Final Fantasy II Pixel Remaster (Windows)

• Plattformar: Android, iOS, PlayStation 4, Switch, Windows (testversion), Xbox Series X/S

• Release: 2021

Visst finns där varianter av scenarion där jag faktiskt engagerade mig nämnvärt i Final Fantasy före den onekliga vattendelare till åttonde del som jag dessutom lirade i Windows.

Ack, DENNA HEMSKA MIDI-MUSIK, sades det.

Brydde mig själv mer om själva kompositionerna som än idag finns där att plocka fram från hjärnvävnaden närhelst så önskas. De var, milt sagt, värda att lägga på minnet. Dessutom var det inte så att PlayStation-alternativen var studioproducerad CD-musik (som många faktiskt på allvar trodde). De jobbade bara inte med samma typ av generiska ljud.

Men, skitsamma.

Poängen är och förblir att jag älskade, och fortfarande älskar, del åtta och därför snarare lät mig bli nyfiken än avskräckt av alla dessa homogena åsikter som gjorde gällande att del två var katastrof på grund av ett obalanserat skitsystem där den som ställde sig och hamrade satan på det egna partyt gynnades mer än de som gick klassiskt grindiga i sitt spelande.

Nyfiken, mestadels, skall det väl sägas snarare än jag faktiskt satte nyfikenheten i praktik via faktiskt spelande.

När Final Fantasy II till Famicom fick sig en fan-översättning att lattja runt med i någon emulator i slutet av 90-talet var det en kuriositet mer än något annat. Så även PlayStation-versionen (2003) som den första att officiellt ta spelet till väst (minns hur jag gick aningen ställd inför det faktum att Final Fantasy Origins stod där på en hylla i en ICA-butik och väntade på mig i tider då GameCube, PlayStation 2 och Xbox redan var en grej). Gjorde sig fint i samlingen med orkade aldrig ta tag i de två spelen på skivan.

Inte ens den smidifierade Game Boy Advance-porten (2004) blev något jag lade mycket tid på, främst för att jag saknade en egen konsol att spela på. Istället skulle det dröja till 2010 när en högupplöst version till iOS anlände, en modifierad version av den tidigare PlayStation Portable-diton från 2008 (som för övrigt låg och väntade så länge på att föras över digitalt från mitt PlayStation 3 att Sony hann ta bort funktionen att föra över det via USB-kabel), innan jag faktiskt gick loss på allvar med mitt spelande.

Likafullt kraschade och brann den genomspelningen ungefär två tredjedelar in, för att jag tog en kort liten paus som blev till ett par år lång för att andra spel kom emellan.

Känner mig lite smått patetisk, men samtidigt inte speciellt förvånad över att kunna konstatera att det aldrig någonsin var den där kritiken som Final Fantasy II ofta får utstå som var en anledning till att jag aldrig kom till skott.

2025.

Fyra år efter att Final Fantasy II Pixel Remaster på nytt tog spelet in i vår samtid, eller varför inte trettiosju år efter att spelet för första gången såg dagens ljus i Japan, så fann jag slutligen precis vad som behövdes för att uppleva hela resan från början till slut.

Vad än nu det faktiskt kan ha varit för något jag fann.

Motivation?

Oavsett, för att göra en redan på tok för lång historia lite kortare än den har potential att bli så är denna seriens andra del i mångt och mycket seriens första del ännu en gång fast med mycket större fokus på historieberättande och spelarmässig valfrihet.

Efter ett inledande katastrofalt scenario där i princip hela ens party är nära att gå under vaknar tre (Firion, Maria och Guy) av partyts fyra medlemmar upp hos ett par rebeller i staden Altair tillfälligt kontrollerad av prinsessan Hilda som ämnar slå tillbaka mot den namnlöse kejsaren som försöker ta över hela kungariket Fynn i sin jakt på världsherravärlde.

Viktiga saker som sägs kan läggas på minnet och ställas frågor gällande till en och samma person eller vemhelst som kan tänkas ha något att säga om dito. Allsköns olika små set pieces avlöser varandra i ett högt tempo och det huvudsakliga partyt om tre man guidar genom allt får titt som tätt sällskap av en fjärde person med någon egen agenda som faller väl samman med partyts.

Det är charmigt att se dessa "fjärde" partymedlemmar komma och gå och under tiden de varit frånvarande ibland ha upplevt egna små äventyr i en eller annan form.

