Castlevania: Lords of Shadow (PlayStation 3)

Medlem
Castlevania: Lords of Shadow (PlayStation 3)
  • Plattformar: PlayStation 3 (testversion), Windows, Xbox 360

  • Release: 2010

Då och då plitar jag ned recensioner på engelska.

Gillar språket och den annorlunda dynamik det erbjuder, och så vill jag dessutom se till att jag inte tappar bort känslan för att skriva på engelska i dylika sammanhang.

Att försöka översätta recensionen till svenska skulle helt och hållet förstöra dess ton och tempo, se dito ersättas med annan dito, så därför väljer jag att presentera texten i dess urpsrungliga variant här även om det eventuellt innebär att färre orkar läsa sig genom den.

Med det sagt...

...I can live with the fact that the framerate is all over the place and more often than not not even close to thirty frames per second, because as ugly as it sometimes looks it does not affect the gameplay as much as it could have done.

I can also live with the fact that Lords of Shadow would do better without being linked to the Castlevania franchise; Except some familiar themes such as the main weapon acting like the whip while being a cross with an extension, werewolves and blood, lineage of certain characters and whatnot the game looks, feels and plays nothing like your ordinary 2D Castlevania and not so much as the 3D ones as you would think.

I can even live with the fact that it all comes together as a mishmash of other games doing whatever Lords of Shadow tries to do but often better.

One example would be the climbing and jumping from Prince of Persia, but here lacking both a camera working in tandem with the progress forward of the player and the subtile signs making it clear which parts of the environment to interact with.

Another one worth mentioning would be the Shadow of the Colossus inspired boss fights which at least during the first third of the game never go far beyond making your way from a to b, breaking whatever breakable coming your way and grabbing hold of something to not be thrown off when the colossus starts to move in a quick and aggressive way.

Lords of Shadow even goes as far as throwing in some beast riding in the veins of Crash of Titans where different beasts can be mounted after having broken them down physically and mentally to be able to use their unique abilites to interact with the environment.

To mention that the fighting mechanics should be familiar to anyone having played Devil May Cry, Rygar: The Legendary Warrior or God of War almost seem redundant at this point, but there you have it. Whipping the shit out of enemies close or afar, doing airborne acrobatics, juggling the bastards around, stunning them, dodging and countering attacks and throwing daggers to mention one of the uses of sub weaponry.

Yes, and upgrading abilities as well as bying new ones.

Such is the flow of the game, through twelve chapters divided into closer to fifty stages, even with some backtracking thrown into the mix being able to reach previously out of reach sections of stages with new abilites.

Ignoring Gabriel Belmont's thick neck, almost wider than his head, the aesthetics of Lords of Shadow reside in the quite impressive category of graphics. Well, at least the environments are beautifully presented; Full of colours and wide open spaces with magnificent vistas countered with claustrophobic grey and brown catacombs and dusty abandoned cathedrals.

The characters do show their technical age, however, with Gabriel being the main offender just by acting annoyingly deadpan to whatever comes his way. It is not that he does not react in a human way, rather his enormous size and bulky appearance combined with subdued emotional expression makes it hard to bother about his perils.

But, whatever.

It is in the fighting the main bulk of the game resides, and while it starts out rather limited it only takes a couple of hours to see it expand into a button mashing fest with combos, blocking and dodging, using a myriad of different attacks on ground, in air or both combined.

And in the midst of it all a kind of magic meter is introduced, aswell as another, which both can be filled up by fighting impressively and getting bolts of magic to use as refill as a result. Light magic can be actived to inject yourself with parts of the health you drain from enemies and dark magic can be used to increase the amount of damage dealt. Also, magic can be used in combination with certain abilites to achieve things otherwise impossible.

When it alls falls into place, it works rather flawlessly and makes the fighting feel intense and dynamic. However, often it all boils down to using the main attack while dodging incoming attacks. Attacking while airborne makes Gabriel rather vulnerable and using the cross as a hookshot from the air seldom results in anything but him pulling himself close to the enemies which then throws him a punch.

After a while the fighting becomes quite monotonous and tedious, no matter what, especially when you see the scenes of battle coming from far away by the frequent open spaces in the stage design and knowing that they could have made some better choices with the controls; Keeping track of some ten buttons in the midst of an intense fight tends to get quite messy.

Traversing the stages can also be somewhat confusing, especially when they branch out into something not even close to linear. Often this is occuring in combination with some kind of fetch quest which turns into a quest of frustration due to the camera and stage design making it exetremly unclear as to where you are able to go.

