Super Mario Bros 2 - En feberdröm från min barndom
Tro det eller ej så har jag faktiskt varit ung. Julen 1989 var jag 8 år gammal och fick ett NES av mina föräldrar som julklapp. Jag visste redan om det för min pappa hade frågat om vilka spel som var bra och nu låg det ett stort paket och två små där under granen. Ena var förstås konsolen och de andra var två spel, Mega Man och Super Mario Bros 2.
Super Mario Bros 2 blev således det första Mario-spelet jag ägde och min introduktion till Mario (även om jag hade spelat ettan tidigare). Åren gick och långt senare fick man ju reda på den där detaljen att tvåan vi i väst fick egentligen var ett annat spel omskinnat till ett Mario-spel. Även om SMB2 har blivit en naturlig del av Marios värld under åren så kan jag idag se hur detta spel sticker ut rejält ur mängden. Att titta på det idag blir spännande då man kan se det som ett Mario-spel, ett sidospår eller som något helt annat.
Nintendo gjorde det aningen lätt för sig med att sätta allting i spelet i en drömvärld som egentligen inte existerar. I efterhand kan det nästan ses som en säkerhetsgrej i fall spelet skulle misslyckas och det skulle vara lätt att radera det från serien utan att störa något. Helt enkelt göra en Dallas där allt är en dröm och den döda Bobby kommer ut från duschen. Till alla er yngre som inte fattar vad jag skriver kan ni googla det och få inblick i världshistoriens mest bisarra retcon. Nåväl tillbaka till Mario…
Att för första gången kunna få välja andra karaktärer i Marios värld var stort. Att de dessutom hade olika förmågor var ännu större. Detta är något som fortfarande är unikt även om Nintendo har jobbat med att göra karaktärerna lite olika i senare spelen. Det som slår mig idag med SMB2 är att Mario är mellanmjölken i gänget. Han är inte dåligt på något, men han är inte direkt bra på något heller. I stället blir det hans bror Luigi som faktiskt är den bästa karaktären i gänget. Han är inte svagast och han kan långhoppa, medan Peach kan flyga längre men är då vekast och Toad är starkast men hoppar sämst. Det är nog det första och enda spelet där Luigi faktiskt överskuggar sin kära bror. Detta är emellertid inte allt som är annorlunda.
Världen Subcon som allt utspelar sig i är helt annorlunda än Svampriket. Det märks främst i hur varierande den är och jag får lite känslan av att det också är därför senare Mariospel fått olika typer av världar och topografer. Fiendefloran är förstås också annorlunda och vi ser varken skymten av några Koopas eller Goombas eller för den delen Bowser. I stället står grodan Wart som sista boss och har med sig ett gäng varierande minibossar som alla erbjuder olika problem.
Att hoppa på fienderna fungerar inte heller likadant som i andra Mariospel. Här går det att landa på fiender och rida runt på dem, eller bara slita tag och lyfta upp dem över huvudet för att sen sula dem på någon annan stackare. Detta gör att mycket av plattformsmomenten handlar om att hoppa på fiskar, balansera på flygande ägg eller liknande. Det bygger också upp ett system där utforskning lönar sig då man kan hitta warpzones eller andra genvägar genom att använda rätt karaktär och plattformförmåga till att nå hemliga ställen i världarna.
Grafiskt kan jag idag tycka det ser lite konstig ut då karaktärerna springer lite konstigt och inte riktigt känns som Mariokaraktärer. Fysiken i spelet är också helt annorlunda än alla andra Mariospel vilket gör att man får känsla av att det är en Mario-modd till ett annat spel (vilket det på sätt och vis är). Detsamma gäller musiken som är bra men inte alls andas Mario eller det jag förknippar med Mario. Däremot älskar jag musiken inomhus när man är i pyramiderna, så härlig meddragande egyptiskt beat. Många stycken är väldigt trallvänliga, men inte så Mario-iga.
Allt som allt är Super Mario Bros 2 ett bra spel, men som Mariospel lägger jag det nog i lägre skala på listan trots min historia med spelet. Det som fäller det för mig är att spelet saknar mycket av Mariokänslan och det känns att spelet är något helt annat i grunden. För mig blir Super Mario Bros 2 lite av en barndomsdröm och nu när jag vaknat upp ser jag spelet med helt andra ögon.
