Assassin's Creed (PlayStation 3)
Plattformar: PlayStation 3 (testversion), Windows, Xbox 360
Release: 2007
Altaïr.
Inte nämnvärt sympatisk, men långt ifrån så badass att jag förmår bli engagerad i hans rebelliska attityd. Dessutom tycks det saknas en del kritisk tänkande och logiskt resonerande, för i dialog med sin herre tycks all rim och reson kastas ut genom fönstret.
Visserligen har det föga betydelse för större delen av tiden upplevelsen tar i anspråk, med något närmast lika framtungt som baktungt när det med fördel borde ha varit jämnt fördelat över de timmar den varar, och konsekvensen är att jag med lätthet spelar med ljudet avslaget trots avaknas av undertexter.
Med en premiss likt lönnmördare och tempelriddare i en episkt lång konflikt kring mänsklighetens frihet eller avsaknad av densamma torde det bjudas upp till mer än såhär.
Indelat i kapitel framstår spelets nio huvudsakliga uppdrag som repriser av varandra, där ett enda egentligen kan motiveras varpå resten handlar om att finna diverse sätt att motivera sig själv att uträtta exakt samma saker i städer presenterade i olika färgtemperaturer.
Och det funkar inte.
Assassin's Creed har rötter i Prince of Persia, och det märks kanske främst i den akrobatik Altaïr sysselsätter sig med som mest när han på elvahundratalet parkourar sig fram i ett semi-öppenvärldssammanhang och sätter sig på bänkar och trycker på en knapp för att tjuvlyssna, smyger sig tätt intill någon och trycker på en knapp för att stjäla något samt gör lite vadhelst för att ta sig nära någon och trycka på en knapp (eller flera i kombination, om smygandet går åt helvete) för att ta livet av någon för berättelsen viktig person.
Visuellt sett är Assassin's Creed allt annat än fult, men de miljöer Altaïr vistas i saknar en egen identitet. Städer må ty sig till en viss estetisk design, men den brutala bristen på minnesvärda landmärken och kvarter efter kvarter efter kvarter med samma typ av byggnader gör det meningslöst att försöka orientera sig någonstans av värde utan att följa kartan.
De mer öppna miljöerna utanför städerna framstår inte som mycket annat än meningslösa transportsträckor i vilka om man vill ta sig fram i lite högre tempo tvingas se sig jagad av diverse vakter och dylika fanskap, till fots eller ridandes på en häst.
Och så tvingas Altaïr, efter att ha agerat mot lönnmördarnas tre viktigaste förhållningsregler, se sig gå tillbaka till nybörjarstadiet vad gäller färdigheter och vapen för att viktigt mord efter viktigt mord sakta men säkert bygga sig upp till en sanlöst effektiv mördarmaskin igen.
Det är verkligen inte mycket i Assassin's Creed som känns som att det flyter på som sig bör.
Inte för att den rätt sunkiga bilduppdateringen och frekventa screen tearingen påverkar mycket mer än en känsla av en stressad produktion (de tog dock runt tre år på sig), men parkourandet saknar flyt och titt som tätt fastnar man hoppandes mot väggar eller fallandes ned i vatten vilket snabbt avslöjar en av Altaïrs svagheter; Han kan inte simma utan dör omgående om han trillar ned i kroppar av vatten mer omfattande än en pöl på marken.
Varje morduppdrag betas av på exakt samma vis. Besök en lönnmördartillhåll, prata med någon där som låter uppdraget få sin start, samla information genom att sätta dig på en bänk och trycka på en knapp för att... och så vidare... två eller tre dylika aktiviteter innan man fått fatt på all info man behöver för att kunna mörda den som skall mördas, återvänd till högsta lönnmördarhönset och få veta vem som skall mördas härnäst.
Nio gånger.
Nio gånger av enformiga, meningslösa jävla skitaktivieter för att ta sig närmare det slutliga målet som när man väl når det presenteras i form av ett enormt förbannat antiklimax sekunderna efter en knapptryckning ersatt av eftertexter.