The stages are full of invisible walls and the only way to know if you can go to a certain place is to try to go there. No logical rules seem to apply and after a while the trial and error starts to wear you down, especially when making a wrong turn can force you into replaying a huge chunk of a stage with all the bigger, almost always bullet sponging, enemy encounters reappering over and over.

And, yes, of course.

What once seemed like the introduction of a big and menacing boss will of course turn into the presence of the same entity as cannon fodder at a later stage. Sometimes even in large numbers, but always fought in a time consumingly fashion.

Having reached chapter twelve (out of, what I believe is fourtysix) after quite a few hours of playing and already feeling the repetetiveness kicking in making it hard to find motivation to carry on I simply decided to call it quits.

I tried to backtrack myself into getting 100% on earlier stages but it made the game feel even more disjointed than it already did. Tried to be methodical, logical, in my way of exploring a certain stage I got stuck on, but found myself running around in circles fighting the same boring enemies over and over again not finding the way forward.

Tried to have fun, to appreciate the game, but got bored, frustrated and with a constant feeling of playing a Playstation 2 game from the Devil May Cry era presented in HD but with all the flaws of the time not yet ironed out.

Honestly, there is no excuse to why I at times have to battle enemies while the camera is stuck behind a wall, and while the constant shaking of the camera obviously is meant to replicate some kind of natural motion and represents an artistic choice to bring forth certain feelings it seldom manages to do anything but make me feel nauseaus.

Lords of Shadow should have been a more focused experience, which instead of throwing everything at the wall hoping all of it would stick should have made an effort to heighten whatever actually got stuck while scraping off the rest of the darlings.

In this case less would certainly have been a way of probably offering more, and just the thought of spending some 15-30 more hours with the game (depending on desired rate of completion) brings forth a big NO.

And, I just realised.

The ambience of the soundtrack, while it never have annoyed me and certainly seemed to suit the aesthetics and overall presentation with its orchestral arragements and gloomy choirs (a truly competent and impressive effort, really), certainly lacked the classic Castlevania feel (like, every single note getting stuck in your head for decades to come, with godsent melodies and harmonies of gothic blizz).

But, no.

Nothing of the sorts.

Castlevania: Lords of Shadow
2
Tveksamt
+
The aesthetics are nice.
+
At its best the fighting mechanics feel intense and dynamic.
-
Uneven and low framerate.
-
Does not feel like a Castlevania game.
-
A mishmash of things other games do way, way better.
-
At its worst the fighting mechanics feel monotonous or overly complex.
-
Messy stage design and invisible walls makes navigating the stages a chore and forces frequent replays of already visited places.
-
Many enemies are tedious bullet sponges.
Det här betyder betygen på FZ

Originalversionen av denna text publicerades ursprungligen i min blogg.

Medlem

Väldigt bra recension. Försökte också tycka om det men tröttnade helt. Spelets första 2 timmar lovar gott men sedan dör det bara ut. Som du skriver så gör LoS saker som andra spel har gjort, fast sämre.
Att göra ett bra "DMC" är en konst. Capcom lyckas för de har gjort fighting-spel i 30 år. Samma med Tecmo och Ninja Gaiden.

Skribent

Det största problemet med Lords of Shadow skulle jag säga är längden. För mig hade det kunnat sluta 1 eller 2 timmar tidigare. Sen gillade inte jag heller Metroidvania-tänket i spelet då det (som du skriver) inte är gjort speciellt bra på grund av bandesignen.

Annars var spelet för mig en solid 3/5 och såg framemot fortsättningen.


signatur

"Writer and Fighter"

Medlem
Skrivet av Lecarde:

Väldigt bra recension. Försökte också tycka om det men tröttnade helt. Spelets första 2 timmar lovar gott men sedan dör det bara ut. Som du skriver så gör LoS saker som andra spel har gjort, fast sämre.
Att göra ett bra "DMC" är en konst. Capcom lyckas för de har gjort fighting-spel i 30 år. Samma med Tecmo och Ninja Gaiden.

Framförallt finner kag det fascinerande hur Lords of Shadow misslyckas med åtskilliga saker som genren överlag redan åtgärdat i detta skede. Man hade liksom redan funnit sådant som funkade illa och ersatt det med sådant som funkade klart bättre, ändå envisas det med att leva kvar i något som kastar spelaren runt ett decennium tillbaka i tiden speldesignmässigt. Menar, det är inte upplägget i sig som är problemet, utan genomförandet.