"Writer and Fighter"
Min favoritkaraktär var Peach, som var lättast att manövrera. Jag tyckte Luigi var lite för slirig i rörelserna.
Jag hade lättare med Luigi för jag kunde som förutsäga hans hoppbåge. Peach kändes det som man flög och sen visste man aldrig när hon skulle tappa luften. Hon var dock också en välspelad karaktär.
"Writer and Fighter"
Fick du det 1998?
haha, nä 89 ska det förstås vara
"Writer and Fighter"
Fantastiskt spel i mitt tycke. Detta och Mega Man 2 var utan tvekan dom mest spelade NES-spelen för min del, även om det fanns andra spel jag gillade väldigt mycket också som Bionic Commando, Metal Gear, Castlevania 2 osv.
Min favoritkaraktär var Peach, som var lättast att manövrera. Jag tyckte Luigi var lite för slirig i rörelserna.
Jupp, samma här. Spelade nästan alltid med henne. .Mario är nog den jag spelade med minst, trots det är hans spel.
Fantastiskt spel i mitt tycke. Detta och Mega Man 2 var utan tvekan dom mest spelade NES-spelen för min del, även om det fanns andra spel jag gillade väldigt mycket också som Bionic Commando, Metal Gear, Castlevania 2 osv.
Jupp, samma här. Spelade nästan alltid med henne. .Mario är nog den jag spelade med minst, trots det är hans spel.
Bionic Commando är så sjukt bra!
Det märkligaste i SMB2 är ju just att alla undvek spela som Mario för att han var typ sämst av alla. XD
"Writer and Fighter"
Vilken mysig och personligt skriven text! Ja, SMB2 är verkligen något av en feberdröm, på sätt och vis. Samtidigt tyckte inte jag heller att det var särskilt konstigt, då det begav sig. På NES-tiden bara köpte vi förändringarna, rakt av. Det var ju så spelen var. Men i en nutida kontext så, ja, det står verkligen ut mot föregångare och eftergångarna.
Snyggt med slutklämmen, dära
Håller med om allt! Det enda jag egentligen gillar med 2:an är att man kan välja karaktär och dom där dörrarna som gör allt mörkt och spegelvänt. Fysiken är off men det var den redan i ettan också imo. Härlig recension
Jag gillar spelet och tycker det är bra. Men som ett Mariospel känns det verkligen off.
Detta spel var överlägset ettan på alla sätt inte minst grafiskt. Ettan blev ganska fort tråkigt. Allt såg likadant ut bana efter bana, boss efter boss.
Absolut, när spelet kom var steget från 1an till 2an gigantiskt.
Vilken mysig och personligt skriven text! Ja, SMB2 är verkligen något av en feberdröm, på sätt och vis. Samtidigt tyckte inte jag heller att det var särskilt konstigt, då det begav sig. På NES-tiden bara köpte vi förändringarna, rakt av. Det var ju så spelen var. Men i en nutida kontext så, ja, det står verkligen ut mot föregångare och eftergångarna.
Snyggt med slutklämmen, dära
Tack så mycket! Ibland är det kul att släppa lös det kreativa skrivandet utan några barriärer om vad som är recension, krönika eller något annat. Bara få skriva det som kommer ur en.
Ja och 2orna där var sjukt experimentella ett tag. Tänker på Zelda 2 och Castlevania 2. Det är kul att kolla på saker i efterhand och se hur spelserierna utvecklat sig.
"Writer and Fighter"
Har alltid varit fruktansvärt besviken på slutet av Mario 2. Sådant fruktansvärt antiklimax som jag under lång tid såg som det sämsta slutsekvensen någonsin.
Gör ont än idag när jag tänker tillbaka. Är i klass med Mortal Kombat spelet där om man spelar som reptile och vinner turneringen så blir man ändå förnedrad och dödad i slutet.
Har alltid varit fruktansvärt besviken på slutet av Mario 2. Sådant fruktansvärt antiklimax som jag under lång tid såg som det sämsta slutsekvensen någonsin.
Gör ont än idag när jag tänker tillbaka. Är i klass med Mortal Kombat spelet där om man spelar som reptile och vinner turneringen så blir man ändå förnedrad och dödad i slutet.