Och vägen dit, då? Fylld av situationer där precis allt man gör registreras av onda ögon letandes triggers för att dra igång en session av förföljelse avrundat med ond bråd död.
Men, visst.
Stridandet har åtminstone en behaglig känsla av en strukturerad dans där var och en väntar på sin tur och där varje reaktion med lite knapptryck möts med en motreaktion.
Hypnotiserande, i dess bästa fall, men så oerhört utmaningslöst när man väl fått in de rätta rörelserna.
Assassin's Creed känns lite som en repris av sena 80-talets Shadow of the Beast till Amiga; Ett rätt fantatiskt teknikdemo som man önskat sälja i butik och därför slängt in diverse klassiska interaktiva spelinslag utan att ha funderat en eller två gånger om de känns givande, underhållande eller någonting överhuvudtaget som får grepp om spelaren och därefter inte släpper taget om densamme.
Enformigheten vet liksom inga gränser överhuvudtaget, sidouppdragen är pisstrista flaggsamlarsessioner och tempelriddarmördande (som tydligen desperat slängdes in i spelet de sista fem dagarna innan det gick i tryck som följd av en kommentar av en Ubisoft-anställds barn konstaterandes att spelet var tråkigt som fan, att det inte fanns något kul att göra i dito), tornklättrandet för att få översikt och points of interest utplacerade på kartan spelar snabbt ut sin roll och allt känns livlöst och dant.
Inte ens den kontext vilken är anledningen till att Altaïrs minnen återupplevs i nutid, den kidnappade bartendern Desmonds Miles sessioner i Abstergo Industries Animus-maskin som förvandlar minnen i form av dna-kod som ärvts ned över århundraden till en simulerad verklighet, lyckas göra något vettigt av de fantastiska förutsättningar som där ges.
Känslan är från början till slut, minus just början och slutet, att Assassin's Creed inte lyckades ta sig någonstans av värde under produktionens gång och att man dragit i bromsen, tvingat fram något som utifrån minsta tänkbara krav ställda kan ses på som ett spel och därefter slussat iväg det till skivpressarna och hoppats på det bästa.
Att det fick så pass höga betyg som det fick, sålde så bra som det gjorde, är fullständigt obegripligt.
Assassin's Creed är, om något, oändligt mycket sämre än vad jag någonsin hade kunnat ana och det trots att jag var fullt varse om dess brister redan på förhand.
Närmare tio timmar in i den helt sanslöst imponerande uppföljaren (det borde inte vara rimligt att gå från dynga till vad som i jämförelse känns som ett mästerverk) känns det som att det enda meningsfulla sättet att uppleva Assassin's Creed på idag, om man inte vill gå miste om var allting började, är genom någon vettig 10-15 minuter lång sammanfattning av handlingen på YouTube.
Skräpspel, verkligen.
Originalversionen av denna text publicerades ursprungligen i min blogg.
Så dåligt minns jag det inte som. Är PS3-versionen möjligen sämre än 360-versionen?
Så dåligt minns jag det inte som. Är PS3-versionen möjligen sämre än 360-versionen?
Inte en aning, men det är väl rätt troligt då mycket hade 360 som lead.
Rent krasst är det nog det sämsta AAA-spel jag spelat. Det finns ett frö där till något mer, men efter första rundan (som redan repeteras till dess att spelet är slut) var det mer eller mindre motivationslös forcering till slutet bara för att kunna bocka av en genomspelning.
Att PS3-versionen är tekniskt undermålig är egentligen irrelevant för mitt betyg.
En åsikt som inte stämmer med min?! Nej, nu blir jag vred! Bäst jag går och lägger mig så jag inte skriver något dumt
Men man minnas att första AC var ganska nyskapade på sitt eget sätt. Visst fanns det andra spel med öppna världar. Men här var det större, öppnare, med välfungerande parkour och smygande. Fanns liksom inte så många andra spel som gjorde vad AC 1 gjorde, särskilt inte på den skalan. Var nytt stort och häftigt. Sen att det kanske inte har åldrats så väl men det är en annan sak. Men att ge det en etta känns lite väl lågt, som om du satte betyget när blodsockret var lågt. Och det där sista var menat skämtsamt, skämt gör sig som bekant inte alltid så bra i skriven form
Jag tyckte det var värt resan, speciellt de sista timmarna, då fick dom ihop det på ett bra sätt.
FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego
SUBSTACK: https://substack.com/@iegocentric
YOUTUBE: https://www.youtube.com/@walteriego
Som hörselskadad så störde jag mig något enormt på bristen av undertexter. Tvingade mig igenom hela spelet, men hade ingen aning om vad det handlade om. Man dödar lite folk och sedan ser man en holografiskt jordglob, slut.
Gillar dock Jerusalem-låten väldigt mycket, så det är väl något.
Jag minns inte det alls som du beskriver det men mitt minne rosafärgar säkert upplevelen, det är senkundärt, underordnat och faktiskt helt jävla oviktigt. Recensioner är personliga.
Men vad jag vill nämna är hur välskriven text det var. Du undviker de språkliga fadäser som jag har så svårt med i medlemsrecensioner (som jag inte vill nämna för det är bättre att medlemmar skriver än att de låter bli för att någon magsur (jag) ska sitta kommentera och det).
Sen är det alltid roligt med en text som systematiskt slaktar konserten/filmen/spelet.
Inget blir någonsin bättre eller går över - du bara vänjer dig.
Som hörselskadad så störde jag mig något enormt på bristen av undertexter. Tvingade mig igenom hela spelet, men hade ingen aning om vad det handlade om. Man dödar lite folk och sedan ser man en holografiskt jordglob, slut.
Gillar dock Jerusalem-låten väldigt mycket, så det är väl något.
https://www.youtube.com/watch?v=ZU_w0TxKe0I
Håller med till hundra procent. Det var en annan tid då.
En Bamseponny av folket
Som hörselskadad så störde jag mig något enormt på bristen av undertexter. Tvingade mig igenom hela spelet, men hade ingen aning om vad det handlade om. Man dödar lite folk och sedan ser man en holografiskt jordglob, slut.
Gillar dock Jerusalem-låten väldigt mycket, så det är väl något.
https://www.youtube.com/watch?v=ZU_w0TxKe0I
Samma för mig, hängde knappt med på vad dem sa ibland då det var svårt att höra dialogerna samt att man inte var lika bra på engelska då.
Som tur är så verkar det däremot vara standard med undertexter på nästan alla spel idag. (Inte halo remaster däremot… Microsoft???).
Har inte för mig att det var så dåligt men samtidigt kanske det finns en anledning till att Ubi inte har släppt det som remaster än utan började med AC2, Brotherhood och Revelations.
Ettan var väldigt enformig. Spelade aldrig klart den. Ezio spelen var mycket bättre.
Att man tycker olika om ett spel är ju lika självklart som att vatten är blött. Men att recensera ett spel från 2007 år 2025, och jämföra med betyg det fick då, känns ju nästan obehagligt obegripligt?!
Assassin's Creed (1) var skitbra (läs: 8/10) när det kom, därför att man såg förbi brister som idag känns förlegade och rent av slappa. 2007 var man van det man idag ser som 'jank' och annat allmänt risigt. Jag dippade faktiskt själv tillbaka till första spelet ifjol, och jag hade svårt att njuta, om man säger så. Men jag kan dock minnas tjusningen, och vad som gjorde att man spelade efterföljande spel (som successivt, oftast iaf, blev bättre och bättre för varje spel). Dessutom var spelet riktigt snyggt då, hade ett 'coolt' tema, coola miljöer och en frän 'twist' med nutida Desmond och rent allmänt det för det sådde. Jag minns att jag hoppade ganska hårt på att det skulle bli en fortsättning på story och dylikt (och det blev det ju, med råge..). Jag var dock en av dom som var bitter när de tog ihjäl Desmond. Jag var också en av dom som verkligen gillade nutida segmenten - med story både i nutid och 'dåtid', så att säga.