Skrivet av Johan Lorentzon:

Det största problemet med Lords of Shadow skulle jag säga är längden. För mig hade det kunnat sluta 1 eller 2 timmar tidigare. Sen gillade inte jag heller Metroidvania-tänket i spelet då det (som du skriver) inte är gjort speciellt bra på grund av bandesignen.

Annars var spelet för mig en solid 3/5 och såg framemot fortsättningen.

Har inte spelat uppföljaren ännu, men har den här hemma. Efter all kritik den fått och min avsmak efter detta första spel har jag dock inte känt något direkt sug efter att ta tag i den.

Skribent
Skrivet av Legerdemain:

Framförallt finner kag det fascinerande hur Lords of Shadow misslyckas med åtskilliga saker som genren överlag redan åtgärdat i detta skede. Man hade liksom redan funnit sådant som funkade illa och ersatt det med sådant som funkade klart bättre, ändå envisas det med att leva kvar i något som kastar spelaren runt ett decennium tillbaka i tiden speldesignmässigt. Menar, det är inte upplägget i sig som är problemet, utan genomförandet.

Har inte spelat uppföljaren ännu, men har den här hemma. Efter all kritik den fått och min avsmak efter detta första spel har jag dock inte känt något direkt sug efter att ta tag i den.

Tycker ändå storyn är intressant så jag var all on board där. 3DS-spelet var annars riktigt bra och bör spelas innan 2an rent storymässigt annars är man rätt lost i Alucards story. Var ju det som gav utvecklarna chansen att sen att göra Metroid Dread.


signatur

"Writer and Fighter"

Medlem
Skrivet av Johan Lorentzon:

Tycker ändå storyn är intressant så jag var all on board där. 3DS-spelet var annars riktigt bra och bör spelas innan 2an rent storymässigt annars är man rätt lost i Alucards story. Var ju det som gav utvecklarna chansen att sen att göra Metroid Dread.

Ja, Mirror of Fate är ett bättre spel med mer Castlevania-känsla. Finns på steam också.

Medlem

Tyckte att det var ett riktigt bra 3D Castlevania.


signatur

-^-^--^-The sound of a bat cutting through space and time-^-^--^-

Medlem

Jag tycker att LoS är asbra, eller tyckte det. Köpte det faktiskt igen för ett par månader sen för en billig peng. Men nja, tiden hade gjort sitt, det kändes väldigt gammalt, men å andra sidan spelade jag bara 15 min. Köpte uppföljaren på den tiden, men aldrig öppnat utan ligger kvar inplastat.
Men LoS är ett av få spel som jag spelat om, både en och två gånger. Har för mig att jag har låst upp allt och typ alla achievements.

Medlem

Lords of Shadow ett och två var de första och hittills enda Castlevania som jag spelat, så kan därför inte uttala mig alltför mycket om serien i sin helhet.
Av det jag har sett på tuben så verkar det mesta vara sidescrolling där man piskar ljusstake på ljusstake för att få rostbiff?

Det är något med det här spelet som verkligen träffade rätt för min egen del, dock. Blir nog att installera och dra igång det på burken när jag kommer hem, så får tacka för påminnelsen!

Medlem
Skrivet av justhitx:

Lords of Shadow ett och två var de första och hittills enda Castlevania som jag spelat, så kan därför inte uttala mig alltför mycket om serien i sin helhet.
Av det jag har sett på tuben så verkar det mesta vara sidescrolling där man piskar ljusstake på ljusstake för att få rostbiff?

Det är något med det här spelet som verkligen träffade rätt för min egen del, dock. Blir nog att installera och dra igång det på burken när jag kommer hem, så får tacka för påminnelsen!

Rostbiffen brukar faktiskt vara gömd i väggar.
Annars en.... beskrivning av spelen på ett sätt

Medlem

Älskade spelet, vill att Konami gör med Castlevania i 3D

NuZ
Testpilot

Lika härlig läsning som vanligt @Legerdemain

Jag står ut i mängden och gillade spelet när det begav sig. Inte för det är ett Castelvania, utan för det är ett hyffsat spel med otrolig estetik och fightingen är ok. Men håller med, metroidvania delarna utfördes extremt dåligt.

