River City Ransom – bättre än flickorna på TV2?

Återigen ett Kunio-spel – utan Kunio-kun!? Ja, även om karaktärerna och referenserna till tidigare spel i serien blivit stympade så tillhör ändå “River City Ransom” en av höjdpunkterna i NES-biblioteket…

Det här spelet är en del av retrosamlingen “Double Dragon & Kunio-kun Retro Brawler Bundle”. Samlingen är släppt till Playstation 4 och Nintendo Switch.

Ursprunglig konsol: NES
Utvecklare: Technōs Japan
Genre: Open world-beat ‘em up med RPG-influenser
Release: 1990

“River City Ransom” var, tillsammans med “Nintendo World Cup”, det första Kunio-spelet jag stiftade bekantskap med som barn på det tidiga 90-talet. Jag minns att jag satt i bilen med min skolkamrat David och hans farsa, och när hans farsa inte berättade historier för oss om hur han misslyckades bli fotbollsproffs på grund av nån knäskada så vrålsjöng han ikapp med Per Gessle i “Flickorna på TV2”. Jag minns det fortfarande, för hela situationen var så märklig, för Davids pappa betedde sig inte som andra pappor gjorde. Inte för att det var något fel med Davids pappa, men han hade nära till känslorna och pendlade snabbt mellan grabbskämt vi var för unga för till att gråtprata till oss om hur hans liv inte blev som han hade hoppats efter skilsmässan men att saker och ting kunde ju bli bra ändå och det är ju bara att bita ihop och köra på och bilresan varade i en evighet och...

David vände sig emot mig i baksätet och sa att hans pappa hade sagt att han skulle bli det fotbollsproffs han aldrig blev. Det lät nästan inövat, som något som repeterats så många gånger att det övergått i en slags ofrånkomlig och smått olycksbådande sanning. Därför blev vi mer eller mindre tvingade att gå ut och sparka boll en stund (Davids pappa stod i mål) för att vi senare skulle få spela Nintendo.

Varken David eller jag gillade ju egentligen fotboll något värst, men det kunde vi ju så klart inte säga. Vi ville ju inte göra honom arg eller, än värre, ledsen.

Det visade sig att det inte bara var Davids pappa som var annorlunda för mig, även de NES-spel han hade bestod nästan enbart av sånt jag aldrig hade hört talas om förut. Det var supermystiska “Guardian Legend”, vråltuffa “Blue Shadow” och, så klart, galen fotbollsaction i “Nintendo World Cup”. Sist, men inte minst, var det också rollspelsinspirerat gatuslagsmål i “Street Gangs” (det europeiska namnet på “River City Ransom”).

På en liten 14-tumsteve i Davids sovrum så sprängde “River City Ransom” många av de förutfattade meningar jag hade om vad ett tv-spel måste vara. Det här var liksom en öppen och modern stad att vandra runt i och det fanns inga drakar eller utomjordingar eller andra övernaturliga inslag som de flesta tv-spel var översållade med. Det fanns inga prinsessor utan flickvänner, och i butikerna kunde man köpa serietidningar och för att bli starkare käkade man hamburgare och drack läsk (behöver jag säga hur tilltalande det här konceptet var för en liten snorunge...?). Motståndarna och bossarna bestod av tuffa killar och mobbare, inte ninjademoner eller sköldpaddor. Vi skrattade också gott åt att man kunde gå in i bastun och se gubbens nakna rumpa för ett kort ögonblick – NAKET! NAKET I ETT NINTENDO-SPEL, vad falls!? (detta har så klart givit upphov till en egen speedrun-kategori om “vem kan bli naken snabbast i River City Ransom” because, well, internet...)

Nåväl.

Allt det här ledde till att “River City Ransom” kändes så mycket mer verkligt än många andra NES-spel. Mobbare och söta tjejer var liksom något som fanns i vår vardag, vilket gjorde kampen mot gatugängen till en mer relaterbar fight än, säg, Links äventyr i “Zelda”-spelen. Jag tror aldrig att vi klarade ut hela spelet som barn, särskilt inte som Davids pappa hade en tendens att komma in och ställa sig framför teven (“Ska vi inte gå ut och kicka boll nu, grabbar?”) mitt i något avgörande ögonblick. (“Ska vi spela boll nu? Ska vi? Ska vi?!”)

När jag nu återvänder till “River City Ransom” sisådär 30 år senare så är det förknippat med så många minnen från förr. Det får mig att tänka på den där skarven mellan 80- och 90-tal och de “NES-pappor” man stötte på. Min egen pappa, till exempel... jag älskade att sitta hos honom och lyssna på historier om hur han klarade ut hela “Metroid” utan någon som helst hjälp – en osannolik bedrift för nån som var tre äpplen hög! Märkligt nog spelade han aldrig några spel igen efter det, inte ens “Super Metroid” som jag tjatade käken ur led om eftersom det var så bra.

Tidigt 90-tal gillade jag Turtles och min pappa var min stora hjälte. Hm, vissa saker förändrar sig inte...