Nu då till idag, i herrens år 2025, så njuter jag i fulla drag av AC: Shadows. Jag hade dock svårt att komma in i AC: Valhalla (av någon märklig anledning, med tanke på att jag verkligen gillar AC OCH vikingar..).
Men sidospår å ena sidan, och recensionen ovan å andra sidan; Nä, eller jo, det är rent av förlegat och halvrisigt idag - första AC-spelet. Men ja, jag tycker recensionen är överlag märklig bara. Men men, bra skrivet iaf! Och det är väl huvudsaken
Pözz
SJälv rankar jag det bland det högsta i serien. Men jag föll pladask för storyn och hur mycket det var att ta in runtomkring i världen. Sen är det ju inte fy skam med tempelriddare heller. Ezio spelen gör det snäppet bättre men sen går det utför tyvärr. Nu vet jag inte inte om det är en gnutta själ kvar från AC1 när man helt verkar ha frångått storyn och nu bara gör sandlåde spel i fantastiska miljöer.
Att man tycker olika om ett spel är ju lika självklart som att vatten är blött. Men att recensera ett spel från 2007 år 2025, och jämföra med betyg det fick då, känns ju nästan obehagligt obegripligt?!
Assassin's Creed (1) var skitbra (läs: 8/10) när det kom, därför att man såg förbi brister som idag känns förlegade och rent av slappa. 2007 var man van det man idag ser som 'jank' och annat allmänt risigt. Jag dippade faktiskt själv tillbaka till första spelet ifjol, och jag hade svårt att njuta, om man säger så. Men jag kan dock minnas tjusningen, och vad som gjorde att man spelade efterföljande spel (som successivt, oftast iaf, blev bättre och bättre för varje spel). Dessutom var spelet riktigt snyggt då, hade ett 'coolt' tema, coola miljöer och en frän 'twist' med nutida Desmond och rent allmänt det för det sådde. Jag minns att jag hoppade ganska hårt på att det skulle bli en fortsättning på story och dylikt (och det blev det ju, med råge..). Jag var dock en av dom som var bitter när de tog ihjäl Desmond. Jag var också en av dom som verkligen gillade nutida segmenten - med story både i nutid och 'dåtid', så att säga.
Nu då till idag, i herrens år 2025, så njuter jag i fulla drag av AC: Shadows. Jag hade dock svårt att komma in i AC: Valhalla (av någon märklig anledning, med tanke på att jag verkligen gillar AC OCH vikingar..).
Men sidospår å ena sidan, och recensionen ovan å andra sidan; Nä, eller jo, det är rent av förlegat och halvrisigt idag - första AC-spelet. Men ja, jag tycker recensionen är överlag märklig bara. Men men, bra skrivet iaf! Och det är väl huvudsaken
Pözz
Jag tycker ändå det är kul och intressant att recensera spel utifrån hur man ser spelet idag. Självklart att spelet sågs annorlunda då, men vissa spel åldras ju sämre och bättre. Så tycker sånt här är rätt kul och läsa.
"Writer and Fighter"
Fin recension! Kunde inte hålla med dig mer. Storyupplägget är coolt, men "spelet" var tråkigare än att kolla på när färg torkar redan då. Skulle nog hellre damma av min gamla Diff och Trans-kursbok än att försöka åla mig igenom AC1 idag.
Faktum är att denna bedrövliga ursäkt till spel sedan dess stoppat mig från att ens ta i serien. Detta trots att jag nog snudd på har majoriteten av alla titlar tack vare diverse freebies genom åren!
Cptn BaseballBatBoy!
Fin recension! Kunde inte hålla med dig mer. Storyupplägget är coolt, men "spelet" var tråkigare än att kolla på när färg torkar redan då. Skulle nog hellre damma av min gamla Diff och Trans-kursbok än att försöka åla mig igenom AC1 idag.
Faktum är att denna bedrövliga ursäkt till spel sedan dess stoppat mig från att ens ta i serien. Detta trots att jag nog snudd på har majoriteten av alla titlar tack vare diverse freebies genom åren!
