En bekant tog sitt liv
Tack. Jag instämmer. Hans företag tog det på stort allvar och var rädda för att det skulle smitta av sig. I den branschen och på den arbetsplatsen, fanns det många andra ensamma, medelålders män.
Detta gjorde att platschefen agerade omgående och de skulle ha olika ”workshops”, samtal och föreläsningar om ämnet under våren.
Jag var öppen med vad som hänt och hur direkt, vilket mottogs väl. Det är ingenting man bör dölja. Det är ett enormt samhällsproblem.
Ändå fint och bra av dem att agera så och inte bara försöka begrava det och låtsas som ingenting. Eller bara sörjt lite och sen gått vidare utan vidare ingripanden. Det behövs uppenbarligen en förbättring i samhället och att företag tar ansvar såhär känns ändå hoppingivande! Hoppas det sprider sig alltmer också.
Så mycket lidande bland många pojkar och män. Tror vi skulle bli extremt chockerade om vi visste exakt hur vanligt det är. Mycket tragiskt och värre kommer det antagligen att bli då pojkar och män är i någon sorts identitetskris nu.
Ta hand om er och tveka inte att söka hjälp hos vården. Jag har själv gjort det tidigare i livet och kan säga att även om det inte hjälpte just då så har det varit ovärderligt senare.
Träning, diet, sömn och att fokusera på vad som gör er intresserade. Det är en del av hjälpverktygen som behövs för att gå vidare. Tankarna finns kvar men dem har inte makten över dig, det är du som har det.
Psykisk ohälsa kan vara så jäkla förrädisk. Nån kan leva ett till synes perfekt liv, utan större orosmoln i vardagen, men ändå känna ett enormt mörker inombords.
Det är så svårt att hantera när det egentligen inte tycks finnas något externt att förbättra eller ändra. Det är så otroligt viktigt att uppmuntra folk att prata om hur de mår.
Psykisk ohälsa kan vara så jäkla förrädisk. Nån kan leva ett till synes perfekt liv, utan större orosmoln i vardagen, men ändå känna ett enormt mörker inombords.
Det är så svårt att hantera när det egentligen inte tycks finnas något externt att förbättra eller ändra. Det är så otroligt viktigt att uppmuntra folk att prata om hur de mår.
Det är något jag personligen känner ganska starkt för också, och det är svårt.
Någonstans måste en drabbad person vilja och orka både öppna sig i någon form men också på något sätt vara mottaglig för stöd och hjälp (och det måste finnas stöd/hjälp som passar, dessutom), för att det ska gå att gå vidare på något positivt sätt. Det är alldeles för ofta enklare sagt än gjort, och det blir bara fel att lägga för mycket ansvar (eller skuld, om det inte upplevs att det går) på någon inblandad part, vare sig det är den som lider eller den/de som vill/försöker hjälpa. Lite som jag var inne på, det är så ofta man känner att man grovt förenklat måste vara frisk för att orka vara sjuk.
Det är ändå skönt att det finns många olika instanser, organisationer, personer och initiativ som erbjuder olika former av stöd som förhoppningsvis kan hjälpa så många som möjligt. Men den tunga och smärtsamma sanningen är att det inte alltid räcker ändå, hur gärna den som kämpar och/eller närstående och/eller samhället i stort vill och försöker. Det är bland det hårdaste att hantera även när man är utbildad inom det. Har själv gjort HLR några gånger, och alla har inte klarat sig. Har sett människor som lidit på olika sätt där jag i min professionella roll erbjudit hjälp så villkorslöst som jag kunnat, och där jag ändå av någon anledning inte nått fram. Svårt att inte tänka på de personerna efteråt, om jag hade kunnat göra något mer eller bättre. Vet att andra inom liknande yrken (blåljussfären inte minst) ofta kämpar med det också.
TL;DR: Vi lever inte i en verklighet där alla går att rädda, och det är viktigt att försöka komma ihåg det och kämpa framåt även när personer inte klarar sig. Förhoppningsvis kan vi som lever ta steg som gör världen åtminstone lite mer dräglig för så många som möjligt. On that note: tack för att ni låter tråden vara öppen - det är ett djupt ämne som riskerar uppröra och såra på olika sätt, men det kan också vara väldigt viktigt. ❤
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.
Skriver av mig lite jag med, en närstående som tar sitt liv är något av det värsta som finns. Beklagar verkligen.
Jag har förlorat två personer på detta vis, en var min bästa vän. Hans sambo upptäckte att han var en pedofil via hans iPad. Ingen som anade något, inte vi som var nära vänner heller. Helt overkligt. Han blev övertalad att överlämna sig till polisen men polisen tog bara hans mobil som bevismaterial och lät han sen gå, så han körde iväg o tog sitt liv.
Den andra som valde denna väg var min kusin när jag var mycket yngre, han valde att ta sitt liv på grund av alkohol och droger under en hjärtesorg. Vi var väldigt nära och det fick mig i 15-års åldern att börja dricka väldigt mycket sprit i flera år. Idag är jag nästan helt torr dock.
Varje gång har jag varit tacksam över att det funnits folk runt som man kan få hjälp av, om det så är nära och kära eller professionell. Finns ingen skam i att behöva hjälp! Jag önskar att båda som jag förlorat på detta sätt hade sökt hjälp istället för att avsluta, men inget man kan ändra på nu. Även min bästa vän som visade sig vara någon helt annan tror jag efter allt att jag gärna hade vetat att han levt och fått hjälp med sitt sjuka begär än att veta att han är död. Vänskapen hade varit död men personen inte, personen hade mycket att göra rätt för allt hemskt det visat sig att han gjort.