Nobody Wants To Die - Om rätten att få dö.

• Plattformar:PC, PlayStation 5, Xbox Series S/X. (Testat på PC)

• Release:2024-07-17

Den frågan ställer och besvarar Nobody Wants To Die med hjälp av en klassisk noir deckare som utspelar sig i en dystopisk och lite annorlunda variant av vår herres år 2329. Tidigt under 2000-talet upptäcktes ämnet “ichorite,” det ämne som ens medvetande och sinne är bundet till, något som skulle helt plötsligt gjorde det möjligt att leva för evigt. Framtiden var ljus och hoppfull. Men år 2329 är det istället förbjudet att dö men för att få leva måste man betala en dyr årlig prenumeration för att få fortsätta använda kroppen man föddes i. Men är man rik och har tröttnat på sin kropp så håller kroppsautionerna öppet varje dag, där kan man buda på lediga kroppar från de som är olyckliga nog att inte ha råd med sina prenumerationer. Någon annan kan sedan ta över det tomma och slitna skalet. Råkar man dö, eller inte har råd att betala sin prenumeration, samlas ens ichorite upp och läggs in på en form av databank för framtida användning. Att dö en slutgiltig död är extremt ovanligt, och högst olagligt.

Den enes åsikt, den andres pappersflygplan!

Mycket i samhället är sig likt från vår tid, men i Nobody Wants To Dies vision av framtiden tog den tekniska utvecklingen en annan väg runt 1930-talet. Spelaren serveras en retrofuturistisk värld med flygande bilar som i största allmänhet påminner om en blandning av Blade Runner, Bioshock, och den animerade Batman-serien från 1992. Estetiken är inte bara kopierad rakt av i hopp om att det ska se snyggt ut eller vinna poäng på igenkänningsfaktorn. Utvecklarna på Critical Hit Games tog sin inspiration och gjorde något eget av det som känns både unikt och som kan stå på egna ben. Detta trots att det är ett väldigt stereotypt spel som följer alla troper en noir deckare ska följa, i allt från musik, till världsbygget, till karaktärerna. Det gäller särskilt spelets protagonist, detektiven James Karra, som är en klassiskt hårdkokt polis med grava alkoholproblem samt en depression som medicineras med piller, alkohol, och bitterhet. Men det stereotypa är i det här fallet inget negativt, tvärtom så är det Nobody Wants To Dies stora styrka då spelet verkligen omfamnar det med öppna armar istället för att låtsas som något annat. Spelet tillåter sig verkligen att vara en typisk noir deckare fullt ut med subtila och naturliga hommager till klassiska noirfilmer utan att det någonsin stör inlevelsen.

Det är i den världen vi möter vår hjälte, alkoholisten James Karra. New Yorks och världens mest inflytelserika man, Edward Green, har dött. På riktigt. Det är ett fall av högsta prioritet och konfidentialitet, och eftersom Karra är en instabil alkis får han det enkla uppdraget att åka dit före alla andra och samla upp Greens ichorite så att han snabbt kan återupplivas, andra mer stabila poliser ska sedan göra det riktiga polisarbetet. Givetvis kan inte Karra hålla fingrarna i styr och börjar istället nysta i vad som verkar vara en världsomspännande konspiration som skulle kunna skaka samhällets i dess grundvalar.

Till sin hjälp har James Karra diverse prylar och mojänger som är en härlig blandning av avancerad teknik och samtidigt väldigt föråldrad sådan. Det är något som gör att man faktiskt kan tro att de kan fungera på riktigt, det är tillräckligt många knappar, kablar, och vred som rör sig logiskt för att de på något vis skulle kunna fungera rent i verkligheten, och maskinerna gör tillräckligt mycket (eller lite), för att de ska se äkta ut. Så som en handhållen röntgen- och värmekamera, och en onödigt knölig UV lampa, och en ficklampa som ger rudimentära rekonstruktioner av omgivningen. Ens huvudsakliga verktyg är någon form av retrofuturistisk sci-fi klocka som styrs med en salig blandning av scrollande med ena handen och rörelser med fingrarna på andra handen som klockan är kopplad till. Den kan tillfälligt skruva tillbaka tiden så att man i stillbildsformat kan se i allt som har hänt på brottsplatsen. Så länge det finns tillräckligt mycket ichorite kvar på platsen, det vill säga.

