Cultist Simulator

• Plattformar: PC [Windows/Mac/Linux], Switch, Android, iOS (testat på PC)

• Release: 2018-05-31

• Utgivare/utvecklare: Weather Factory

Cultist Simulator är en övernaturlig roguelike på ett skrivbord - kryptiskt på gott och ont, men fullkomligt drypande av kuslig stämning.

"En patients yrande ledde mig till ett gammalt antikvariat. Jag vet inte ens hur länge sedan det var, mer än att jag har hunnit glömma hur många av antikvariatets mystiska böcker jag har läst sedan dess. Efter att en ockult rit nu har gått snett och fördärvat min hälsa, inser jag att jag också har glömt bort både min anställning på sjukhuset och mitt behov av mat för dagen. Mina sista besparingar har istället gått till en ordbok för ett bortglömt språk, och min kropp orkar inte längre. Min livslåga falnar, och nu väntar bara evig vinter."

Så lyder berättelsen om en av mina många misslyckade aspiranter. Det är inte helt enkelt att lyckas som sektledare i spelets alternativa och övernaturliga 1920-tal.

Som titeln antyder, handlar Cultist Simulator om att leda en sekt. Inledningsvis är det inte helt klart vad mitt mål är, mer än att jag har en längtan efter... något. Denna mystik genomsyrar spelet, och det finns ingen tutorial. Istället uppmanas jag att experimentera mig fram, och på så sätt utforska spelets värld.

Rent spelmekaniskt handlar det om att jag på ett skrivbord har olika kort som representerar platser, resurser, individer m.m. Dessa kan sedan kombineras med en handfull utvalda "verb" för att producera nya kort, enligt olika recept - en slags abstrakt och ibland övernaturlig crafting. Verbet "arbeta" plus resurskortet "hälsa" leder exempelvis till att jag tjänar pengar för manuellt arbete.

Spel-loopen handlar till en början om att tjäna pengar för att försörja mig, samtidigt som jag studerar ockult litteratur, söker upp likasinnade och inte minst försöker förstå vad jag har gett mig in i. När jag oundvikligen dör, åker fast, drivs till galenskap eller på annat sätt misslyckas, får jag i roguelike-stil börja om från början med bara mina tidigare erfarenheter till hjälp. I början känns det lika förvirrande varje gång, men så plötsligt faller en pusselbit på plats, och något nytt uppenbarar sig. Allt eftersom jag hittar nya vägar framåt får jag kryptiska ledtrådar om vad jag skulle kunna uppnå längre fram, och så småningom är det vardagsmat att frammana andar, skicka iväg sektmedlemmar för att "ta itu med" en besvärlig polis, eller varför inte utforska någon av de otaliga platser som finns bortom traditionella kartor.

I början är det lätt att tro att det finns gott om utrymme på skrivbordet.

Visuellt är det en sparsam upplevelse, som istället lämnar mycket utrymme för att själv fantisera ihop detaljerna. Spelets avskalade visuella stil bidrar på ett elegant sätt till en lagom kuslig stämning, medan soundtrack och ljudbild gör ett stabilt jobb med att rama in upplevelsen. Allt detta gör att fokus hamnar på två centrala aspekter: text och utforskande. Båda förtjänar närmare beskrivning.

Först tar vi texterna, som också är spelets allra främsta styrka: All information presenteras i form av fenomenalt suggestiva textfragment, där varenda spelelement beskrivs med ett kärnfullt och ofta retsamt frestande meddelande, sällan längre än ett par meningar. Sammanlagt ska det handla om över 110 000 ord, vilket säger något om omfattningen. Låt mig vara extra tydlig: Cultist Simulator är inte till för den som bara brukar skumma igenom texter.

Borta är överflödiga och intetsägande textbeskrivningar som lika gärna hade kunnat ignoreras. Utöver den fröjd det är att dyka ner i denna fiktiva värld, och försöka klura ut vad som döljer sig bakom de referenser som är strösslade bland alla beskrivningar, så innehåller dessa textfragment också kryptiska men högst relevanta ledtrådar för att komma vidare i spelet. Känslan när jag för första gången lyckas tillämpa en ledtråd i spelet är också helt fantastisk. Visst, det skulle gå att outtröttligt testa alla olika kombinationer av kort utan att läsa beskrivningarna, men då skulle mycket av spelets identitet gå förlorad. Den stora behållningen kommer nämligen från att dyka in i detta okända, mystiska universum och pussla ihop olika delar.

Utan att avslöja för många detaljer, så finns det en omfattande Lovecraft-liknande bakgrundshistoria. Vid varje spelomgång väljer jag att dedikera min sekt till en av nio fundamentala principer, vilket i viss mån påverkar spelupplevelsen. Bland principerna återfinns såväl stereotypa sektliknande ideal om upplysning eller njutning som andra mer originella ideer. Samtidigt presenteras en rad inslag från en övernaturlig värld som ligger sådär kusligt nära vår egen. En av mina favoritdetaljer gäller spelets gudaliknande Timmar, som alla är förknippade med varsin timme på dygnet - så långt inget alltför konstigt. Men börjar man räkna dem så visar det sig att det finns fler än tjugofyra namngivna Timmar...

Den trötte detektiven Douglas tycker om att läsa tidningen, men lockas inte av övernaturlig upplysning.