Du skippar att spela något ytterligare Assassins Creed för att du inte gillar det första, trots att karaktärer, team, plattform, ja allt har ändrats till i stort sett alla andra spel. Oj, det var intressant måste jag säga 😀
Nästan lite som att vägra Craigs Bondfilmer för att man inte gillade Dr No från 1962 🤔
Tycker nog du borde testa något mer av spelen, Ezios Assassins Creed är en härlig upplevelse ☺️
Eller Shadows, som jag själv är inne i nu, riktigt atmosfäriskt med två helt olika karaktärer och spelsätt
Assassins creed har alltid haft så otroligt låg nivå på berättandet och på karaktärerna för ett AAA spel. Jämfört med de andra AAA spel som släpptes 2007 t.ex. bioshock, portal, mass effect, uncharted, witcher 1, halo 3. Assassins creed är dagisnivå i jämförelse.
Hur många karaktärer i assassins creed kommer du ihåg? Kanske bara huvudpersonen? Hur många minnesvärda karaktärer kan du nämna från assassins creed? Kommer du ens ihåg vad skurken hette? Det gör inte jag.
Vart ligger fokus på assassins creed serien? För mig är det ett svagt berättande, repetitivt spel med tafflig handling. Jag ser inte vad som gör det bra eller värt att göra en serie av. Att spela igenom alla spelen i serien är rent plågsamt. Några av de första assassins creed spelen är bland de sämsta AAA spel jag testat.
Så jäkla bra recension.
Back in the day, 2007, tyckte jag spelet var snudd på fantastiskt. Men särskilt efter att 2:an kom och var så mycket bättre på alla plan så vaknade jag upp lite och insåg att jag överskattat 1:an totalt, troligen för att jag är så förtjust i allt som handlar om medeltid, och särskilt korsriddare och det Heliga landet (och med grafiken och designen så snygg som den var och som gjorde att man sögs in i spelvärlden).
Efter den här recensionen vaknar jag upp lite till - att Assassin's Creed's var så repetetivt är oförlåtligt. Och Animus-delen är en så oskön, ointressant, onödig och totalt misslyckad del i varenda Assassin's Creed-spel. Man får nästan raseri när Animus-sekvenserna dyker upp och man vill stöka över dem så fort som möjligt.
Gillar att du betonar ordet "mörda" så många gånger. Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med att smyga fram och kallblodigt kniva ihjäl folk, trots att de ska vara mina fiender.
Memento Mori
Att man tycker olika om ett spel är ju lika självklart som att vatten är blött. Men att recensera ett spel från 2007 år 2025, och jämföra med betyg det fick då, känns ju nästan obehagligt obegripligt?!
Assassin's Creed (1) var skitbra (läs: 8/10) när det kom, därför att man såg förbi brister som idag känns förlegade och rent av slappa. 2007 var man van det man idag ser som 'jank' och annat allmänt risigt. Jag dippade faktiskt själv tillbaka till första spelet ifjol, och jag hade svårt att njuta, om man säger så. Men jag kan dock minnas tjusningen, och vad som gjorde att man spelade efterföljande spel (som successivt, oftast iaf, blev bättre och bättre för varje spel). Dessutom var spelet riktigt snyggt då, hade ett 'coolt' tema, coola miljöer och en frän 'twist' med nutida Desmond och rent allmänt det för det sådde. Jag minns att jag hoppade ganska hårt på att det skulle bli en fortsättning på story och dylikt (och det blev det ju, med råge..). Jag var dock en av dom som var bitter när de tog ihjäl Desmond. Jag var också en av dom som verkligen gillade nutida segmenten - med story både i nutid och 'dåtid', så att säga.
Nu då till idag, i herrens år 2025, så njuter jag i fulla drag av AC: Shadows. Jag hade dock svårt att komma in i AC: Valhalla (av någon märklig anledning, med tanke på att jag verkligen gillar AC OCH vikingar..).
Men sidospår å ena sidan, och recensionen ovan å andra sidan; Nä, eller jo, det är rent av förlegat och halvrisigt idag - första AC-spelet. Men ja, jag tycker recensionen är överlag märklig bara. Men men, bra skrivet iaf! Och det är väl huvudsaken
Pözz
Nej, man kan visst jämföra spelrecensioner och betyg över tid.
