Marvel's Spider Man: Remastered [PS5 Pro]

Plikten kallar. Jag trär på min rödblåa trikå och ungkarlslivet lämnas tillfälligt när vår (o)vän Fisk härjar i New York. Det är dags att svingas ut i det här äventyret, bokstavligen, för det är precis så det startar, i luften.

Tillslut slår det mig att jag plötsligt är fallande och tvingas skjuta mina nät för första gången och slinga mig genom staden. En polishelikopter är min guide men jag stirrar på allt annat. Byggnader, bilar, och alla människor for förbi när jag ilsnabbt svingar mig genom solstrålarna och skuggorna mellan alla byggnader. Jag är åtta år gammal igen, jag flyger, jag är Spider-Man, det är verkligen på riktigt.

I farten testar jag att låta fysiken göra sitt. Jag dyker genom luften och svingar mig genast längre och högre än tidigare. Det är responsivt och känns precis som det ska göra. Även kameran lägger sig djupt under en vilket ger intrycket av g-kraften när man svingas uppåt. En inre del av mig vill slå mig för bröstet och vråla som i djungeln men det är fel tillfälle. Spelet har startat och vi skippar hela origin-storyn om hur vi fått våra krafter. Peter har varit spindeln i flera år nu och vi vet redan hur det i stort sett gått till.

Målet är att stoppa den gigantiska biffen Mr. Fisk som driver sitt kriminella imperium i stadens undre värld. Den första halvtimman är koncentrerad och introducerar oss till stridssystemet och svingandet. Vi spöar bovar och kriminella på löpande band, aktar oss för nävar och skott genom vårt underbara spindelsinne och tar äntligen itu med Fisk själv. Men är det verkligen allt? Här drar man inte tematiken “med stor makt kommer stort ansvar” men varje kriminellt tryne som nu fått smaka nävar lämnar ett tomrum, ett tomrum som fylls av annat, eller snarare andra.

När introt är över står jag på ett hustak med den vida (staden) världen framför mig. Jag hoppar iväg, störtdyker från byggnader… Ja du fattar. Som andra öppna spelvärldar finns det en hel del att göra om man nu vill det. Det är allt från att samla gamla föremål som Peter Parker glömt lite här och var - som dessutom bjuder på en liten charmig expositions-kaka om saker som hänt tidigare eller bovar man tidigare spöat. Även utmaningar dyker upp baserat på tid, hinder och annat där man kan pressa sina förmågor till det yttersta och stoltsera med guldmedaljer om man nu lyckas.

Sedan har vi staden som agerar arena för allt. Ibland har vi en biljakt som ganska snart visar sig vara ett repetitivt scenario, eller tillhåll där alla banditer håller till. Medan dessa system anpassas till var man är i storyn så håller det inte riktigt i längden. När man motverkar en epidemi som sprids genom fåglar, eller andas in avgaser i luften för att samla nog med material för att motverka miljöfaror… Det låter som självplågeri eller hur? Och det är precis så det känns. Det är helt enkelt självplågeri.

Världen har massvis att bjuda på men det är upp till dig om du verkligen vill ta dig an dessa eller inte. Jag undvek medvetet vissa typer av sidouppdrag och det påverkade inte min upplevelse alls. Det är varken ett måste eller ett krav. Detta är helt enkelt saker du kan leka med när du vill ta en kaffepaus från huvudstoryn. Flera av dessa ger dig dock poäng som du kan använda för att låsa upp dräkter eller nya förmågor som i sin tur påverkar din spelstil både i strid och när du svingar dig genom staden.

Tomrummet efter Fisk introducerar oss till ett nytt hot, ett maskerat gäng som otroligt nog besitter magiska förmågor lett av Mr. Negative, en skurk med en vendetta mot borgmästaren Osborne. Osborne? Yes det stämmer! Spelet är fyllt av referenser och karaktärer som man som nörd har koll på och nätet av karaktärer, skurkar såväl som vänner, är här i mängder. Peter Parker har en svaghet för Mary Jane även här, som dessutom bidrar till handlingen och som man under vissa tillfällen får spela som.