Menar du att allt var en dröm? Tror aldrig jag spelade klart SMB2 när det begav sig men har minnen från barndomen om serier och filmer som slutade liknande och att det gjorde mig rasande lol
Ah, fanns det nån bättre känsla än att sitta där på julafton och få öppna ett paket som innehöll en konsol? Det är svårslaget.
Kommer ihåg när jag fick min SNES av mamma och pappa en jul för ungefär hundra år sedan. Jäklar, åren går alldeles för fort.
Nu får jag istället snart se min lilla flicka öppna sina paket med spänning 😃
Är ju spännande att ingen nämnt än (inte ens recensenten) att spelet är en reskin av Doki Doki Panic. Samma spel, men Mariofierad. Nintendo hade inget "Super Mario Bros 2" i Europa (i Japan så var ju Super Mario Bros 2 det som vi idag kallar Super Mario Bros: The Lost Levels, dvs en svårare fortsättning på originalet) så de tog snabbt Doki Doki Panic och bytte ut vissa texturer mot våra fyra karaktärer, svampar och lite sånt. Och så blev det vad vi känner till som Super Mario Bros 2.
Så inget spel de gjorde om från scratch, utan tog ett existerande spel och reskinnade det. Därav avsaknaden av kända karaktärer som goombas etc i tvåan då allt känns mer som att Mario åt en svamp för mycket och fick feberdrömmar....
Är ju spännande att ingen nämnt än (inte ens recensenten) att spelet är en reskin av Doki Doki Panic. Samma spel, men Mariofierad. Nintendo hade inget "Super Mario Bros 2" i Europa (i Japan så var ju Super Mario Bros 2 det som vi idag kallar Super Mario Bros: The Lost Levels, dvs en svårare fortsättning på originalet) så de tog snabbt Doki Doki Panic och bytte ut vissa texturer mot våra fyra karaktärer, svampar och lite sånt. Och så blev det vad vi känner till som Super Mario Bros 2.
Så inget spel de gjorde om från scratch, utan tog ett existerande spel och reskinnade det. Därav avsaknaden av kända karaktärer som goombas etc i tvåan då allt känns mer som att Mario åt en svamp för mycket och fick feberdrömmar....
Skribenten nämner ju det redan i inledningen av texten?
Det är absolut intressant med historien om hur "vårt" SMB2 blev till, men samtidigt känns det som den historien berättats så många gånger vid det här laget så jag förstår om man inte vill lägga så mycket fokus på det. Personligen tänker jag att det är "common knowledge" bland de flesta Mario-fantaster idag, men jag kanske har fel där. 🤷
Hum, missade det, sökte efter namnet men fick inga hits. My bad
Men tror inte alla vet att det är ett reskin av ett existerande spel heller såvida du inte är lite insatt i utvecklingen av dem. Tog många år innan jag fattade att Doki Doki Panic var samma spel, och det märkte jag inte för att jag läste det, utan startade Doki Doki Panic i en emulator när jag indexerade Nintendos floppy-spel och fick en gigantiskt WTF-upplevelse...
Är ju spännande att ingen nämnt än (inte ens recensenten) att spelet är en reskin av Doki Doki Panic. Samma spel, men Mariofierad. Nintendo hade inget "Super Mario Bros 2" i Europa (i Japan så var ju Super Mario Bros 2 det som vi idag kallar Super Mario Bros: The Lost Levels, dvs en svårare fortsättning på originalet) så de tog snabbt Doki Doki Panic och bytte ut vissa texturer mot våra fyra karaktärer, svampar och lite sånt. Och så blev det vad vi känner till som Super Mario Bros 2.
Så inget spel de gjorde om från scratch, utan tog ett existerande spel och reskinnade det. Därav avsaknaden av kända karaktärer som goombas etc i tvåan då allt känns mer som att Mario åt en svamp för mycket och fick feberdrömmar....
Jag nämner det i början, men inte namnet.
och hela min slutkläm om att vakna upp från en dröm ska också vara en liten reflektion att det SMB2 jag alltid trodde var 2an egentligen var något helt annat.
