Rise of the Tomb Raider

I Rise of the Tomb Raider är Lara Croft tillbaka efter sin trevande start i 2013 års Tomb Raider. Den här gången får vi möta en Lara som har slutat oroa sig för sitt vållande av andras död, men som istället börjat oroa sig för både ett och annat.

Den gamla Lara, hon i de ursprungliga spelen, var alltid menad att kännas farlig. Attraktiv, men farlig. Hon var inte skriven som helt sympatisk eller lätt att förstå, men hon charmade oss ändå med sitt förtegna och samtidigt kolugna uppträdande. Hennes skapare och animatör, Toby Gard spenderade ett helt år med att animera hennes varenda rörelse för att reflektera just det. Han hade sett hur hans kollegor, när de spelade Virtua Fighter på rasterna, alltid valde att spela de kvinnliga kämparna och kanske insåg han att spelvärlden inte skulle sätta sig emot ett actionspel med en kvinna i huvudrollen. Det låter lite förlegat nu för tiden, men när det släpptes var nyheten enorm, faktiskt så enorm att i slutändan blev Lara större än själva spelet i sig och utgivarens marknadsavdelning gjorde inom kort hennes sexighet (trekantiga polygona bröst var eftertraktade på den tiden) till spelets huvudsakliga säljargument. När cheferna på högre ort började efterfråga Toby Gard och hans medskapare Paul Douglas om att lägga in en nakenkod sa de tvärt upp sig eftersom de ville göra spel och inte "porr".

Men även utan dem fortsatte Core Design att göra Tomb Raider-spel. Hela sex stycken spel blev det på lika många år på utgivarna Eidos Interactive fordran. Till sist kunde studion inte längre hänga med den höga produktionstakten och efter fiaskot som var Angel of Darkness stängde Core till sist dörrarna 2003.

Lara Croft skulle visst ha varit amerikan och hetat Laura Cruz från början också - men du vet - det låter ju helt fel.

De nuvarande utvecklarna av serien, Crystal Dynamics, har gjort två nya omstarter av serien sedan dess. Den första behöll Laras personlighet, men ändrade spelets hopp- och klättringsmekanik till att att kännas mindre fyrkantig och passa bättre ihop med nya konsoler och dess spelare, samtidigt som det går att hävda att det skedde till kostnad av njutningen och utmaningen att tajma och planera sina hopp till den perfekta grad som annars kännetecknar ett klassiskt Tomb Raider.
Den andra rebooten började med 2013s "Tomb Raider", där utvecklarna ville göra Lara till en mer trovärdig figur, med känslor, sårbarheter och en ovilja att döda. Men som jag nämnde i min förra recension försvann den oviljan rätt så snart under spelets gång och den ovillige actionhjältinnan byttes inom kort ut till en dödsmaskin som skrek åt sina motståndare att dra åt helvete samtidigt som hon satte eld på dem med explosiva gasbehållare. Jag kommer ihåg att jag tänkte då, våren 2013, att "Ok, så det var här den Lara jag känner till sen innan föddes, i stridens hetta. Även om hon inte riktigt hunnit bli den stadiga, självsäkra Lara som jag känner till, får jag säkert se henne tillbaka till sitt rätta jag igen i nästa spel".

Rise of the Tomb Raider har mycket riktigt en förändrad Lara, men hon är så otroligt... otrolig på så många sätt. Inte otrolig som i att hon är fantastiskt (vilket hon i och för sig är, men det är inte det jag menar), eller att jag inte tror att man kan vara som hon är i Rise, utan otrolig som i att jag inte tror att det faktiskt är hon - Lara - den självsäkra tjejen som jag under så många spel och år sett kasta sig över taggiga dödsfällor lika iskallt som hon gett sig in i strid med en sju tons T-Rex.
Om Lara var något osäker och oigenkännlig i 2013s reboot är hon här en känslomässig röra. All hennes personliga mognad från det föregående spelet är som bortblåst och om något är hon ännu mer vilsen i Rise än i Tomb Raider från 2013. I slutscenen av det spelet, när överlevarna från skräckön Yamatai till slut är på väg hem, tänker Lara högt "I´m not going home" - som att hon till slut funnit sitt kall, men i Rise framgår det aldrig riktigt just vad det är. Vad är det egentligen hon reser sig från, och till vilka höjder? Annat än att hon klättrar mycket i berg känns namnet inte som att det passar in, då hennes motiv och drivkraft hela tiden ändras. Inte ens när spelets sluttexter rullar känner jag att Lara riktigt kommit nån vart, då det fortfarande inte känns som att hon hittat sig själv.