Visst, vissa viktiga saker får du "gratis" bara för att du gör spelet idag, 2025, än i det förflutna, så som kontroller, styrning och flyt och vacker grafik.
Det är betydligt lättare att undvika jank idag och vacker grafik får du nästan gratis av att göra ditt spel i en modern spelmotor. Och smart UI-design har vi lärt oss om så mycket genom åren att det finns många "quality of life"-förbättringar som är standard i dagens spel.
Men det finns många aspekter av spel som är mer eller mindre tidlösa: story, dialoger, musik, visuell design och presentation, den grundläggande gameplayloopen, det övergripande målet för ett spel, variation, utmaning och ett spels förmåga att aktivera hjärnan och problemlösning.
Jag tycker Assassin's Creed nådde sin peak redan med 2:an 2009 och de sämsta Assassin's Creed är faktiskt de allra senaste, från Origins och framåt. AC: Valhalla är för mig plastigt skräp. Rent kräkmedel.
Level-gateade banor, loot och uppgraderingar som bara finns där för syns skull snarare än att göra verklig skillnad. Plastig världsdesign med spelvärld som känns mer som en nöjespark än en realistisk, levande värld. Tillrättalagda kartor fyllda med ikoner som du bockar av som events som vore det ett MMO, och där du på förhand bekvämt får veta vilken level du ska uppnå innan spelmakaren anser att det är optimalt för dig att gå dit. Om du ändå envisas att gå dit i förtid ser spelmakaren till att artificiellt dra ner på den skada du åsamkar så att du snabbt vänder tillbaka till arean där spelmakaren tänkt att du ska vara på. Det känns totalt artificiellt och fake.
Allt är cyniskt superpolerat och smidigt - för Gud bevare mig - spelaren får inte bli frustrerad och inte veta vad den gör härnäst. Helst ska det finnas en knapp med Eagle vision som man enkelt kan trycka på för att få veta exakt var man ska gå.
Ingenting är spännande, ingenting är oväntat. Du kan inte göra dåliga val, du kan inte göra fel, för spelmakaren har gjort allt i sin makt för att du inte ska göra fel i förhållande till spelmakarens Hollywoodvision.
Striderna är fortfarande hjärndöda där motståndarna väntar snällt på sin tur att få smaka på din kniv - och trots alla ultrahäftiga hopp, undanmanövrar och sparkar som du ser på skärmen - så räcker det att bara frenetiskt hacka på vänster musknapp/X/blå kontrollerknapp för att du ska vinna.
Story, dialoger och skådespeleri är konsekvent överspelade, överdramatiska i alla moderna Assassin's Creed (skrivet av millennials som tycker Marvel är det häftigaste i hela litteraturhistorien) och nästan alla karaktärer är skrivna på samma sätt: självmedvetna, cyniska, kaxiga och sarkastiska (tänk på det nästa gång du spelar ett modernt AAA).
Nej, faktum är att Assassin's Creed 2 (2009) och Black Flag (2012) klarar att stå på egna ben och överträffar Odyssey (2018), Valhalla (2020) och Shadows (2025).
Memento Mori
Du skippar att spela något ytterligare Assassins Creed för att du inte gillar det första, trots att karaktärer, team, plattform, ja allt har ändrats till i stort sett alla andra spel. Oj, det var intressant måste jag säga 😀
Nästan lite som att vägra Craigs Bondfilmer för att man inte gillade Dr No från 1962 🤔
Tycker nog du borde testa något mer av spelen, Ezios Assassins Creed är en härlig upplevelse ☺️
Eller Shadows, som jag själv är inne i nu, riktigt atmosfäriskt med två helt olika karaktärer och spelsätt
Hehe, "inte gillade" är en bra bit från de ord jag hade valt när jag blev klar med AC1 för länge sen.