"Writer and Fighter"
Hum, missade det, sökte efter namnet men fick inga hits. My bad
Men tror inte alla vet att det är ett reskin av ett existerande spel heller såvida du inte är lite insatt i utvecklingen av dem. Tog många år innan jag fattade att Doki Doki Panic var samma spel, och det märkte jag inte för att jag läste det, utan startade Doki Doki Panic i en emulator när jag indexerade Nintendos floppy-spel och fick en gigantiskt WTF-upplevelse...
😂😂😂 Absolut bästa sättet att få reda på det! Förstår att det måste ha varit ett rejält WTF moment 😂😂😂
Bra recension! Och nu blev jag sugen på att spela igen!
Super Mario Bros. är förstås en klassiker, en riktigt bra plattformare som också var det första spelet som jag någonsin spelade. Men Super Mario Bros. 2 är extra allt-versionen. Fler olika sorters fiender, många olika bossar och fler spelmekaniker (gräva, flygande matta, osv). Dessutom också bättre grafik, grym musik och fyra spelbara karaktärer.
Jag håller med om att det är en udda fågel i Mario-universumet (hela Doki Doki Panic-grejen), men trots det håller jag det fortfarande som ett av världens bästa plattformsspel.
För övrigt ett "core memory" för mig när jag klarade ut spelet för första gången – det första spelet jag någonsin klarade på egen hand och stoltheten var total. En sommarkväll i Kalmar någon gång i mitten av 90-talet. När eftertexterna rullat satt jag där på golvet med dosan i handen, betraktade Marios andetag och bara trivdes. Sen cyklade jag iväg och badade.
Roligt med denna retro-recension (stort plus i kanten när dallas drogs upp som metafor 😆).
Jag minns att jag tyckte att 2:an var bra mycket roligare än 1:an då det kändes som att spelet hade mer innehåll än 1:an. Kanske hade det med alla dessa karaktärer med specifika talanger, men jag minns starkt att prinsessan kunde flyga, vilket var pricken över i:et 🙂
Star citizen - swedish umbrella. Ett ideellt svenskt nätverk mellan organisationer och enskilda spelare.
https://robertsspaceindustries.com/orgs/SWEUMB
Discord:
https://discord.gg/apN3dqYGM7
Det är absolut intressant med historien om hur "vårt" SMB2 blev till, men samtidigt känns det som den historien berättats så många gånger vid det här laget så jag förstår om man inte vill lägga så mycket fokus på det. Personligen tänker jag att det är "common knowledge" bland de flesta Mario-fantaster idag, men jag kanske har fel där. 🤷
Det brukar ju dock endast nämnas på en väldigt grund nivå, man brukar släta över hela kontexten där spelet är en produkt av en av de största teknik- och nöjesmässorna i Japan på 80-talet, Communication Carnival Yume Koujou (Drömfabriken) som anordnades i 44 dagar under 1987 som ett samarbete av de största TV-bolagen och som satte ett ej oansenligt samtida kulturavtryck med specialinstallationer av storslagna arkadspel, simulatorer, åkturer, VR/3D-grejer och andra multimediainstallationer och konserter med den tidens populäraste idolgrupper osv. Man brukar inte ens bry sig om att nämna den delen av spelets namn, Doki Doki Panic är en undertitel och en av mässans många tieins och produkter.
Att man spelar med mässans officiella maskotar med Tusen-och-en-natt-tema som var en integrerad del av hela eventet och att hela drömtemat mejkar väldigt mycket mer sens i den kontexten brukar få vara intresserade av.
Det tycker jag som bryr mig om mer från det japanska 80-talet än endast tv-spel i alla fall är mycket intressantare som helhet än att Mario-figurer retconnats in i ett orelaterat spel för att göra det säljbart på andra marknader. Det var en helt enorm bubbelekonomi-satsning. Hela Budokan gjordes liksom om för mässan. Har själv en liveskiva som råkar vara inspelad under framträdande på Yume Koujou i hyllan.
Numera har folk i väst gjort youtubeklipp och liknande som förklarar detta men den kontexten hade jag själv gärna velat förstå under NES-eran. Men då var man ju helt utlämnad till företag och "speljournalister" som knappt förstod sig på något japanskt och Bergsala/Nintendo-magasinet som i princip bara gjorde rewrites på brittiskt färdigt material.
Bra recension! Och nu blev jag sugen på att spela igen!