Undrar vad han dog av..?

Till ingens förvåning är Nobody Wants To Die ett ganska linjärt spel som sätter berättelsen och atmosfären i fokus istället för gameplay, som är spelets svagaste sida. Visserligen gör det exakt vad som förväntas, man kan lösa brott, interagera med omvärlden på ett meningsfullt sätt, ha interaktiva samtala med sin kollega Sara Kai, samt ha hälsosamma konversationer med sig själv. Även om man inte blir direkt tillsagt vad man ska göra så vet man direkt vad man ska göra härnäst för att det finns bara en logisk sak att göra. När man har varit på den första brottsplatsen så vet man ungefär exakt hur alla andra också kommer att utspela sig. Här och var kan man dock påverka narrativet en viss del, såsom bestämma vem man tror är skyldig, om man ska hålla sin chef om ryggen, och hur man behandlar sin kollega. Över spelets gång märker man av konsekvenserna, beter man sig, till exempel, som en knöl så kommer inte Sara Kai tycka lika mycket om en. Det är visserligen inget som påverkar något enormt men ett tecken på att spelvärlden reagerar på det man gör. Gameplay är varken revolutionerande eller något särskilt, det gör exakt vad som krävs för att föra handlingen vidare samtidigt som det ger spelaren meningsfull feedback på ens handlingar, och ibland räcker det.

Det är inte äkta noir utan en förförisk dam.

Om gameplay inte är Nobody Wants To Dies starka sida så är narrativet definitivt det. Något mycket modern media i olika former och format gör idag är att berätta rakt ut allt som är värt att veta och se, man ska inte missa något. Här följer Nobody Wants To Die istället den gamla berättartekniken “Show, Don’t Tell.” I allt från besök på brottsplatser till mellansekvenser hemma hos James Karra till helt vanliga turer i James Karras flygande T-Ford går mycket mer att läsa ut än det spelet väljer att säga rakt ut. Här finns oligarkiskt förtryck, modern slavhandel, och en allmän ruttenhet i många olika format, men även gemene mans försök till ett drägligt liv, samspelet mellan James Karra och hans grannar, och delar av socitens försökt att förbättra samhället. Även ledtrådar till spelets större mysterium finns strösslade här och var för den som är uppmärksam nog. Allt detta och mer utan att det sägs rakt ut, känns forcerat, eller i en del fall ens hintas om. Ibland kan James Karra ge sina egna kommentarer på det han ser och även dessa känns genuina, oavsett om man väljer att vara sympatisk, likgiltig, eller rent av nedlåtande. Det fina i det är att mycket av det går att missa, ett bevis på hur väl inkorporerat det är. Allt detta till ett utmärkt soundtrack som fångar vibbarna av ett modernt men gammalmodigt 1930-tal, i sann sci-fi noir anda.

Vägen hem...

Hem ljuva hem

Miljödesignen och dess kvalité syr ihop det hela på ett fint och sömlöst sätt. Från början till slut håller Nobody Wants To Die sig till sin egen design utan kompromisser. Den säregna retrofuturismen blandas med en stad vars enda ljuskälla är neonljusen på husväggarna och det ständigt fallande sura regnet som den enda påminnelse om att himlen fortfarande existerar. Här har Nobody Wants To Die dragit full nytta av Unreal Engine 5 och hur motorn hanterar väta, ljus, och mörker på olika ytor, ett perfekt exempel på hur sådana effekter ska användas för att verkligen nå sin fulla potential. Ofta är spelet en ren visuell njutning. Det bör också nämnas att ovanpå det så upplevde jag inga tekniska problem alls, vilket i sig är något unikt idag. Det fanns verkligen inget som distraherade från spelet, vilket var väldigt trevligt.

Vad då "cable management?"

Kort och gott, Nobody Wants To Die är en perfekt film noir i spelformat, men det är tyvärr inte ett perfekt spel då man inte spelar så värst mycket i slutändan. Detta vägs ändå upp då Nobody Wants To Die lyckas dölja det för att nästa steg känns alltid naturligt och inte som att man följer en snitslad bana. Men accepterar man att Nobody Wants To Die är som att spela en välgjord och vacker film med ett intressant världsbygge, bra tematisk musik, och en spännande berättelse, som dessutom tar slut precis när man börjar känna sig nöjd, så kommer man garanterat att bli nöjd och önska att man kunde få se mer se mer av den hemska, dystopiska framtid som målas upp.