Spelet utspelar sig i och runt ruinerna av Kitezh, en försvunnen storstad från medeltiden som svalts under de sibiriska isarna, där endast ett fåtal överlevare finns kvar. Kitezh var en gång en stormakt, dess invånare var rika som troll och kapabla till att bygga enorma monument och staden besatte dessutom "The Divine Source", en gudomlig källa till läkande av sår och evigt liv. All denna rikedom lockade under historien till sig invasioner från alla möjliga olika krigsherrar och nationer som försökt roffa åt sig Kitezhs rikedomar för sig själva. Nu när Lara är där är det den lömska organisationen Trinity som är i full färd med att invadera och plundra det som finns kvar av den en gång så stolta civilisationen.
Lara är där för att hon beslutat sig för att följa ledtrådarna i sin far Lord Richard Crofts journaler, en far som fick sitt goda rykte ruinerat i Laras barndom då han publicerat teorier om bortglömda skatter och civilisationer som ingen inom akademin trodde på - som inte ens Lara trodde på fören händelserna i Tomb Raider 2013. Och så har vi förstås detaljen att Trinity lyckats komma över en kopia av Lord Crofts minnesanteckningar i Croft Manor som lett dem till Kitezh.

You should have never come to Kitezh

Till en början tänkte jag att det är storyn - att stoppa Trinity och hinna först till skatten - att Lara som den exceptionella skattjägaren hon är inte skulle låta något så torftigt som en tusenårig organisation med världsherraväldeambitioner stå i vägen för hennes egna ärorika bravader. Visserligen kompliceras ju saken den här gången av att Kitezhs invånare fortfarande bor där, och att de inte så sugna på att lämna ifrån sig sin heliga helighet, varken till treenighetens lakejer eller till Lara, men varken det egensinniga eller det traditionellt moraliskt rätta verkar vara det som motiverar Lara i Rise of the Tomb Raider.

Nej - det verkar istället vara hennes pappa.

I en scen har Lara ett ordentligt snack med en av lokalbefolkningens ledare som just räddat henne från att drunkna efter att de båda blivit beskjutna av Trinitys attackhelikoptrar och därefter kraschat ner i en isvak. Han frågar henne varför hon är där, varför hon i hela friden tagit sig hit, till det avlägsna, bortglömda Kitezh. Är hon också här för den heliga källan? Den som så många kommit, stridit och dött för?
"Ja" säger Lara.
"Den kan rädda liv - den kan göra en stor skillnad i världen. Jag kan göra en stor skillnad i världen."

Rummet verkar tämligen kallt..

Jakob, som herrn heter frågar om hon inte kan tänka sig att fokusera på att hjälpa dem att sätta stopp på Trinity istället, att hon kan göra en stor skillnad för dem här och nu? Hon kan rädda deras liv och samhällen, utan att ta ifrån dem det som är deras.
Men "Nej" svarar Lara.... "Jag kan bara inte låta bli att ta den! Jag måste bevisa för världen att min pappa hade rätt! Att hans idéer om gömda skatter runtom i världen var sanna, att han inte var galen som alla trodde. Han måste få upprättelse!"

"Din... pappa? Jaha..?
Nejmen då förstår jag... Öh, jag måste nog dra nu och hjälpa mina vänner, men du klarar dig va? Vi säger så... hejdå!" säger Jakob och ger sig iväg illa kvickt.

Kan det här vara anledningen?

Och det är ungefär så de flesta av spelets konversationer känns. Laras vänner och allierade försöker hjälpa Lara med hennes mål eller guida henne till något bättre, men hon lyssnar inte, samtidigt som hon inte är konsekvent i vad hon själv vill eller varför hon vill det.
Hennes motivation verkar vara baserad på ett faderskomplex, eller idéer att göra skillnad, men sättet hon uttrycker det på känns så mållöst och inkonsekvent att det är svårt att helt hänga med som spelare. Stämningen i alla filmscener känns genomgående negativ, om inte rent av tråkig och deprimerande, kanske just för att Lara framstår som så ofokuserad. Alla Lara pratar med blir mer eller mindre irriterade på henne, och det är ibland lätt att känna likadant.