Super Mario Bros. är förstås en klassiker, en riktigt bra plattformare som också var det första spelet som jag någonsin spelade. Men Super Mario Bros. 2 är extra allt-versionen. Fler olika sorters fiender, många olika bossar och fler spelmekaniker (gräva, flygande matta, osv). Dessutom också bättre grafik, grym musik och fyra spelbara karaktärer.
Jag håller med om att det är en udda fågel i Mario-universumet (hela Doki Doki Panic-grejen), men trots det håller jag det fortfarande som ett av världens bästa plattformsspel.
För övrigt ett "core memory" för mig när jag klarade ut spelet för första gången – det första spelet jag någonsin klarade på egen hand och stoltheten var total. En sommarkväll i Kalmar någon gång i mitten av 90-talet. När eftertexterna rullat satt jag där på golvet med dosan i handen, betraktade Marios andetag och bara trivdes. Sen cyklade jag iväg och badade.
Fint minne! Det var något alldeles speciellt med de få NES-spel man faktiskt lyckades klara ut som barn... Det hände ju inte så ofta, haha. Extra kul att du verkar vara Kalmarit... Själv är man Mönsteråsare, men gjorde en del av gymnasiet i stan för 100 år sedan.
Det brukar ju dock endast nämnas på en väldigt grund nivå, man brukar släta över hela kontexten där spelet är en produkt av en av de största teknik- och nöjesmässorna i Japan på 80-talet, Communication Carnival Yume Koujou (Drömfabriken) som anordnades i 44 dagar under 1987 som ett samarbete av de största TV-bolagen och som satte ett ej oansenligt samtida kulturavtryck med specialinstallationer av storslagna arkadspel, simulatorer, åkturer, VR/3D-grejer och andra multimediainstallationer och konserter med den tidens populäraste idolgrupper osv. Man brukar inte ens bry sig om att nämna den delen av spelets namn, Doki Doki Panic är en undertitel och en av mässans många tieins och produkter.
Att man spelar med mässans officiella maskotar med Tusen-och-en-natt-tema som var en integrerad del av hela eventet och att hela drömtemat mejkar väldigt mycket mer sens i den kontexten brukar få vara intresserade av.
Det tycker jag som bryr mig om mer från det japanska 80-talet än endast tv-spel i alla fall är mycket intressantare som helhet än att Mario-figurer retconnats in i ett orelaterat spel för att göra det säljbart på andra marknader. Det var en helt enorm bubbelekonomi-satsning. Hela Budokan gjordes liksom om för mässan. Har själv en liveskiva som råkar vara inspelad under framträdande på Yume Koujou i hyllan.
Numera har folk i väst gjort youtubeklipp och liknande som förklarar detta men den kontexten hade jag själv gärna velat förstå under NES-eran. Men då var man ju helt utlämnad till företag och "speljournalister" som knappt förstod sig på något japanskt och Bergsala/Nintendo-magasinet som i princip bara gjorde rewrites på brittiskt färdigt material.
Ja, allt du skriver är jätteintressant och väldigt fascinerande! Extra kul med dokumentärklippet du länkade, det måste jag se! Jag har också koll på spelets bakgrund och tycker sånt där är jätteintressant.
Jag menade mer bara att det kanske inte passar sig att gå på en sådan historisk djupdykning i japansk populärkulturhistoria när man mest vill förmedla lite barndomsminnen och vara lite nostalgisk. Men hade textens tema varit "hur blev Super Mario Bros. 2 till – egentligen!?" så hade ju däremot all den här bakgrundsinfon passat bättre in.
Men, ja, det är ju bara vad jag tycker. Det finns inga rätt eller fel på hur man ska skriva sina texter, så klart! Men du verkar väldigt insatt i Japan på 80-talet, varför inte skriva en egen text kring det med avstamp i SMB2? Locka in FZ-läsarna med en ingång om SMB2 och sen ger du dem en massa helt annat spännande som de inte visste att de ville läsa om!? Jag hade i alla fall gärna läst den!
En kul grej med SMB2 är ju att det var spelet som Nintendo valde att lansera GameBoy Advance med. Det är visserligen ett sidospår i Mario-världen eftersom det som ni säger är ett reskin av ett annat spel, och dessutom inte "canon" eftersom det är en dröm, men de valde ändå att riskera GBA:s succé på detta spel.