Det är nämligen inte konstant svingande och tokstryk som levereras på löpande band. Storyn bryter av och berättar genom andra karaktärer också, ibland är det Peter Parker som agerar dödlig fotgängare och arbetar i labbet med Octavius, och andra fall är det Mary Jane eller Miles Morales man spelar som. Det sker inte för ofta och ger ibland ett färskt perspektiv men givetvis knyts detta samman med Peters och spelets story i helhet. Äventyret är närmare tjugo timmar långt och kan underhålla dig bra mycket längre om man utforskar sidouppdrag och utmaningar.

Medan man svingar runt och leker rövare reagerar alla fotgängare på allt som sker men även Jameson. Jameson driver inte en redaktion för en tidning utan han har också blivit modern och tagit sig an podd/radio-formatet! Det är ofta jag skrattat inte minst när Jameson skyller på mig och mina superhero-landings och att detta resulterat i alla potthål på stadens gator. Man har verkligen fångat magin här och det känns verkligen som Spider-Man. Dessutom ser man ständigt notiser om vad befolkningen tycker i ett twitter-liknande spam vilket ironiskt nog sammanfattar vår verkliga värld rätt bra.

Pro-läget driver spelet med hög upplösning och hög frame-rate. Med tanke på allt som sker i bild är jag imponerad trots att originaltiteln har några år på nacken vid det här laget, ljus, reflektioner, skuggor, allt är där och flyter på oerhört fint. Om jag skulle ha mage att gnälla lite här så saknar jag regn och ett mer dynamiskt väder för bättre kan det inte bli. Stridssystemet är klockrent där man får använda sig av många olika förmågor som man kan låsa upp som att slunga tillbaka missiler, sno vapnen från fiender. Med det sagt är det inte bara stryk som delas ut.

Flera uppdrag drivs faktiskt på smygande medan du håller dig tyst i ventilationen och hoppar mellan pelare och balkar. Man har oftast möjlighet att kunna ta sig an en grupp fiender eller ett tillhåll utan att få dela ut stryk i mängder. Det händer oerhört mycket i stridens hetta och spindelsinnet gör att du kan reagera, akta dig, dessa ger dig någon sekund eller två att navigera dig vidare i en strid som pågår flera minuter. Det är ett polerat stridssystem som hållit mig engagerad från början till slut.

Några få buggar finns det. Man märker av att det är Insomniac som utvecklat det här då motorns buggar och framförallt plattformandet ibland spökar. Ibland hamnar jag stående på en byggnadskant på ett “fantomgolv” eller “clippar” i luften. Med tanke på storleken av spelet är jag inte förvånad men jag har sett det förr i Insomniacs spel specifikt. Någon gång hände det att man sögs in i en container, även fiender, men det resulterade i ett skratt och inte i en förstörd spelupplevelse.

Tillsist men inte minst innehåller även denna Remastered utgåva förutom ögongodis också expansionsmaterialet The City That Never Sleeps. Tre kapitel som bjuder på ett par timmar extra underhållning där vi möter på Black Cat och andra karaktärer man känner igen. Handlingen tar vid där huvudkampanjen slutade och visar återigen vad som händer när ett vakum uppstår i staden. Helt klart ett godkänt tillägg men inget som mäter sig med handlingen i grundspelet men givetvis intressant om man är nyfiken på karaktärerna i fråga.

Trots det är det helt enkelt ett komplett paket för Spider-Man älskaren. Det är så mycket kärlek här sett till skurkgalleriet, karaktärer, och anekdoter från förr. När man svingar sig går kören och stråkarna igång likt musiken i Sam Rami-trilogin. Kan det bli bättre? Jag undrar om det verkligen kan bli mycket bättre än såhär, visserligen finns det skavanker som är tunna mot vikten av allt det goda, men det här känns nästan som det mest ultimata man gjort för karaktären hittills.