Var är känslan av äventyr och upptåg som brukar karaktärisera ett Tomb Raider-spel? Var är upptäckarglädjen? Indiana Jones-ögonblicken? Var är Lara Croft?

Är det möjligen Laura Cruz vi spelar som?

Storyn känns ibland mest bara som en dyster film om bergsklättrande, med bråk mellan olika figurer om hur de ska ta sig framåt, istället för ett grandiost äventyr som för en upp mot skyarna. Den alltigenom dystra tonen och Laras ständiga velande, huttrande och förvånande reaktioner till hur elaka elakingarna faktiskt kan vara stämmer helt enkelt inte överens med ett äventyrsspel som låter dig göra nästan vad som helst, som en lekpark i snön.

Spelets två huvudsakliga skurkar gör inget för att göra historien mer intressant. De representerar en organisation som vill styra världen. Den ena är manipulativ och den andra är våldsbenägen. Vilken överraskning.

Men Rise är, trots allt detta, inte ett dåligt spel.

Det har många förbättringar gentemot sin föregångare, både i spelmekanik och utseende. Lara kan slåss, springa, klättra och svinga sig fram på nya sätt. Det är ibland häpnadsväckande vackert, med större och mer detaljerade miljöer insvepta i imponerande vädereffekter, även om utvecklarna verkar ha missat några texturer här och där på vägen. Striderna är liksom i föregångaren ständigt närvarande och Lara kan numera utsätta sina motståndare för allt från kulor och giftgas till dränkning och ishackande som om hon vore en stalinistisk lönnmördare i jakt på rivaliserande bolsheviker.

Och som vanligt finns det gott om hektiska ögonblick

I Kitezhs omgivningar kan du besöka gamla sovjetiska gulagläger och trampa upp djupa spår i snön genom granbeklädda dalar. Du kan kämpa dig upp för glaciärer med dubbla ishackor och rep och snickra ihop olika typer av vapen, med metaller, djurhudar, svampar och pinnar. Du kan till och med pyssla ihop specialammunition medan du är i språng och med din ständigt praktiska pilbåge kan du på ramboliknande sätt avfyra grekisk eld (typ napalm) och ödesdigra klusterbomber. Om du väl skjuter brinnande pilar på vildsvin låter spelet dig få veta att det uppmärksammar din grymhet genom att belöna dig med ett Achievement - Barbeque. Jag lovar, jag gjorde det av misstag, men jag skäms ändå. Jag ville inte ens ha fläsket... bara deras betar.

Det finns få spel jag har spelat som lyckats så bra med att få kylan att se så "kall" ut som i de snötäckta skogarna i Rise.

I samband med att jag skrev den här recensionen fick jag äntligen reda på varför Lara är så impopulär bland djurriket och varför hon skjuter ihjäl så många utrotningshotade arter. Svaret är att utvecklarna när de utvecklade det första spelet på 90-talet ville skapa en kontrast med spelets senare mytiska varelser och inte heller ville att Lara skulle slåss så mycket mot människor. Det återstående alternativet var då djur. Många utrotningshotade djur är ju det just för att de är farliga - "Annars hade Lara fått döda kaniner - man kan bara inte få till det rätt..." som Toby Gard svarade i en intervju med sidan gamedeveloper.com (1998) på frågan om Laras inställning till djurriket.

I Rise of the Tomb Raider dödar vi som Lara i och för sig massvis av kaniner, men mest för att samla in material för ny utrustning. Kaninen från Monty Python and The Holy Grail är inte med.

Rise är också ett spel för den inbitne samlaren. Det har en stor halvöppen värld där nya områden låses upp allteftersom och mellan vilka du kan teleportera dig med spelets olika lägereldar. Jag körde det i 40 timmar och hittade alla samlingsobjekt och skatter, som i princip är 3D-modeller av allehanda saker och ting som Lara kommenterar som hon vore en livs levande uppslagsbok. För att hjälpa dig hitta allt kan Lara gå snabbkurs i grekiska, mongoliska och ryska genom att titta på gamla målningar och propagandaskyltar. Med den språkkunskapen kan hon sedan översätta olika altare och ingraverade pelare som platsens olika besökare konstruerat med tips inristade om var de gömt olika skattgömmor i området.

Mycket vänligt av dem.