Med begränsad tid (och en backlog som kan staplas till månen) blev det ett enkelt beslut att avstå från serien. Men kanske ska ge någon av de mest omtyckta delarna i serien en chans ändå.
edit: Pfft, Sean Connery och Daniel Craig. Alla vet att det är Roger Moore som gäller.
Cptn BaseballBatBoy!
Jag tyckte på vissa sätt om första spelet när jag först spelade det. Någonstans bland Al-Mualims mästrande föreläsningar, hemliga ingångar till byråer på hustaken och måltavlor som blev symboler för olika synder i kriget fanns det en stämning av att vara med i ett hemligt sekteristiskt sällskap som inte förvaltades i tvåan alls. Det kan jag sakna i de senare delarna i serien, där det känns som att existensen av och identiteten hos Assassins och Templars måste vara historiens sämst bevarade hemlighet.
Men man minnas att första AC var ganska nyskapade på sitt eget sätt. Visst fanns det andra spel med öppna världar. Men här var det större, öppnare, med välfungerande parkour och smygande. Fanns liksom inte så många andra spel som gjorde vad AC 1 gjorde, särskilt inte på den skalan. Var nytt stort och häftigt. Sen att det kanske inte har åldrats så väl men det är en annan sak. Men att ge det en etta känns lite väl lågt, som om du satte betyget när blodsockret var lågt. Och det där sista var menat skämtsamt, skämt gör sig som bekant inte alltid så bra i skriven form
Vill få det till att jag inte påverkats nämnvärt av "nyhetens behag" sedan typ mitten av 90-talet. 3D-revolutionen var aldrig en lika stor grej för mig som strävan efter perfektion i två dimensioner. Öppna världar i andra sammanhang än typ Japanska rollspel lockade mig inte lika mycket som ett snyggt narrativ förmedlat på ett rätt linjärt vis. Det skulle verkligen dröja innan jag började förstå tjusningen med västerländsk spelutveckling överlag, men kanske mycket för att det skulle dröja innan de lyckades foga samman teknik med speldesign på ett för mig lika attraktivt vis som borta i öst.
Fattade inte alls Assassin's Creed när det var nytt. Såg folk spela det men tyckte det verkade pisstrist. Skulle dröja fram till AC3 innan jag själv började grotta ned mig, och inte ens då var jag speciellt underhållen. Men sedan började det lossna... efter ytterligare genomspelningar av AC3 och ett par första försök med Black Flag, AC2, Brotherhood och ett par ytterligare spel i serien så började allt falla på plats. Det är helt sinnessjukt vilket stort steg man gjorde med AC2, måste vara en av tidernas mest imponerande uppföljare till en (enligt mig) så usel föregångare.
Jag tyckte det var värt resan, speciellt de sista timmarna, då fick dom ihop det på ett bra sätt.
Tror att det inte gjorde mig gott att man drog ur kontakten ur vägguttaget precis när saker och ting började ta fart på allvar. Spelet slutar med en cliffhanger som borde ge mersmak, men då vägen dit tråkade ut mig så fullständigt var det lite som att få smaka på en handflata ivrigt applicerad i mitt ansikte med mer kraft än lämpligt.
Som hörselskadad så störde jag mig något enormt på bristen av undertexter. Tvingade mig igenom hela spelet, men hade ingen aning om vad det handlade om. Man dödar lite folk och sedan ser man en holografiskt jordglob, slut.
Samma för mig, hängde knappt med på vad dem sa ibland då det var svårt att höra dialogerna samt att man inte var lika bra på engelska då.
Som tur är så verkar det däremot vara standard med undertexter på nästan alla spel idag. (Inte halo remaster däremot… Microsoft???).
Har faktiskt inte tänkt på det så mycket tidigare, men nu när jag oftare spelar med rätt låg volym har jag verkligen börjat störa mig på att vissa spel saknar undertexter. Vill rentav spela med undertexter oavsett jag hör vad som sägs eller ej, men för mig är det ju verkligen ett lyxproblem där det för någon med en hörselnedsättning kan vara skillnaden mellan att kunna följa handlingen eller ej. Underligt, ändå, för det är ju inte som att hörselnedsättningar och dövhet är ett nytt fenomen, men spelbranschen har ju inte varit speciellt inkluderande under större delen av dess livstid... skönt att saker och ting har börjat röra sig i en betydligt mer inkluderande riktning idag.