Nu till utforskandet, där spelets svagare sidor börjar skymta fram: Spelet saknar som sagt tutorial, vilket inte är orimligt när så mycket handlar om att själv experimentera sig fram. Det funkar till och med väldigt bra för det mesta, och förstärker känslan av att dras in i en okänd, övernaturlig värld. Problemet uppstår när den kryptiska framtoningen spiller över till själva användargränssnittet. Det är i sammanhanget helt ok när jag inte vet vilket kort jag ska använda i ett recept, men det blir onödigt kryptiskt när gränssnittet gör det lätt att missa viss information, och jag undrar varför det krävdes en strökommentar i en Reddit-tråd för att jag skulle lära mig att jag kunde högerklicka på ett kort istället för att manuellt dra det till ett recept. Det hade inte skadat med någon form av översikt över gränssnittet, utan att för den skull avslöja några detaljer.

Apropå detaljer, så är det ingen dum idé att spela med en anteckningsbok i närheten, för att dokumentera resultatet av olika experiment. Spelet tillhandahåller ingen översikt av möjliga recept, och i senare stadier är någon form av anteckningar närmast en nödvändighet för att inte råka på en snopen game over-skärm. Jag kände länge att spelet var orättvist, pga de till synes slumpmässiga utfallen från vissa handlingar. Över tid gick det dock att identifiera tillräckligt med underliggande mönster för att kunna göra avvägda riskbedömningar. Med det sagt, så är spelet ordentligt oförlåtande mot den som inte tar sig tiden att undersöka dessa spelmekaniker, för det dyker ofta upp effekter som kan leda till game over för oförsiktiga eller okunniga spelare.

Förtvivlan - en av många vägar till game over.

Detta systematiska undersökande försvåras i senare skeden av att det helt enkelt tar lång tid att nå slutet av spelet. Jag spelar nog långsammare än många, men det är ändå inget konstigt med en enda spelomgång som sträcker sig över många timmars speltid. Då blir det extra frustrerande när ett litet experiment i kombination med olycklig RNG spårar ur och tvingar till omstart.

Det ska också nämnas att spelets skrivbord så småningom fylls av väldigt många kort. När många av dessa dessutom har egna timers innan de försvinner eller förvandlas till något annat, blir det snabbt väldigt mycket att hålla reda på. Som tur är finns det en pausknapp som används flitigt, men jag tycker ändå att balansen mellan utforskande och annat blir lite skev mot slutet av spelet. När jag har sett de tidigare stegen så många gånger att jag inte längre läser de fantastiska texterna, känns det ofta som en väldigt lång transportsträcka tillbaka till där jag var.

Men på något sätt är det alltid så otroligt lockande att nå fram till och utforska nästa nivå, vilket gör att jag gång på gång fortsätter min resa som sektledare. Jag trodde flera gånger att jag närmade mig slutet, bara för att upptäcka ännu en fantasieggande detalj som öppnade nya dörrar. En handfull DLC-paket utökar dessutom spelet med alternativa spelvägar, och så klart också mer text. För den som till slut lyckas vinna en spelomgång finns till och med ett New Game Plus-läge (ingår i grundspelet) med ännu mer krävande vinstkriterier och ytterligare mysterier att utforska.

Cultist Simulator är ett speciellt spel. Världsbygget och den minimalistiska presentationen via korta textfragment är bland det bästa jag sett, och jag funderar på att sätta högsta betyg på direkten. Den fantastiska stämningen förhöjs dessutom av avskalad grafik och ljudbild, men vissa brister gör att spelet som helhet inte når riktigt ända fram. Trots detta är det helt klart att den som sugs in i spelets värld kan se fram emot en oförglömlig spelupplevelse.

Tack! Jag har inte testat det på någon annan plattform själv, men det känns som att det här med att dra kort hit och dit skulle passa bra på mobilen. Å andra sidan såg jag en kort recension i Google Play som menade att det var lite pilligt. Kanske skulle en läsplatta funka bättre. Annars verkar Switch-versionen, av skärmdumpar att döma, ha ett gränssnitt mer anpassat till just den enheten.

Sedan undrar jag om man kanske tappar lite kuslig skrivbords-atmosfär om textrutorna tar upp mycket av skärmen, men det är nog bara en detalj. De korta textsnuttarna borde ju ändå göra sig bra på en liten skärm.

Utvecklaren Weather Factory har förresten släppt en slags uppföljare vid namn Book of Hours, där man spelar som en ockult bibliotekarie. Mystiken, experimenterandet och mycket av spelmekaniken är kvar, men det är på många sätt ett lugnare och mer förlåtande spel. Kanske blir det någon mer medlemsrecension framöver...

De har också nyligen tillkännagett att de jobbar på ett tredje spel i samma universum: Travelling at Night, som är tänkt att bli ett dialog-drivet CRPG med inspiration från t ex Disco Elysium och Planescape: Torment. Förväntad release om några år.

Välkommen in i den ockulta världen

Ja, Planescape alltså - vilket spel! Och då har jag inte ens spelat hela! Jag missade det när det begav sig, men började till sist spela igenom det rätt nyligen. Din recension har jag tyvärr hållit mig undan (liksom alla andra tänkbara källor till minsta spoiler), men jag får ta en titt när jag har tagit mig igenom det själv. Vilket påminner mig: det är nog hög tid att återuppta mitt äventyr!