Half-Life 2: Episode One (Windows)

• Plattformar: Linux, Mac OS, PlayStation 3, Windows (testversion), Xbox 360

• Release: 2006

Kan omöjligen förklara mekanismerna bakom, men att det ofta blir så att jag lägger upplevelser på hög för framtiden är något jag fört mig med i decennier.

Half-Life 2: Episode One var Valves försök att korta ned tiden för utveckling genom att gå episodiska, men trots att det inte dröjde mer än ett och ett halvt år innan Episode One såg dagens ljus efter Half-Life 2 hade jag mentalt redan hunnit gå vidare till annat.

Faktum är att även Episode Two hann komma och gå, Episode Three skrotas, Half-Life som varumärke komma av sig och främst leva vidare som Portal-sidospår och hela två decennier passera innan jag till slut tänkte att...

…nej.

Nu jävlar är det dags.

Anledningen får främst sägas vara en stund under 2024 spenderad i den virtuella värld Half-Llife Alyx målade upp. Bara det fyra år för sent, men ack så känslomässigt käftsmälligt. Som om mina gener hade på känn vad som komma skulle brakade allt loss med lite små rykten som till slut landade i vad som nu väntas vara ett närhelstligt officiellt utannonserande av det Half-Life 3 världen nästan hade gett upp hoppet om.

Bra då, att jag nu har spelat igenom Half-Life, Half-Life: Opposing Force, Half-Life: Blue Shift, Half-Life 2, Half-Life 2: Episode One samt Half Life 2: Episode Two hela två rundor under året.

Så att jag är redo för vad som, vad det verkar som, komma skall.

Inom en inte alltför avlägsen framtid.

Episode One tar vid ungefär där Half-Life 2 slutade.

Räddade av ett par Vortigaunts vaknar Alyx upp utanför The Citadel för att kort därefter finna Gordon i en hög av stenbumlingar som robothunden Dog röjer bort. Himlen är röd, The Citadel till synes i upplösningstillstånd och tydligen är hela City 17 inom kort ett minne blott enligt Dr. Kleiner som Alyx får kontakt med via intakt kommunikativ utrustning som så lämpligt huserar i trakten av där de befinner sig.

Man beslutar sig för att försöka ta sig in till The Citadels kärna och där stabilisera det som håller på att gå åt helvete för att ha en ärlig chans att ta sig bort från City 17 innan allt flyger i luften, och med det även köpa tid till alla de andra som försöker fly staden.

Episode One gör tidigt klart att det har väldigt mycket det vill säga och det i ett mycket högre tempo än det man finner i Half-Life 2. Inte högre tempo som i att folk pratar snabbare, utan som i att man får veta mer inom en kortare tidsrymd.

Alyx som karaktär känns denna gång på de flesta sätt och vis mer mänsklig, dialogen mer naturlig och all interaktion klart mindre forcerad. Hennes relation med Dog utvecklas omgående som lika delar komisk som kärleksfull och efter ett inledande scenario involverandes transport via robothundkastad bil, med efterföljande berg- och dalbanefärd ned i ett sönderfallande The Citadel, fördjupas även relationen med spelaren, Gordon, omgående.

Alyx känns mer självständig, agerandes smartare och mycket mer som en oerhört pålitlig och driftig samarbetspartner. Hon fattar egna beslut, leder Gordon på rätt väg och erbjuder sina kunskaper och färdigheter där de behövs.

Visuellt märks det att det grafiktekniska utvecklats en hel del sedan Half-Life 2. Alyx ser mer mänsklig ut, rör sig naturligare och även omgivningarna känns mer detaljerade, ljuset upplevs mer naturtroget och för att vara ett snart tjugo år gammalt spel känns allt, mycket som följd av en stark estetisk vision förmedlad mer än väl, fortfarande fräscht.

Att återvända in i The Citadel som man nyss lämnat hade kunnat kännas repetitivt, men tack varje ett nytt rött och varmt färgschema (till skillnad från det tidigare kalla och blåa), en havererande omgivning, nya vapen (av Alyx omprogrammeringsbara dödsmagnetbollar som ger sig på fiender) och ett större fokus på pussellösande och samarbete griper upplevelsen tag i mig som spelare från första stund och vägrar släppa taget innan den är över.

Det höga tempot som saknades i Half-Life 2 kan verkligen inte marknadsföras här på ett bättre vis, och med set piece efter set piece som avlöser varandra i rasande fart tappar eventuella osynliga väggar styrandes spelaren framåt, framåt och framåt dess problematiska aspekter fullständigt.

Inte nödvändigtvis ett högt tempo fyllt av rå action, utan ett högt tempo fyllt av allsköns olika typer av innehåll.

Vi får en glimt av Combines Rådgivare, möjligen modellerade efter mikroskopiska, säckliknande och snudd på odödliga Trögkrypare, samt den till synes sinnessjuka kraft de besitter som utan problem penetrerar in i våra hjärnor.

Vi låter Alyx vara den stridande parten då Gordon inledningsvis endast har en Gravity Gun till sin hjälp. Vi guidar henne mot fiender att skjuta genom att lysa på dem med en ficklampa med klart bättre batteritid än senast.

Vi skrattar åt Zombine-skämtet, introduceras till Borg-liknande människor som lemlästats, stympats och teknifierats bortom igenkänning, kommer över ett meddelande från Judith Mossman som vittnar om någon ny fruktansvärd fiende likväl som ett projekt som kan vara helt avgörande för världens framtid, återförenas med Barney och kofoten, hjälper folk att fly City 17 och ser det oundvikliga ske framför våra ögon.

Episode One är en upplevelse så intrycksmässigt intensiv från början till slut att man knappt hinner hämta andan innan allt är över. Idag är detta naturligtvis inte något problem då det bara är till att dra igång Episode Two när eftertexterna rullat klart, men efter att ha väntat ett och ett halvt år på en fortsättning känns det naturligt att dess korta längd återkommande var en aspekt som kritiserades när episoden var ny.

Samtidigt är den korta speltiden dess absolut största styrka bortom de tekniska landvinningarna och den engagerande fördjupningen i allt vad Half-Life-universumet heter. Ingenting känns överflödigt, där finns inga svackor i tempo eller sekvenser som upplevs ha förlängts bara för att dra ut på speltiden.

Att dra igenom allt ännu en gång för att se vad man kan ha missat (för att inte tala om att bara låta sig förstklassigt underhållas) är något som attraherar.

Det skulle väl möjligen kunna vara räddningssekvensen framåt slutet, där man springer fram och tillbaka genom en och samma miljö (fast under ständigt förändrade förutsättningar) som skulle kunna hamna under en kritisk lupp, men där händer hela tiden något nytt och tiden som tas i anspråk är rätt anspråkslös så...

Half-Life 2: Episode One är i mina ögon vad Opposing Force var till Half-Life. Ett koncentrat av allt det där som gjorde Half-Life till en minnesvärd upplevelse där allt överflödigt och tveksamt designat silats bort.

Högt tempo, engagerande handling med en väntad men ändå oerhört lyckad cliffhanger samt underhållande och varierad spelmekanik presenterat över loppet av ett par timmar.

Vilket jävla lyft.

Och så otroligt träffsäkert det skapar ett sug efter en fortsättning.

Om jag inte hade fattat hypen kring vadhelst Half-Life fram till denna punkt i mitt liv så lyckades Episode One helt och hållet ändra på det.

Nä, de var verkligen väloptimerade spelen i denna serie. Half-Life 2 flöt på orimligt bra på min förhållandevis simpla setup när det var nytt.

Text om Episode Two kommer inom kort.