Clair Obscur: Expedition 33 - En fantastisk berättelse i obalans

Världen är ack så vacker, om än något tom.

Under den förhistoriska period som i folkmun kallas för Facebooks storhetstid kunde användarna på sin Facebook-profil välja att fylla i sin civilstatus. De flesta nöjde sig med något av de binära alternativen: singel eller upptagen. Men inte alla. Somliga - i synnerhet de som inte kunde få nog av drama i sina liv - valde alternativet it’s complicated.

Clair Obscur: Expedition 33 får mig att tänka på den här statusen - it’s complicated - så väl som på de drama-hungrande personer som använde den. Min relation till Clair Obscur är nämligen just komplicerad - och det beror till stor del på att Clair Obscur, liksom sagda individer, hungrar efter drama. Inte nog med det. Spelet formligen vältrar sig i melodrama och illa hanterade trauman. Ibland träffar det helt rätt, som en emotionell käftsmäll - andra gånger är den ludonarrativa dissonansen nästan skrattretande, som när en karaktär på bråkdelen av en sekund pendlar från att sörja sina bortgångna vänner till att fnittra av hysterisk förväntan inför en livsfarlig strid.

Just ordet dissonans återkommer ofta till mig under spelsessionerna. Det beror delvis på att Clair Obscur: Expedition 33 är ett spel som vågar ta ut på svängarna - och det applåderar jag. Det är uppfriskande att se en spelstudio göra precis det spel som de vill göra, utan vare sig kompromissa eller ursäkta sig. Tyvärr uppstår här också viss friktion då vitt skilda teman, genres och spelmekaniker försöker samsas under ett och samma tak.

Ett av de områden som jag upplever mest frustration med är Clair Obscurs nästan överdrivet komplexa stidssystem. Här finns bland annat trettiotalet unika förmågor för varje spelbar karaktär, vilka i sin tur blir starkare eller svagare beroende på andra system som också är unika för respektive karaktär. Därtill finns olika element som eld, vatten och jord att ta hänsyn till, liksom sköldar, styrkeparametrar och en hel del annat. Kort sagt krävs en doktorsavhandling i stridssystem för att inte bli överväldigad. Mitt största problem med stridssystemet återfinns emellertid i spelets marknadsföringsmaterial, där striderna framställs som torodningsbaserade - något som inte är helt sant. Striderna kräver nämligen att jag lär mig att hantera snabba och soulslike-doftande quick time events för såväl attacker som försvar - annars är jag chanslös inför spelets lite svårare fiender. Till följd av detta blir soffspelandet som undertecknad hade sett fram mot avsevärt mycket svettigare än planerat. Därför dröjer det inte heller längre förrän jag suckar djupt varje gång det är dags för en ny batalj.

Ett stidssystem som i mitt tycke vill för mycket, i synnerhet för att lämpa sig i ett turordningsbaserat spel.

Om striderna ofta känns som ett stressmoment, så bjuder spelets värld på mer ögongodis än hjärtklappning. Allt från natur och arkitektur till karaktärer och fiender är detaljrikt, färgstarkt och fantasieggande. Tyvärr förtas upptäckarglädjen något av att världen stundtals känns mer som en vacker kuliss* än någonting levande - och där utforskande sällan belönas med annat än billig loot eller i bästa (värsta?) fall mötet med en extra svår boss. Eftersom spelet är relativt linjärt innebär det här emellertid inget större problem; men visst hade det varit roligt om det fanns fler anledningar att ta fingret från sprint-knappen.

Trots nämnda problem finns det också områden där Clair Obscur fullkomligt briljerar - inte minst i hur det framför sin berättelse. Alltsammans börjar förvisso med ett intro som för mig kändes mer krystat än emotionellt, men successivt - nästan utan att jag märker det - griper det tag om mig. I spelets första halva förekommer förvisso aningen för mycket mysterie- och spänningsbyggande av typen “karaktärer som vägrar kommunicera, utan bara antyder vad de verkligen vet”, men det är lätt att förlåta då spelets andra hälft är riktigt stark och tankeväckande. Spelets avslutning är dessutom riktigt mäktigt, med två vitt skilda slut som båda svider i hjärtat. Hur jag än väljer känns det som om jag sviker någon - inte minst mig själv. Och hur jag än gör känns alltsammans på något vis bitterljuvt och rätt.