Att man tycker olika om ett spel är ju lika självklart som att vatten är blött. Men att recensera ett spel från 2007 år 2025, och jämföra med betyg det fick då, känns ju nästan obehagligt obegripligt?!
Jag tycker ändå det är kul och intressant att recensera spel utifrån hur man ser spelet idag. Självklart att spelet sågs annorlunda då, men vissa spel åldras ju sämre och bättre. Så tycker sånt här är rätt kul och läsa.
Nej, man kan visst jämföra spelrecensioner och betyg över tid.
Jag har svårt för att recensera spel idag och bedöma dem utifrån hur de (troligen) upplevts där och då när jag sätter mitt betyg. Visst kan jag se var de innoverat, rent tekniskt och speldesignmässigt, men det är inte detsamma som att jag uppskattar dem idag eller att jag uppskattat dem ens när de var nya. Men, med det sagt, det jag ser som brister idag är nästan uteslutande sådant jag (borde) sett som brister redan då och det är genom det jag drar slutsatsen att satta betyg när spelet var nytt känns helt uppåt väggarna. Innovativa koncept och tekniskt briljerande är inte detsamma som att speldesignen håller tätt, inte ens om man är först med att göra ditt eller datt. Men så har folk ofta menat på att jag är överdrivet kritisk, när jag recenserar helt nya spel och kritiserar dem för saker som många (väljer) att ha överseende med även om bristerna faktiskt är påtagliga för de flesta.
Det är väl i mångt och mycket sådant man väljer att ha överseende med som är sådant som får spel att åldras med tiden.
Och det är väl också anledningen till att jag kan tycka att spel från Commodore 64-eran kan ses på som fullträffar än idag samtidigt som ett gigantiskt AAA-projekt kan upplevas som ren och skär dynga hur mycket det än innoverar och imponerar rent tekniskt.
SJälv rankar jag det bland det högsta i serien. Men jag föll pladask för storyn och hur mycket det var att ta in runtomkring i världen. Sen är det ju inte fy skam med tempelriddare heller. Ezio spelen gör det snäppet bättre men sen går det utför tyvärr. Nu vet jag inte inte om det är en gnutta själ kvar från AC1 när man helt verkar ha frångått storyn och nu bara gör sandlåde spel i fantastiska miljöer.
Jag tyckte på vissa sätt om första spelet när jag först spelade det. Någonstans bland Al-Mualims mästrande föreläsningar, hemliga ingångar till byråer på hustaken och måltavlor som blev symboler för olika synder i kriget fanns det en stämning av att vara med i ett hemligt sekteristiskt sällskap som inte förvaltades i tvåan alls. Det kan jag sakna i de senare delarna i serien, där det känns som att existensen av och identiteten hos Assassins och Templars måste vara historiens sämst bevarade hemlighet.
Tja, om jag ser på det ur perspektivet att det verkligen skiljer sig från de efterförljande spelen så kan jag trots att jag ogillar det förstå att man föredrar det framför de övriga. Tycker dock att själva gameplay-loopen förfinas så mycket redan i AC2 att eventuella övriga egenheter av godo första spelet för sig med faller bort från min radar.
Vart ligger fokus på assassins creed serien? För mig är det ett svagt berättande, repetitivt spel med tafflig handling. Jag ser inte vad som gör det bra eller värt att göra en serie av. Att spela igenom alla spelen i serien är rent plågsamt. Några av de första assassins creed spelen är bland de sämsta AAA spel jag testat.
Vet ärligt talat inte längre, bara att få till massiva open world scenarion i olika tidsperioder och platser. Första tre, fyra så fanns det ju ändå något där tyckte jag storymässigt som man skulle kunna byggt vidare på men i och med oddyssey så släppte de ju narrativet och vad det kunnat bli. Förmodligen tidigare än så.
9070 XT
9800X3D