Tack för att du läste! Kan verkligen rekommendera, så länge man har rätt förväntningar. Tyvärr så avslöjade inte spelets Steam sida att det skulle vara så mycket fokus på storyn och inte gameplay. Trodde att det mer skulle vara ett dektektivspel, typ som Sherlock spelen fast mer invecklat och i förstaperson, men blev positivt överraskad ändå, noir film har ju sin charm

Av vad jag har hört om Altered Carbon så är det inte en helt dum jämförelse faktiskt. Sätter en spoiler tagg, men det är inget som i min mening spoliar spelet då det inte påverkar det stora mysteriet alls, det är mer en del av världsbygget och samhället man får se.

Haha, ja den där högen av ”jag ger det en chans till lite senare” spel. Men Nobody Wants To Die är bara 6-7 timmar långt så du borde ha varit nära slutet när du väl tröttnade

Verkligen! Riktigt fullträff med noir-stämningen, riktigt glad att jag hade nya bra lurar när jag körde det också för att ge maximal inlevelse! Kanske inte framkom så tydligt, men tyckte att längden var precis lagom, började precis känna mig nöjd när jag förstod att spelet började ta slut. Och ska erkänna att jag glömde tänka på priset när jag klagade på hur simpelt gameplay var, tyvärr. Tror jag gav någonstans mellan 200-250kr för det, väldigt rimligt pris och hoppas helt klart på mer från dem.
Bra spel med noir tema är lite av en bristvara.

Lite lustigt att du nämner det om walking simulators, funderade nämligen på om jag skulle jämföra Nobody Wants To Die med en sådan, men det skulle inte heller vara rättvist. Mer komplext än ett sådant men ändå väldigt linjärt och enkelt för att vara detektivspel. Ett trevligt mellanting, så länge man är medveten om det

Mellanting mellan billig indie och AAA+, antar att du menar mitt älskade AA och ”euro jank” segment! Är kul med den typen av spel för då vågar man (jag) testa mer nytt då det inte gör lika ont i plånboken om det inte är kul. Köpte både Robocop och Outcast 2 runt release för en längre summa än folk betalar för early access till Civ 7. Hade de alla haft den nya moderna prissättningen så hade jag nog inte vågat chansa
Fast Nobody Wants To Die kanske bara är ett A med tanke på pris och är mindre i omfattning… 🤔

Gör det! Perfekt att köra mellan större spel för att rensa smaklökarna, så att säga

Tack för att du tog dig tid att läsa
Har faktiskt aldrig kört de spelen, två av dem kom innan jag föddes, så lite före min tid
Men googlade lite, tror det är svårt att sätta sig ner för att lira dem idag om man inte har någon koppling till dem. Känslan verkar dock riktigt nice och tror jag äger det ”nya”, det som kom 2014. Är den också i samma stil som övriga Tex spel? För om Tex spelen påminner om Nobody Wants To Die så vore det trevligt att få mer av det

Det har du nog rätt i. Ser sällan någon större nytta med VR i ”vanliga” spel, men det här är nog ett sådant där det skulle passa väldigt bra.
Många vågar nog inte lägga resurserna på en så nischad marknad.

Ja just det! Det var något i det som jag "kände igen" men klickade inte med telefontornet. Otroligt mäktig byggnad ändå, på sitt sätt. Utan alla kablar var det ett ganska så fint torn

Sällan jag kört något som lyckas så bra med stämningen som det här, osar passion.
Var som sagt inte riktigt med på den tiden Tex Murphy och andra spel i den genren hade sin storhetstid. Men nu efter jag klarat Nobody Wants To Die så skulle det sitta fint med fler spel i den här stilen, korta och lite billigare film spel. Mer sådant åt folket! Var förvånansvärt kul med en sådan kompakt och genomtänkt spelupplevelse. Är skönt att kunna luta sig bakåt och lira utan någon större press eller att spelet förväntar att man ska prestera så mycket alls

Kul! Inte ofta ens texter inspirerar till ett köp. Berätta gärna vad du tycker. Hoppas du gillar det