Karaktärsbyggandet må vara knapphändigt med dagens mått mätta (men samtidigt klart mer omfattande än dito i seriens föregående del), och det nya systemet med nyckelord att lägga på minnet för framtida dialog må vara attraktivare i teorin än i praktiken (det leder främst till mer knapptryckande i viktiga dialoger), men dylika inslag vittnar ändå om stora ambitioner och en vilja att gå progressiv med upplevelsen.

Och så får vi från och med denna del i serien bekanta oss med serievälkända karaktärer som Chocobos, flygskeppskåta Cid samt börja se världen anta en mer föränderlig form där platser kan bli förstörda från en sekund till en annan.

Absolut mest framåtanda vittnar dock det omtalade skrotandet av klassiska erfarenhetspoäng med tillhörande levlar om.

Det är inte så att grinding inte längre är relevant, men istället för att hjärndött hamra ihjäl fiender för att varje karaktär i partyt skall stiga i level, och med det se sina stats bli allt mer imponerande, är de handlingar man utför helt centrala för vilka stats som skall stiga.

Borta är allt vad specifika förmågor låsta till vissa typer av karaktärer heter och istället blir varje karaktär bättre och bättre på att handskas med sådant den tar sig an eller blir utsatt för. Slåss någon med ett svärd så är det den färdigheten som stärks, kastar någon en viss typ av magi är det den magin som denne karaktär ser bli allt starkare och effektivare över tid. Samma karaktär kommer även se mängden tillgängliga magipoäng att använda sig av bli fler till antalet.

Kanske mest ökänt är det faktum att någon som konstant blir sönderbankad gul och blå ser tillgänglig hälsa utökas i rask takt, vilket ofta lyfts fram som något som får folk att fastna i att stå och hamra loss på det egna partyt i strider framför att hamra på de fiender som borde utgöra ett hot... men här landar jag snabbt åter i min kärlek till Final Fantasy VIII och det faktum att det är en MÖJLIGHET och aldrig ett KRAV att föra sig med en typ av beteende man inte uppskattar. Dessutom har Pixel Remaster, likt en drös tidigare versioner, gjort det så att hälsan även utan partybankande blir allt mer omfattande efterhand.

Faktum är, och då med reservation för att Pixel Remaster dragit till med ett par ytterligare obligatoriska Quality of Life-justeringar på denna front utöver de som redan finns där i ackumulativ anda via mängder av nya versioner sedan originalversionen till Famicom), att denna resa genom Final Fantasy II är en av de absolut minst grindiga jag någonsin upplevt under alla mina år med serien.

Utöver ett par inledande antal strider för att få partyt att upplevas lite mer potent och få pengarna att börja rulla in så att ny utrustning och andra förnödenheter kunde införskaffas gick aldrig grindingen bortom att låta bli att fly från strider eller försöka levla upp någon viss magi som kunde tänkas vara bra att ha upplevlad till något specifikt scenario.

Att utforska övervärlden och varje liten vinkel och vrå av de grottor, slott och annat dylikt man besöker under äventyrets gång räckte mer än väl för att i ett sent skede av spelet känna sig mer än redo för att ta sig an vilka utmaningar som än kastades i ens väg.

Men det var dock aldrig utan konstanta prioriteranden. Beslut kring vilka karaktärer som skulle bli bra på vad, och känslan av att det var av stor vikt att hitta sätt att tackla problem som uppstått innan de blev snudd på ohanterbara. Säg, som när fiender plötsligt blev mer än benägna att kasta krämpframkallande skit på partyt som ledde till förgiftningar, förvirringar, att hela partyt somnade eller förvandlades till sten så att vikten av att få attackera först, att kasta en kraftfull magi som skyddar mot status aliments och så vidare blev mer än påtagligt. Eller hitta sätt att tränga igenom (hos bossar ofta) absurda förmågor att stå emot fysiska attacker.

Visuellt sett är Final Fantasy II Pixel Remaster en fröjd för ögat. Där Square Enix inledningsvis hade stora problem med att kombinera olika upplösningar och tvåde med trede på ett sätt som kändes tacksamt homogent känns denna Pixel Remaster-variant väldigt genomarbetad. Stora pixlar samsas med små och handritade alster samsas med realtidsrenderade effekter utan att det någonsin skär sig.

Det skall dock sägas att PlayStation Portable-versionen (och Android- och iOS-ditona) av FFII har en mer högupplöst och mer detaljanimerad stil som står på sina egna två ben alldeles utmärkt och kan ses på som ett intressant alternativ mer så än något utdaterat nu när Pixel Remaster finns till hands. Dessutom saknar denna Pixel Remaster bonusgrottorna från både GBA och PSP/iOS/Android.