Förutom skatter hittar du nedkrafsade dagböcker journaler som Kitezhs nybyggare, besökare och invaderande fiender skrivit ned eller spelat in under seklerna. Trinitys lakejer verkar alla vara utrustade med portabla bandspelare som de lämnar efter sig lite här och var där vissa känns mer sannolika än andra. Jag menar, om man tänker efter, hur sannolikt är det egentligen att en ondskefull organisation spelar in och lämnar små ljudband lite här och var i sina läger så fort något har hänt, där de talar om varandra och om Lara, före, efter, eller varför inte i mitten av eldstrider, på ett slumpvalt bord eller bränsletunna någonstans?
Spel av den här typen måste ha dessa samlingsobjekt dock. Det har jag märkt. Jag tror det är ett krav för att få kalla ett spel Open World. Förmodligen.

Den här gången verkar Crystal Dynamics ha märkt av att Tomb Raider 2013 var alldeles för lätt och har lagt in nya tuffare svårighetsgrader. Svårighetsgraderna avgör hur många fiender du möter, hur tuffa och observanta dessa är, hur mycket resurser du kan hitta åt gången och hur mycket det kostar att uppgradera din utrustning. På de högre svårighetsgraderna autohelar du inte längre utan behöver istället hela dig med hälsopaket liksom i de tidigare spelen. På den svåraste svårighetsgraden Extreme Survivor sparas spelet bara vid lägereldar, liksom i Souls-spel. Det fungerar dock inte särskilt väl i Rise. Spelet känns helt enkelt inte designat för den funktionen, då hela spelet lägger så stort fokus på att samla på sig allehanda föremål och har så många cutscenes blir det fort tjatigt att spela då cutscenes börjar spelas upp igen och föremål inte förblir hittade om du väl dör och behöver spela om igen. Då Rise visar hur skadad du är genom att täcka skärmen med mer och mer blodstänk istället för en traditionell hälsometer blir skärmen i de svårare lägena också mer eller mindre konstant indränkt i blod då hälsopaket är svåra att komma över. Jag gillade dock att svårighetsgraden tvingade mig att spela mer försiktigt och vara mer påhittig i sätten jag neutralisera fiender än att bara panga på, som ett sätt att spara ammunition och tunna ut fiendeskarorna.

Rise inkluderar dessutom nio nya pusselgrottor, eller gravar. För en gångs skull lever spelet upp sin titel då gravarna känns både påhittiga, iögonfallande och ibland till och med utmanande. Men även om de betydligt mer invecklade än de basala pusslen i Tomb Raider 2013 tar det allt som oftast inte mer än några minuter att ta sig igenom dem, beroende på hur van du är vid dessa. Om du vill ha tips kan du slå på Laras kommentarer genom att trycka på din fokusknapp, som också lyser upp viktiga föremål i rummet i guldfärg.

Och även om jag stör mig på Laras porträtterande ibland, är hennes röstskådespelare Camilla Luddington en duktig skådespelerska. Hon och resten av skådespelarna gör ett bra jobb med vad de har att jobba med även om det är lite lustigt att alla pratar med amerikanskt uttal fastän vi är i Sibirien och även om manuset inte faller mig helt i smaken. Animationerna är uttrycksfulla och när det väl bjuds på musik i den snöiga världen är den stämningsfull, även om handlingen inte är det.

På så sätt är spelet som en riktigt vacker film - men en dålig sådan - som ser bra ut - om än lite seg.

Det saknas helt enkelt charm.... det är just det som är problemet.
Stämningsfulla, actionpackade äventyr behöver sin charm, annars fungerar de inte. Annars smälter de allvarliga ögonblicken bara ihop med resten av storyn och du glömmer fort bort dem.
För att vara en pastisch på filmvärldens matinéföreställningar lyckas spelets handling och konversationer aldrig ingjuta mig med den äventyrslustan.

Det märkliga är att Toby Gard har varit inblandad i den nya serien, som filmregisör för klippen i Tomb Raider 2013. Jag undrar vad han tycker om den nya Lara. Jag undrar om han känner igen henne från sin skapelse från 1996 - hon den där tjejen som hade is i magen, läget under kontroll och var cool som satan. Det gör åtminstone inte jag.
Det första Tomb Raider var en revolution, på fler sätt en ett. Det skapade en helt ny spelstil, ett 3D-rutnät som inspirerade och ledde vägen in i framtiden. Rise of the Tomb Raider bjuder på många förbättringar gentemot sin föregångare liksom sina samtida jämförbara spel. Det förfinar redan etablerade inslag samtidigt som det lägger till nya, men det nya är också just evolutioner istället för revolutioner.

