Indiana Jones and the Great Circle är som en varm kram från 80-talet

Machinegames har levererat en av årets stora positiva överraskningar. Indiana Jones and the Great Circle är vad de senaste filmerna borde ha varit.
Det sägs att den som tvivlar inte ska få något av Herren. Ändå var vi många som kände tvivel inför ett nytt Indiana Jones-spel. Hur relevant skulle det kännas? Och skulle det verkligen fungera i förstapersonsvy? Nu har jag som tvivlade privilegiet att konstatera att Machinegames har knåpat ihop ett alldeles strålande spel. Ett riktigt klassiskt äventyr.
Doktor Jones ger sig ut på en världsomspännande resa i jakten på ett stulet föremål, vars betydelse han stegvis blir varse. När vi efter ett tag får stifta bekantskap med tyska nazister börjar berättelsen ta fart på allvar. Indys storslagna äventyr tar oss till pyramiderna i Giza, bergsmassiven i Himalaya, tempel i Irak och krigets Shanghai, för att nämna några. Variationen är kort sagt fullkomligt strålande, men vissa områden är betydligt mindre än andra och känns nästan instoppade mest för att erbjuda miljövariation, inte för att göra det mesta av platsen i fråga.
Indiana Jones and the Great Circle är inget actionspel med konstant rök ur pistolmynningen. Fokus ligger på utforskning och pussel, och det går alldeles utmärkt att undvika strid i många fall. Det är förvånansvärt olikt Tomb Raider och Uncharted. The Great Circle har en helt egen identitet, och valet av förstapersonsvy hjälper till att särskilja det än mer från Lara Crofts och Nathan Drakes äventyr.
Detta förstärks också av att spelet inte tar sig självt på alltför stort allvar. Det finns en liten känsla av slapstick här som passar perfekt in i Indiana Jones-universumet. Den gamle arkeologen är ingen massmördare utan föredrar att ta sig fram med lite större finess. Gärna med en torr kommentar efter att fienden fallit. Machinegames hade kunnat välja en annan väg med följden att tonen hade skurit sig med vad ett Indy-spel i min värld ska vara.

Det är lätt hänt att plöja ned många timmar i Vatikanens alla gömda mysterier.
Som så ofta numera går det att välja just hur du vill spela genom att justera svårighetsgraden vad gäller strider och pussel. Jag valde att lägga mig på en mer behaglig nivå för att kunna spela avslappnat. Det medförde lägre fiendeintelligens, men om detta stör dig kan du alltså skruva upp svårighetsnivån något (även om det verkar vara lite si och så med AI:n också på högre svårighetsgrader).
Personligen fann jag det underhållande att smyga runt och dänga fascister i skallen med allt från stekpannor till kvastar och njuta av animationerna. För att smälta in krävs en förklädnad, men inte heller den är vattentät. Det går nämligen att bli avslöjad ändå, så skrid fram med försiktighet. Om man blir upptäckt finns det två val: antingen ta fajten eller fly undan och hoppas att de inte hittar en.
Striderna flyter på riktigt bra, och detta tack vare variationen i hur Indy kan slåss. Piskan är till stor hjälp genom att både fånga fiender och dra dem till sig samt slå vapnen ur deras händer. Det går också att kasta vapen på fienden (var beredd ifall de fångar det bara!).

Respekterar min tid
Miljömässigt kan vi förstås hitta likheter med Tomb Raider och Uncharted medan gameplay har spår av Hitman, lite Thief och definitivt en dos Dishonored. Machinegames har byggt spelet mestadels runt att undvika fiender, inte konfrontera dem. Stealth är således en avgörande ingrediens. Detta är ett ganska modigt vägval. Få hade höjt på ögonbrynen om The Great Circle varit avsevärt mer actionbetonat. Det hade säkert kunnat bli kul det också. Med ett långsammare tempo och mer fokus på utforskning och pussellösning bjuds vi däremot på en, i brist på ett bättre uttryck, mognare upplevelse. Spelet respekterar både min tid och min eventuella intelligens genom att inte hålla mig för hårt i handen. Vi får tid att tänka och reflektera, och det är så jag föredrar min Indiana Jones. Därmed inte sagt att det saknas actionsekvenser, för de finns här också och kan vara ganska spektakulära. Men de är inte alls spelets huvudfokus.