Vad som däremot känns än mer värt att kritisera är den tekniska aspekten av presentationen. Innan jag fick tipset att manuellt konfigurera upp mina grafikinställningar för spelet, via mina grafikkortsinställningar forcera v-sync, var horribelt scrollande och extremt påtaglig screen tearing ofrånkomligt. Dock verkar det inte finnas något sätt att komma bort från det faktum att spelet internt tycks köras i en hastighet som inte matchar bildskärmsuppdateringen, så att få den där supermjuka scroll som FFII uppvisade redan på Famicom 1988 är bara att glömma. Dessutom kan vissa scriptade sekvenser rycka sig fram på ett mycket osnyggt vis, men de är lyckligtvis inte speciellt frekventa.

Nobou Uematsus soundtrack låter precis så klassiskt Final Fantasy som man kan vänta sig och om man inte uppskattar den ofta bombastiska orkestrala uppdateringen går det utmärkt att återgå till Famicom-originalets ljudchippiga charm. Har absolut ingenting att klaga på på denna front, men ej heller speciellt mycket att säga annat än att det låter fantastiskt hur man än vrider och vänder på det.

Final Fantasy II Pixel Remaster känns lite som det där japanska rollspelet som blir lite av vad du gör det till.

Skulle inte faktiska spelarbeslut fattade för att handskas med situation x eller y riktigt räcka till för att hålla underhållningsvärdet i schack finns där, precis som i alla Pixel Remasters, en Boost-meny där man kan slå av och på random encounters eller reducera tiden det tar att levla upp stats och färdigheter. Övervärlden och de grottor, slott och andra platser man utforskar kommer med färdiga kartor man kan låta bli att använda sig av om man vill känna sig mer puristisk.

Personligen har jag inte sett någon direkt anledning till att lattja runt med några inställningar av dylikt slag utan känt mig mer än tillfreds med allt så som det initialt presenterats. Har gladeligen utforskat med hjälp av kartor och med glädje tagit mig an alla de strider spelet kastat i min väg (det skall sägas att det har en hög encounter rate) då nästan varenda avslutad strid presenterat statistik där det nästan alltid visar sig att man blivit bättre på något.

Fått lite mer hälsa. Fått lite mer magipoäng. Sett en magi nå nästa level. Blivit bättre på att handskas med ett svärd. Små dopaminkickar som motiverar fortsatt spelande, fast levererade i så högt tempo att det snabbt slår över till ett underskönt beroende som håller i sig hela vägen in till det oundvikliga slutet och långt bortom dito.

För där finns ju en bestiary att fylla. Magier att fortsätta levla upp. Skattskistor man missat att öppna (det skrivs ut på kartan hur många där finns och hur många man funnit på varje plats man besöker) och så vidare.

Final Fantasy II Pixel Remaster må vara milslångt mycket smidigare att spela än det snart fyrtio år gamla originalet till Famicom, men samtidigt är det ofrånkomligt att se den progressiva anda som måste ha präglat produktionen och den grund som här lades, i flera avseenden, för framtida spel i serien.

Hironobu Sakaguchis regisserande, Kenji Teradas historieberättande, Yoshitaka Amanos tecknande och, redan nämnda Uematsus ljudlandskapsskapande lyckades skapa en produkt som trots påtagliga gameplaymässiga balansproblem, och koncept som aldrig fick en chans att finslipas ordentligt under det år av utveckling seriens andra del fick, banade väg för framtiden.

Menar, till och med Bethesda och deras Elder Scrolls, framförallt Skyrim, för facklan med det attributsystem som Final Fantasy II för sig med (fast i fallet Skyrim i en mycket mer välbalanserad och finslipad version) in i en uppskattande samtid.

Final Fantasy II Pixel Remaster hjälper oss att bli påminda om detta, utöver att faktiskt vara riktigt underhållande (och positivt beroendeframkallande) att spela.

Ber om ursäkt på förhand för eventuella skrevfel. Är lite hjärntrött idag, bara gjort en snabb korrekturläsning.

Har länge varit sugen på att grotta ned mig i SaGa-serien, men det säger egentligen inte så mycket då det finns typ tusentals spel och serier jag vill grotta ned mig i. Tiden räcker helt enkelt inte till... men tänkte åtminstone börja lite smått med den inledande trilogin till Game Boy som finns tillgänglig via Steam. När nu det blir av... men under året, åtminstone. Tycker det låter väldigt lovande att man spinner vidare på FFII-systemet... gillar det verkligen konceptuellt.