Sen har vi “Tannas” pappa – det sägs att han och hans svåger en gång spenderade en flera veckor lång sommarsemester med att maniskt traggla sig igenom båda varven av “The Legend of Zelda” och levde på kopiösa mängder Cola och hämtmat under tiden. Spelandet fick dock ett abrupt slut när “Tannas” mamma fick flippen på de båda och hotade med att kasta ut dem ur huset om de inte “gav fan i det där Nintendot!”. Även “Tannas” pappa spelade inte så ofta efter det, men inte ens kvinnlig vrede av den mest iskalla sort kunde hålla honom ifrån att bli alldeles lyrisk över “Zelda 64”.

Nåväl.

Jag har ingen aning om vart David tagit vägen (spoiler: han blev i alla fall inte fotbollsproffs) och Davids pappa tränar förhoppningsvis något knattelag nånstans om hans passion för fotboll fortfarande brinner lika starkt. Men det är inte utan att det blir liksom märkligt med spel man förknippar med en viss tid, en viss plats, när man plötsligt spelar det i en helt annan tid och en helt annan plats. Med ögon som inte är lika lätta att slå blå dunster i.

“River City Ransom” är naturligtvis inte lika imponerande idag som 1992. Den stora öppna världen känns mest 35 skärmar stor (mycket beroende på att den är 35 skärmar stor) och att levla upp sin karaktär genom att handla mat tappar snabbt lystern då det är en ganska repetititv speldesign och det är så otydligt vilken effekt olika typer av mat har innan man köpt den.

Den omedelbara spelbarheten i att bara plocka upp spelet och BAM!

Direkt är man ute på nån gata och knytnävas och sparkas så länge man bara orkar! Det är ändå något visst med “River City Ransom”, även alla dessa år senare. Det finns också en viss inneboende charm jag aldrig uppfattade som barn, i det faktum att lokaliserings-teamet kämpat så hårt med att amerikanisera spelet samtidigt som man så smärtsamt tydligt promenerar runt på japanska bakgator med japanska hus i en japansk stad. Det kan liksom inte det faktumet att alla japanska skoluniformer bytts ut mot jeans och t-shirt göra så mycket åt – det här är ett väldigt japanskt spel, till sin kärna. Lokaliseringen påminner mig lite om hur Capcom jobbade med “Phoenix Wright”-spelen:

Så, allt som allt, även om “River City Ransoms” banbrytande genialitet och fräscha, öppna speldesign mattats något av tidens tand så är det fortfarande i allra högsta grad ett riktigt välgjort och spelvärt slagsmålsäventyr. För att läsa lite mer om vad det faktiskt handlar om kan du ta en titt på min recension av den japanska versionen här.

Själv... ? Själv ska jag nog ut en sväng på gården och kicka lite boll med barnen. För vem vet – en vacker dag kanske de blir fotbollsproffs...

Det här är #6 i min recensionskavalkad av Kunio-spel, övriga delar hittar du här!

Härnäst: Även om jag redan smygstartat fotbollssnacket så har vi väntat tillräckligt länge nu – nu är det dags för fotboll i “Nekketsu High School Dodgeball Club – Soccer Story!” Jag veeeet, det är en helt omöjlig titel! Men bakom det tillkrånglade namnet döljer sig den japanska ursprungsversionen av “Nintendo World Cup”. Bara en sådan sak! Recension inom kort!

Tack! Ja, han hade det nog lite tufft.

GIF:en kommer från Google, liksom alla andra bilder! Ja, förutom den jag fiskade upp ur ett gammalt fotoalbum, då.

Hah! Efter 15 Kunio-spel med tillhörande recensioner så behöver jag nog en Kunio-paus, tror jag! Är nöjd att ha tagit mig igenom alla åttabitarsspelen i alla fall... for now

Hade tänkt recensera Double Dragon-trilogin då det ju också är en spinoff till Kunio-kun, men det får vänta isf 😅😅😂

Well, you're in luck! Kommer TVÅ Kunio-fotbollsspel vad det lider i denna serie

Tack! Ja, det brukade ju vara så... Spelen upplevdes som så oändligt mycket större och mer mystiska när man inte hade Gamefaqs att hoppa in på när man fastnade (för det gjorde man, lol). Lite synd bara att det tog så många år innan PAL-släppet, för det här hade säkert varit en riktig uppenbarelse i Spelsverige om det kommit 1989, som det gjorde i Japan.

Ja, men sen räcker det ärligt talat att spam-äta 2-3 grejer för att maxlevla de viktigaste statsen. Den japanska versionen var lite klurigare, eftersom jag inte riktigt kände igen all mat där.

Vad roligt att höra Ja, vem som helst kan ju skriva medlemsrecensioner på FZ så det är ju bara för folk att vässa pennan och börja slänga upp texter! Medhåll om att det är något speciellt med just retrotexter, skulle själv också läsa mer av det!

Alla spelen i den här Kunio-samlingen har patchade versioner som minskar just flickering/lag! Några spel har buggfixar eller balansfixar också. Men man kan så klart välja att köra helt original, om man vill.

Hur stor skillnad det är mot originalversionen till NES vågar jag dock inte uttala mig om, var ett tag sen jag körde den.

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaa detta är ju enbart NTSC-versioner med, inga hemska PAL-konverteringar från förr

Den här samlingen har ju också uppföljaren till RCR som bara släpptes i Japan... nu för första gången översatt på engelska! Är också definitivt värd att titta närmare på om du gillar RCR. Ännu mer free-form och dynamiskt spelupplägg i Japan under Edo-perioden!