Något annat som finns är ett uppgraderingssystem. I stället för att nå nya nivåer i ett talangträd utvecklas Indy genom att läsa böcker, vilket på något vis känns logiskt. Trots denna utveckling är han inte övermänsklig. Indy blir trött av att klättra, simma och inte minst springa och allt detta påminner oss om att det är bättre att smyga runt fiender än att tampas med dem i grupp.
En levande värld
Jag skulle kunna ägna stora delar av den här texten åt Vatikanen. Detta tidiga område i spelet är väldigt öppet för utforskning och fullständigt proppat med pussel och mysterier. Det går att springa igenom det och fokusera på huvudberättelsen, men det finns så mycket roligt att göra att det vore dumdristigt att bara skippa allt gott som finns där bokstavligen under ytan. Inledningsvis gick jag mestadels runt som en turist, stal pengar från soldaterna och beundrade den vackra italienskan som pratas av både präster, nunnor och Mussolinitrogna i området. Snart insåg jag att nog borde försöka ta mig an själva spelet också.
Trots att kvaliteten på områdena varierar något har Machinegames överlag lyckats bygga en väldigt levande värld. Visst står en del karaktärer och upprepar ungefär samma replik, men när jag passerar människor pratar de inte bara. De visslar falskt, de suckar uppgivet över sin tråkiga vardag, de gäspar och nyser. Det må vara detaljer, men det är sådana här småsaker som gör en värld och människorna i den lite mer levande. Att alla dessutom pratar på sina egna språk, må det vara tyska, italienska eller arabiska, ger en härlig känsla av autenticitet.
Jag har ännu inte nämnt röstskådespelet, och då i synnerhet Troy Baker som Indiana Jones. Det är för att jag knappt vet vad jag ska säga. Baker har gjort många minnesvärda roller, men aldrig har han utmanats på detta sätt genom att iklä sig en ikonisk karaktär och bara briljera rakt igenom. Han är Harrison Ford. Röstskådespelet håller överlag en väldigt hög nivå, definitivt bättre än genomsnittet, och bidrar till den filmiska känslan hela äventyret igenom.

Allt man kan önska sig
Machinegames har lyckats med det allra viktigaste i den här sortens spel: de har gjort det genuint roligt att utforska. Det finns massor av valfria pussel och gåtor att upptäcka, och det är svårt att låta bli. Här finns en berättelse som engagerar, världar som bitvis nästan tar andan ur mig och en uppenbar kärlek till grundmaterialet som ramar in hela upplevelsen och bara skriker kvalitet.
The Great Circle känns som ett klassiskt äventyr som de brukade vara på vita duken en gång i tiden. Allt finns här. Miljöerna. Musiken. Självdistansen. Den ondskefulla tyska skurken. Matinékänslan. Till och med det klassiska Wilhelm-skriket.
Att spela Indiana Jones and the Great Circle är som att få en stor varm kram av 80-talet. Det går inte att önska sig så mycket mer från ett Indiana Jones-spel. Eller ett spel över huvud taget. Gillar du filmerna är det förstås ett plus, men jag är ett exempel på att man inte måste vara en Indy-fanatiker för att verkligen uppskatta spelet. Jag satt ändå med ett leende på läpparna under större delen av resan. Så här roligt att utforska gravar och lösa pussel i uråldriga tempel har det inte varit sedan det första Tomb Raider för snart 30 år sedan.
Vi nosar på högsta möjliga betyg, men några småsaker gör att vi landar strax därunder. Hatten av, Machinegames. Detta kan vara ert bästa spel hittills, och det är definitivt ett av de allra bästa till Xbox på många år.
Det är kul att spelet verkar så populärt, men också bara tydligare och tydligare att jag ska hålla mig undan!
Inget flyktbeteende nu!
