed också blir en stor svaghet. Som sagt. Missar du någonting litet kan någonting mycket större gå förlorat. Som om böcker skulle slita ur sidor ur sig själva och bara de som hade turen att hitta dem igen fick lyxen att uppleva dess fulla berättelseförmåga.

Men kanske spelar det ingen roll. Det är egentligen ingen historia för dig, utan OM dig. Du må vara hjälten i den här historien, men du är ingen vanlig spelkaraktär i ett vanligt tv-spel. För genom mord, familjemörker och rymdresor är du inte resultatet av vad som faktiskt hänt, eller för att ta reda på vad som en gång hände, utan vad ett litet barn har drömt fram. Vilket känns som ett riktigt grymt grepp som perfekt fångar en ung killes kreativa ådra och tankevärldar. För en gång i tiden var jag den unga herren som titta upp mot himmelen och drömde om allt som fanns ovanför och runtomkring oss. Om att kunna resa runt där mellan planeter och tidsrum. Antagligen har vi flesta varit den pojken och därmed kan känna igen oss i detta. Spelet är för oss, inte om oss. Och det är dess styrka.

Utan att vara ett renodlat skräckspel innehåller spelet ändå flera aspekter och dimensioner som är lätt obehagliga. Kanske är det bara jag som är en räddhare, men nere i tunnlar med spöken och hintar om övernaturliga sekter blir det lite spooky. Och creepy. Men det är ingenting som tar överhanden eller överskuggar vare sig historieberättandet eller miljöbeskrivningarna utan mer kompletterar dem.

Några av spelets pussel kan vara på den högre helvetesgraden, närmast oförklarliga och jag behöver guider för att faktiskt klara av dem. Förstår fortfarande inte hur de klarades av, bara att det tillslut gick. Som tur är behöver de inte klaras av nödvändigtvis men när jag ser hur nära jag var att få 100% i spelet kände jag mig taggad på att ta mig an de sista utmaningarna. Vilket både var enklare och betydligt svårare än jag trott. Huset med portalerna vet jag fortfarande inte hur de hängde ihop, men jag hade fått trophy där tidigare och kommit vidare så för dem som bara vill spela igenom spelet finns det en styrka i att allt inte måste fullföljas in i minsta detalj för att avklaras och komma till slutet. Det finns inte heller en platinum trophy för oss som faktiskt 100%ar spelet (vilket jag önskar att jag hade läst på om innan jag tragglade mig igenom allt i "onödan") så är narrativet det största drivet för att ta sig igenom spelet - vilket det borde vara för det är så bitterljuvt vackert i sig - gör det inte så mycket att lite går förlorat längs vägen.

Tack! Vet dock inte om det har så mycket omspelningsvärde, om du nu inte känner att du missade massa detaljer och vill 100%a spelet då. Annars är en genomspelning ganska enough faktiskt. Eller bara vill insupa naturen och njuta av skönheten i den då.

Det är verkligen min grej!

En genomspelning kan nog vara allt från 1-5 timmar om jag ska vara ärlig. Som sagt lätt att missa massa och känna behovet av att återvända och leta upp allt en kan se och göra. Så beror på hur mycket detektiv du vill vara. Eller om du mest vill "leka runt" och insupa atmosfären. Du kan ju klara igenom det utan att klara allt så det är lite upp till dig och hur perfektionistisk du är.

Mjo, kanske borde varnat för spoilers i början men tänkte att de flesta har koll på det här spelet vid det här laget? Är ju inte dagsfärskt ändå. Nåväl. Får hoppas det inte förstör alltför mycket för de som eventuellt upptäcker det först nu.

Ja, det är lagom att spela en kväll bara - vill en kan ju en ju bara spatsera runt och njuta av omgivningen och inte lösa någonting haha.

Pathologic har jag inte heller spelat, men läste en väldigt initierad text om det i FIENDEN för flera flera år sedan. Blev väldigt sugen på att spela igenom det då men ännu inte blivit av. Så tack för den påminnelsen.

Ja, kanske mer upplevelse än spel! Och nej, förutsägbart eller tråkigt är det ju aldrig!