Du kommer uppskatta uppföljaren och 2D spelet i serien (Mirror of fate) mer kan jag nästan intyga.


signatur

🎮 Xbox Series X | Nintendo Switch | Playstation 5 | Samsung Q90 65”

”Döm ingen efter utseendet – för så otroligt bra är jag faktiskt inte!”

Medlem

Frameraten hade förmodligen stört mig idag men när jag spelade det för 15 år (😳) sen var det inga problem alls. Varierande och roliga banor, bra röstskådespel, sköna karaktärer, härliga bossar och intressant story är det jag kommer ihåg idag iaf^^. Sen är jag verkligen inte ett storfan av Castlevania sen innan och det senaste jag spelade innan LoS var detta:
😄😄

https://castlevania.fandom.com/wiki/Electronic_Castlevania_II...

Skrivet av Siegfried:

Älskade spelet, vill att Konami gör med Castlevania i 3D

Samma här!

Medlem
Skrivet av NuZ:

Du kommer uppskatta uppföljaren

Gillade du 2an? Jag spelade uppföljare och hade höga förväntningar på fortsättningen men jisses vilket platt fall det blev. Tyckte det saknade allt från föregångaren.
Kan va uppföljaren jag blivit mest besviken på någonsin faktiskt:-P.

NuZ
Testpilot
Skrivet av gorbatjov:

Gillade du 2an? Jag spelade uppföljare och hade höga förväntningar på fortsättningen men jisses vilket platt fall det blev. Tyckte det saknade allt från föregångaren.
Kan va uppföljaren jag blivit mest besviken på någonsin faktiskt:-P.

Jag gillade både 2an och Mirror of fate. Riktigt stabila spel än i dag (Spelade för 1/2år sedan igen på Xlåda SX)


signatur

🎮 Xbox Series X | Nintendo Switch | Playstation 5 | Samsung Q90 65”

”Döm ingen efter utseendet – för så otroligt bra är jag faktiskt inte!”

Medlem

personligen älskar jag spelet för storyn, kanske inte är bästa som finns när det kommer till allt annat men det funkar och jag gillar twisten och själva huvudpersonen, Och 2an är grymt också.

Medlem

Jag älskade Lords of Shadow tack vare grafisk design och miljöer precis i min smak, temat med kärlekssaga, riddare, ära och heder, anspelning på religion, den allvarsamma stämningen, huvudstoryn och den undersköna musiken.

Däremot gameplaymässigt brister det rejält och liknelsen med ett uppiffat Devil May Cry-spel från PS2-eran var träffsäker.


signatur

Memento Mori

Redaktör
Ponny

Kul med recension på engelska! FZ International™. Har faktiskt inte spelat genom detta, men tvåan tyckte jag riktigt, riktigt bra om. Satte till och med en fyra när det begav sig, något jag var rätt ensam om visade det sig. Nåja. Ångrar ingenting.


signatur

En Bamseponny av folket

Medlem
Skrivet av Fredrik Eriksson:

Kul med recension på engelska! FZ International™. Har faktiskt inte spelat genom detta, men tvåan tyckte jag riktigt, riktigt bra om. Satte till och med en fyra när det begav sig, något jag var rätt ensam om visade det sig. Nåja. Ångrar ingenting.

Alltid kul med de åsikter som inte följer den breda massans, det är oftast de jag vänder mig till för att få nya perspektiv på saker och ting.

Kommer aldrig glömma Sonic Lost World till Wii U. Där låg åsikterna hos de ”professionella” recensenterna på över precis hela spektrat. Min teori då var att det inte fanns en färdig åsiktsmall att ha som utgångspunkt för recensionerna för att upplevelsen var så… egen. Själv landade jag i att jag tyckte spelet var bättre än Super Mario 3D World. Det kom det en del intressanta reaktioner på.

Medlem

Första spelet var ett helt ok spel snygg grafik många olika typer av fiender och bossarna var bra speciellt fågel och vampyr bossen men 2an var bara hemskt inte alls lika bra som det första

Medlem

Själv gillade jag första spelet väldigt mycket, men 2an orkade jag aldrig mig igenom.

Medlem
Skrivet av NuZ:

Jag gillade både 2an och Mirror of fate. Riktigt stabila spel än i dag (Spelade för 1/2år sedan igen på Xlåda SX)

Ok. Mirror of fate har jag inte spelat men gutt att du gillade båda 👍.

Skribent

För den som är sugen att spana in både LoS och uppföljaren kan jag rapportera att de finns med på Steams vårrea för en billig peng!

1
Skriv svar