Bra recension! Och nu blev jag sugen på att spela igen!
Super Mario Bros. är förstås en klassiker, en riktigt bra plattformare som också var det första spelet som jag någonsin spelade. Men Super Mario Bros. 2 är extra allt-versionen. Fler olika sorters fiender, många olika bossar och fler spelmekaniker (gräva, flygande matta, osv). Dessutom också bättre grafik, grym musik och fyra spelbara karaktärer.
Jag håller med om att det är en udda fågel i Mario-universumet (hela Doki Doki Panic-grejen), men trots det håller jag det fortfarande som ett av världens bästa plattformsspel.
För övrigt ett "core memory" för mig när jag klarade ut spelet för första gången – det första spelet jag någonsin klarade på egen hand och stoltheten var total. En sommarkväll i Kalmar någon gång i mitten av 90-talet. När eftertexterna rullat satt jag där på golvet med dosan i handen, betraktade Marios andetag och bara trivdes. Sen cyklade jag iväg och badade.
Tack!
Jag tror SMB2 kan ha varit det första spelet jag "varvade" också helt själv? Det eller Mega Man som jag fick samtidigt, lit dimmigt där om vilket jag faktiskt klarade först.
Roligt med denna retro-recension (stort plus i kanten när dallas drogs upp som metafor 😆).
Jag minns att jag tyckte att 2:an var bra mycket roligare än 1:an då det kändes som att spelet hade mer innehåll än 1:an. Kanske hade det med alla dessa karaktärer med specifika talanger, men jag minns starkt att prinsessan kunde flyga, vilket var pricken över i:et 🙂
Dallas och Bobby är ju en del av kulturarvet
Jämför man 1an och 2an och sen tiden mellan spelen så är ju spelen otroligt stora steg från varandra rent tekniskt. Det skulle nästan gå och argumentera för att SMB2 är från en annan konsol-era.
Det brukar ju dock endast nämnas på en väldigt grund nivå, man brukar släta över hela kontexten där spelet är en produkt av en av de största teknik- och nöjesmässorna i Japan på 80-talet, Communication Carnival Yume Koujou (Drömfabriken) som anordnades i 44 dagar under 1987 som ett samarbete av de största TV-bolagen och som satte ett ej oansenligt samtida kulturavtryck med specialinstallationer av storslagna arkadspel, simulatorer, åkturer, VR/3D-grejer och andra multimediainstallationer och konserter med den tidens populäraste idolgrupper osv. Man brukar inte ens bry sig om att nämna den delen av spelets namn, Doki Doki Panic är en undertitel och en av mässans många tieins och produkter.
Att man spelar med mässans officiella maskotar med Tusen-och-en-natt-tema som var en integrerad del av hela eventet och att hela drömtemat mejkar väldigt mycket mer sens i den kontexten brukar få vara intresserade av.
Det tycker jag som bryr mig om mer från det japanska 80-talet än endast tv-spel i alla fall är mycket intressantare som helhet än att Mario-figurer retconnats in i ett orelaterat spel för att göra det säljbart på andra marknader. Det var en helt enorm bubbelekonomi-satsning. Hela Budokan gjordes liksom om för mässan. Har själv en liveskiva som råkar vara inspelad under framträdande på Yume Koujou i hyllan.
Numera har folk i väst gjort youtubeklipp och liknande som förklarar detta men den kontexten hade jag själv gärna velat förstå under NES-eran. Men då var man ju helt utlämnad till företag och "speljournalister" som knappt förstod sig på något japanskt och Bergsala/Nintendo-magasinet som i princip bara gjorde rewrites på brittiskt färdigt material.
Kul med en djupdykning i detta. Jag hade själv lite koll men har inte satt mig in i det så mycket.
"Writer and Fighter"
En kul grej med SMB2 är ju att det var spelet som Nintendo valde att lansera GameBoy Advance med. Det är visserligen ett sidospår i Mario-världen eftersom det som ni säger är ett reskin av ett annat spel, och dessutom inte "canon" eftersom det är en dröm, men de valde ändå att riskera GBA:s succé på detta spel.
Hade SMB2 på launch day för GBA... Starkaste minnet? Att jag trodde konsolen var trasig för man såg ju ingenting på skärmen, knappt.