Go! (2001) - en kärlekshistoria

Medlem
Go! (2001) - en kärlekshistoria

Vad är ett namn? En ros skulle ju dofta lika gott, vad den än kallades.

Så börjar filmen GO, ett japanskt-koreanskt tonårsdrama från 2001. Kort därefter ser vi huvudpersonen Sugihara (spelad av Kubozuka Yousuke) stå stilla och isolerad på basketplanen mitt under en basketmatch medan han reciterar ord i sitt huvud - Ras, hemland, nation, enande, eh... patriotism - integration, landsmän, välvilja, bara för att avfärda dem med ett "de får mig att må illa".

Sugihara, som egentligen heter något annat, tänker vidare medan han blickar på sina medspelare- jag tycker inte jag är så annorlunda - men det tycker lagkamraterna, som i samband med att bollen landar i hans händer börjar slå på honom för att ta tillbaka den. De skriker på honom - Zainichi!
Sugihara, en Zainichi, en i Japan född koreansk medborgare, är van att vara utesluten, men nu får det vara nog. Hans ögon brinner. Med ett vrål börjar han slå ner sina plågoandar och när tränarna försöker stoppa det hela åker de på diverse hoppsparkar och knytnävar de med.

Men - nej, proklamerar Sugihara mitt i kaoset. "Det här är min kärlekshistoria."

Vi hoppar därefter tre år bakåt i tiden. Till tiden innan han gick i den japanska skolan, när han fortfarande var student i den av Nordkorea sponsrade skolan i Japan, där man bara fick prata koreanska. där klassföreståndaren var ivrig att ta till med knytnävarna mot de som ifrågasatte och där han av sina skolkamrater kallades för idioten.
Sugihara står på en av Toykos tunnelbanestationer med sin senpai och ska just ge sig på ett farligt spel - ett Super Great Chicken Race. Det går ut på att börja springa ifrån tunnelbanevagnen precis när den anländer till stationen utan att den hinner köra på honom. Han lyckas, men blir snart arresterad av polisen efter en kort, intensiv mopedjakt.
Hans japanska mamma Michiko (Shinobu Otake) och nordkoreanska pappa Hideyoshi (Tsutomu Yamazaki) hämtar honom på polisstationen och pappan, en före detta professionell boxare, börjar slå sin son illa däran mitt framför förhörsledaren, till dennes tama protester.
Dock ger stryket effekt. Sugihara slipper ställas inför rätta. Inte heller pappan blir arresterad för misshandeln. Föräldrarna har ju visat att de tar sin sons illdåd på största allvar, eller nåt. Hans mamma säger åt honom att säga tack till pappan. Istället blir det ett - "en dag kommer jag döda dig" - vilket resulterar i ytterligare en knogmacka.

"Jag säger det igen" fortsätter Sugiharas berättarröst "Det här är min kärlekshistoria"

No soy Coreano, ni soy Japones, yo soy desarraigado

Jag är varken korean eller japan, jag är en växt utan rötter.

GO! är en fartfylld och underhållande men samtidigt sorglig uppväxtskildring i sekelskiftets Japan. Filmen är baserad på den halvbiografiska boken med samma namn skriven av Kaneshiro Kazuki, själv en Zainichi Korean. Det är en berättelse om rebellen Sugihara som aldrig, även fast han försöker, riktigt lyckas passa in i sitt homogena och ibland trångsynta hemland. På så sätt är filmen också en skilldring av landets mörkare sidor som inte brukar lyftas fram.

Filmens ton, tidpunkt och tempo skiftar hela tiden, men den betyder inte att den känns osammanhängande. Det är lätt att i början - inte minst på grund av filmens namn - tro att det är en actionfilm. Eller kanske ett skoldrama. Men likt Sugihara själv låter sig inte filmen GO! vara bunden till ett fack. Det är en film som är allt på samma gång. Den skiftar smidigt mellan action, sorgestunder, skratt och dödligt allvar.
Men det är också, som Sugihara insiterar, hans kärlekshistoria.

Självförsvar är inte våld. Det är intelligens -Malcolm X

Sugihara har under filmen en hatkärlek till sin far Hideyoshi som ständigt gör sig påmind. Hideyoshi har inte bara gett Sugihara stryk genom åren, han har också i flera år lärt honom att boxas. Men det är inte allt han lär honom. Fadern, som är nordkoreansk medborgare, uppmanar Sugihara att inte känna sig bunden till sin bakgrund, att istället göra sina egna val vem han vill vara. Han visar honom till och med vägen genom att själv byta sitt eget medborgarskap till sydkoreanskt, med ursäkten att han då lättare kan resa till Hawaii på semester, även om bytet såklart bryter mot folkrevolutionen.
Och Sugihara tar till sig orden. Han byter skola till den japanska, för att bli någon annan, bara för att mötas av isoleringen i filmens början.
I den japanska skolan får han användning för sina boxningslektioner liksom sin stryktålighet. Hans våldsutlopp på basketplanen har ingjutit en nyfunnen respekt bland eleverna. Han är inte längre bara en Zainichi - han är Sugihara, skolans tuffing. Utmanarna om titeln kommer snart en efter en.
Våldet är ständigt närvarande i filmen, men likaså är resten av livets nyanser.

En tjej i samma skola, Sakurai (Kou Shibasaki -Mitsuko från filmen Battle Royale), har också lagt märke till honom. Hans motsträvighet och ovilja att passa in fullständigt fascinerar henne. Med en blick och några korta meningar lyckas hon snart förföra honom och vi får se en relation blomstra i några för Sugihara ovanligt kärleksfulla scener frammåt, ändå tills sanningen om Sugihara, som egentligen heter något annat, kommer fram.

En ros, visar det sig, doftar inte alls lika gott med ett annat namn, åtminstone inte för henne. Åtminstone inte då.

Sättet Kubozuka Yosuke kan skifta mellan att skådespela Sugiharas intensiva, vilsna fas i början, till den ömma och sedan förkrossade unga man han visar i scenerna ovan är imponerande. Det hjälper att han har utmärkta medskådespelare (särskilt pappan spelad av Tsutomu Yamazaki förtjänar något slags pris) och att allt är filmat och ljudsatt på ett så pass effektivt sätt att flera av filmens scener fastnat som små porträtt i mina synapser.

Jag såg Go första gången 2008. Jag har sett filmen flera gånger sedan dess, med några års mellanrum.
Det må vara nostalgi, men jag tycker den är precis lika bra varje gång.

Jag rekommenderar den till alla filmälskare.

Medlem

Jag behövde läsa en bit in på recensionen för att förstå att jag har sett den här filmen, jag hade glömt titeln. Det var ett tag sen, över 20 år sen jag såg den. Gilllade den mycket och jag har fortfarande en slagsmålsscen kvar i minnet. Jag tänkte faktiskt på den scenen för inte så länge sen, men jag hade glömt från vilken film det var. Trevlig att läsa din recension och återuppleva några fina filmminnen.

Det finns även en annan film som heter Go med bl a Katie Holms, som är från 1999. Kommer ihåg att den typ alltid, på ett störigt sätt, dök upp när man skulle söka på den här filmen.

Medlem

@Casimir2323 Tack så mycket för att du läste!
Det är en väldigt speciel film för mig. Såg den nog i rätt ögonblick i livet. Nu när jag ser den blir jag väldigt nostalgisk på ett sett.
Svunna tider och sånt

1
Skriv svar