En stor del av berättelsens slagkraft ligger i dess huvudpersoner och hur de porträtteras. Framförallt är röstskådespelet osedvanligt skickligt med karaktärer som känns ovanligt levande. De stakar sig, kommer av sig och de darrar på rösten. Härligt! Se därför till att avsätta tid för att umgås och samtala med dem varje gång du stannar till i ditt camp! Att se dem utveckla sina relationer till varandra är en av spelets stora behållningar. Ofta gränsar samtalen till det ostiga, men aldrig till den grad att de blir plågsamma.

Invid lägerelden fördjupas relationer samtidigt som den som är trött på att strida får andas ut.

Spelets ljudbild bidrar även den starkt till upplevelsen. Kring spelets soundtrack känner jag mig emellertid kluven. Å ena sidan är musiken fantastisk, å andra sidan är det svårt att inte bli distraherad av (och lite trött på) de svängande tonerna och återkommande opera-sångerna. Kort sagt skulle jag ha uppskattat om bakgrundsmusiken i vissa moment hade varit något mer nedtonad.

Sammantaget är Clair Obscur: Expedition 33 ett spel som är svårt att inte rekommendera. Nog för att jag skulle ha önskat ett något enklare stridssystem och en mer levande värld, men i slutändan är berättelsen stark nog att bära mig genom de mest tröstlösa av strider.

Betyget landar i en väldigt stark trea. Ibland snuddar det vid en fyra, men irritationsmomenten är i slutändan aningen för många.

*

Bra fråga! Jag vet inte, men det är möjligt att jag måste bränna igenom det igen om något år. Tror att jag missade ganska mycket, plus att jag är nyfiken på att se hur jag reagerar på saker när jag vet mer om världen.

Fräsig bild. Känns tryggt att veta att Maelle är som alla andra tonåringar, med toalettspegel-selfies

Stridssystem skulle jag nog ha lärt mig att tycka om, om det inte hade varit för att man var tvungen att parera och ha sig i realtid. Alldeles för svårt för mig som har extremt dålig tajming och föredrar chill. Övriga system där alla karaktärer var tämligen unika var egentligen väldigt intressanta - men eftersom jag redan avskydde striderna blev det mindre roligt att leta kombos och synergier. Men smaken är bekant som baken.

Kort sagt lyckades spelet på något märkligt sätt kombinera en story och lore som jag ville veta mer om med gameplay som inte klickade. Sjukt jobbigt

Ja, det här med striderna handlar nog mycket om förväntningarna - och att jag är fullständigt inkompatibel med rytm och tajming. Extra olyckligt kanske att jag kom direkt från Baldur's Gate 3, och gick in relativt blind i Clair Obscur. Båda är ju turn based, tänkte jag. Mer tid att rulla tärningar och slappa i soffan. Men riktigt så blev det ju inte. Nästan som om jag först spelat Skyrim och sedan slagit till på Elden Ring för att det är samma genre.

Håller med om att det ska bli spännande att se vad deras nästa kreation blir. Med Clair Obscur har de ju redan visat prov på både tekniskt kompetens och storslagna visioner. Men jag skulle gärna se något lite mer levande. (Och lite lättare för oss soffpotatisar 😅)

Tack för de orden! Det ska erkännas att jag är en emellertid-knarkare. Försöker ibland avgifta mig. Det går (emellertid!) inte så bra. Undrar ibland varför jag inte kan strukturera samband utan det förbaskade ordet

Angående souls och qte resonerar jag så här, att i båda fallen måste man memorera någon slags mönster. I soulslike vill du lära dig fiendens attacker för att kunna undvika dem, och Clair Obscurs qte:s fyller ungefär samma funktion. (Mycket möjligt att jag är helt ensam om den kopplingen 😆)

Den sista frågan kan jag inte besvara. Jag undviker både jrpg och fransk film 😬