Men det jag inte finner någonstans är det jag fascinerades av redan från seriens början.
Uppe i bergen, bland djupsnö och isiga glaciärer saknar jag den Lara jag minns, hon som var olik allt annat.

Det enda som finns kvar är skins för griniga gejmers som jag.

Slutsats
Om du gillade Tomb Raider från 2013 gör du rätt i att spela Rise of the Tomb Raider.
Om det inte föll dig i smaken kommer du förmodligen inte heller här hitta något som övertalar dig att komma över till den ... nya sidan? Gå och spela dina gamla spel istället.

Det här är en del av en serie recensioner av Tomb Raider-spel gjorda av Crystal Dynamics
Du kan se andra delar här VII VIII IX X

____

Denna recension utsågs till månadens medlemsrecension i maj 2025

@alias Tack! Det var snällt.

Det var nu andra gången jag körde igenom det och även om jag gillade det mer än första gången jag körde det 2015 är det svårt att låta bli att vara lite missnöjd. Alla beståndsdelar är på plats för ett bra spel. Grunden för handlingen är också bra, men det saknas något för att få den att kännas spännande. Det finns ingen figur i spelet som är särskilt minnesvärd, förutom Lara, och hon av fel anledning.

Jag tror det är just att man känner sig så stark och övermäktig hela tiden som gör att det känns så konstigt att Lara är så bekymmersfull. Om man var svagare och det var ett annat typ av spel hade Lara i det här spelet fungerat bättre. Men om jag tar typ Uncharted känns det rätt så passande att Nate skrattar åt nära-döden-upplevelser eftersom han upplever de om och om igen men alltid klarar sig.
Den gamla Lara kändes mycket mer actionhjälte även om hon rent tekniskt var mer begränsad.

Tycker sifferbetyg är väldigt svåra att sätta. Som ett spel bara, frånkopplat från de tidigare spelen i serien är det 3 eller 4 (Gillar actionbitarna och det är bättre än Tomb Raider 2013) . Som fan av de gamla spelen kanske en 2:a - dvs - tveksamt om du kommer gilla det här, men om du vill spela alla Tomb Raider så kör på.

Men, jag tycker det är bättre än Tomb Raider 2013, som jag också gav en 3:a.

Var ett tag sen med shadow nu men jag tror jag håller med! Rise är nog bäst av de tre

@Atilaa Jag tycker inte det är fel att tolka om en figur egentligen och det är inte heller fel att ha en ängslig sådan men det känns som att det inte passar in i hur spelet är i övrigt. Man är ju typ som wonder woman egentlugen. Det är stora miljöer att svinga klättra och panga i men så fort storyn går igång känns allt så dystert.
Och hon växer inte heller under storyn... tycker jag.
Jag förklarar hennes varmblodighet med att hon autohealar

@Fredrik Eriksson skönt att du säger det. Av någon anledning har den känts svår att bli färdig med. Jag gillar spelet, men ändå inte. Det är jättefint, välfungerande slagsmål och borde vara spännande, men det är ändå inte det, och jag landade i att det är för att jag har så svårt att gilla huvudrollsinnehavaren.
Blood Ties var på något sätt mer spännande, fastän det inte längre var som ett Tomb Raider överhuvudtaget. Men kanske den här Lara passar bättre i rollen att navigera arvsdispyter och brittiska blåblodsrivaliteter än att hitta skatter i alla världens hörn.

Jag tycker animen på Netflix band samman de .. typ..
Den har en djupare Lara än Corespelen, men också en som växer som person under seriens gång, med nytolkningar av figurer från både gamla och nya Tomb-Raider-universumen

Den är ju ganska olik standard-anime (eller det jag sett iaf). Liknar Castlevaniaserien i stil (de är bra båda två!)

Tack! Kul du säger det!

Jag spelade två dlcs, Blood Ties och en zombie-dlc. Blood Ties var rätt ok

Season pack nånting ja. Baba Yaga ingick säkerligen. Mensyftade på zombies i croft manor

Jag tror även Underworld var bättre optimerat på xbox. Kommer ihåg hur Shadow fick min ps4 pro att låta som att den strax skulle börja brinna dock