Är helt torsk, GOTY utan tvekan här. Känns dock lite synd att man inte får bättre förvarning innan man byter värld, att åka tillbaka för att lösa dem sista bitarna… nja… men grymt spel. Slagsmålen tog en stund att begripa sig på, men det löser sig med tiden. Tack för en bra recension!
Gillade att spelet ibland kändes lite som peka-klicka-spelen men i FPS-läget, lite så där Under a Killing Moon-vibbar. Det jag var mest rädd för var att spelet skulle ha för mycket action eller bli lite som Uncharted där man varvar fina cutscenes med "monster rum". Här fick vi i stället äventyr och pussel (som dessutom var rätt kluriga ibland). Fint spel!
"Writer and Fighter"
Är helt torsk, GOTY utan tvekan här. Känns dock lite synd att man inte får bättre förvarning innan man byter värld, att åka tillbaka för att lösa dem sista bitarna… nja… men grymt spel. Slagsmålen tog en stund att begripa sig på, men det löser sig med tiden. Tack för en bra recension!
Mm, håller med. Hade gärna fått en tydligare förvarning där.
Låter ju fantastiskt. Machinegames är en riktig pärla till studio. Älskar deras Wolfenstein-spel. Tycker de balanserar perfekt mellan gameplay som är både roligt och utmanande (på rätt svårighetsgrad) samt humor i både karaktärer, design och story. Det här behöver jag spela känner jag. Får bli om ett par år när jag känner mig klar med PoE2.
Jävligt kul att spelet både verkar få bra reviews och sälja bra. Välförtjänt. Machinegames är en grym studio.
Har vi fått några siffror på hur det har sålt?
Är helt torsk, GOTY utan tvekan här. Känns dock lite synd att man inte får bättre förvarning innan man byter värld, att åka tillbaka för att lösa dem sista bitarna… nja… men grymt spel. Slagsmålen tog en stund att begripa sig på, men det löser sig med tiden. Tack för en bra recension!
Jag tycker nog tvärtom om där, kändes som det gav betydligt bättre flyt och äventyrskänsla i berättelsen av att inte få en förvarning att nu bär det av till nästa karta. Nu kändes det som att man verkligen fick jaga för att komma ett steg före nazisterna.
Jag har väldigt kul med spelet och kom precis till Himalaya! En sak jag reagerat på lite är att AIn:n ibland är väl blind men det kanske beror på att jag spelar på en av de lättare svårighetsgraderna.
AMD Ryzen 7 7700 CPU
MSI GeForce RTX 4060Ti VENTUS 2X OC
Kingston M.2 NV2 PCIe 4.0 NVMe SSD 2TB
Samsung Odyssey Smart G6
Som de allra flesta av er är jag helt såld på det här spelet, det ger precis den nostalgikänsla jag vill ha när det vankas hatt och piska på tv:n. Däremot skulle jag gärna ha haft med något som Machine Games gör alldeles lysande i "Wolfenstein"spelen, nämligen en inre monolog likt den som B.J har och som i mitt tycke är en av de allra bästa delarna med de spelen. Hur reagerar Indy inför den resa har dras med på, de utmaningar han ställs inför och faror han övervinner? Dessutom skulle vi ha fått mer Troy Baker i så fall och det är alltid en vinst i min bok.
War, War never changes...
Blev också helt såld och plöjde ner 30h innan jag var färdig. Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden så hade jag kanske skippat att försöka samla allt innan jag begav mig vidare till nästa värld. Men å andra sidan vet jag hur mycket backtracking jag hade orkat göra efteråt istället 😄 "belöningen" för att samla allt hade också kunnat vara lite bättre imo. Men oavsett ett riktigt bra spel och det kändes som om man var i en Indiana Jones film. Det är uppe och nosar på 10/10 men det blir en solid 9/10 för mig 👌
Som de allra flesta av er är jag helt såld på det här spelet, det ger precis den nostalgikänsla jag vill ha när det vankas hatt och piska på tv:n. Däremot skulle jag gärna ha haft med något som Machine Games gör alldeles lysande i "Wolfenstein"spelen, nämligen en inre monolog likt den som B.J har och som i mitt tycke är en av de allra bästa delarna med de spelen. Hur reagerar Indy inför den resa har dras med på, de utmaningar han ställs inför och faror han övervinner? Dessutom skulle vi ha fått mer Troy Baker i så fall och det är alltid en vinst i min bok.
Detta hade funkat bra med karaktären också. Indy pratar ju en del med sig själv i filmerna också så det måste nog förekomma en del dialog i hans skalle.
"Writer and Fighter"
Har precis spelat klart det och kan hålla med om det mesta. Trivsamt matineäventyr med ett lagomt tempo och bra manus. Men tyvärr så håller inte den tekniska biten jättehög kvalitet. Spelet lider av en hel del ljud- och grafikbuggar. Såpass mycket att upplevelsen blir lidande. När spelet dessutom ser ut att komma från förra generationen så är det riktigt slarvigt av Machinegames.
Men som sagt så var det en fartfylld och rolig resa, bra mycket bättre än de senaste filmerna. Jag skulle nog helst velat se the great circle på bioduken istället. Betyget blir ändå 3/5.
Har precis spelat klart det och kan hålla med om det mesta. Trivsamt matineäventyr med ett lagomt tempo och bra manus. Men tyvärr så håller inte den tekniska biten jättehög kvalitet. Spelet lider av en hel del ljud- och grafikbuggar. Såpass mycket att upplevelsen blir lidande. När spelet dessutom ser ut att komma från förra generationen så är det riktigt slarvigt av Machinegames.
Men som sagt så var det en fartfylld och rolig resa, bra mycket bättre än de senaste filmerna. Jag skulle nog helst velat se the great circle på bioduken istället. Betyget blir ändå 3/5.
Inget jag noterade. Däremot såg jag lite andra småbuggar, döda kroppar som stod/låg i luften och liknande. Men marginella företeelser, skulle jag säga. Tycker att spelet är jättesnyggt överlag med många fina detaljer. Gillade den dallrande luften i Giza.
Inget jag noterade. Däremot såg jag lite andra småbuggar, döda kroppar som stod/låg i luften och liknande. Men marginella företeelser, skulle jag säga. Tycker att spelet är jättesnyggt överlag med många fina detaljer. Gillade den dallrande luften i Giza.
Det var småbuggarna jag menade. Oftast är det inte ett problem, de flesta spel har dem. Men här dök de upp i vart och vartannat uppdrag. Även ljudbuggarna. Kunde ofta hör Gina hålla låda trots att hon inte var i närheten. Fortfarande ett bra spel men jag hade nog förväntat mig mer 2024.
Spelet är verkligen toppen. Utvecklarnas känsla för tempo är otroligt bra, både i de mer linjära delarna och när de låter mig göra saker i min egen takt. Det blir aldrig sällan eller aldrig enformigt (utom möjligtvis om man vill fokusera på samla, men det ligger i sakens natur att det kan bli lite enahanda).
Det som varit mest frustrerande är Gina under uppdragen. Jag tycker om henne som karaktär och att hon är med på äventyret som helhet, men ibland fattar jag inte varför hon ska vara med under så många uppdrag. Dels är hon, precis som recensenten ovan är inne på, rätt tjatig.
Och ännu mer irriterande är att hon helt enkelt ställer sig i vägen. En gång blockerade hon en trapp så att jag inte kunde fly undan några nazisters skjutande. Och en annan gång gick hon, till synes demonstrativt, och ställde sig precis där jag skulle fixa med ett pussel. Blev så frustrerad att jag ropade högt åt henne att flytta på sig. Funkade inte...
Men annars. Ja, vilket toppenspel detta är. Få ljud- och grafikbuggar har jag upplevt också (lirar på Xbox). Jag börjar närma mig slutet, men vill inte att det ska ta slut.
Så kul att det faktiskt motsvarade förväntingarna, även fast jag såg fram emot det mest av alla lir i år. Klart GoTY för min del. Början fick en ju att känna sig som en pojkspoling igen
Hade ingen aning att man skulle hamna i Siam, drog ju till Thailand dan efter jag hamnade i Sukhothai, det typ fyra timmar med bil bort