Clair Obscur: Expedition 33

Hade jag levt i världen som Clair Obscur: Expedition 33 utspelar sig i så hade jag varit död sedan några år tillbaka. Varje år dyker ”The Paintress” upp och målar en ny siffra, alla äldre än så försvinner i ett moln av röda blommor. Just här, vid nummer 33, tar sagan sin början och vad som följer därefter är ett storslaget äventyr som kan komma att bli svårslaget i år.

Rollspel från landet i öst (edit: jag syftar här på JRPG och är emdveten om Expedition 33 har franska utvecklare) brukar skrämma mig. Jag har aldrig varit bekväm med turordningsbaserade strider och ”random encounters” känns mest frustrerande och förstör tempot. Med Expedition 33, som jag kommer att kalla det fortsättningsvis, kändes det dock annorlunda. Det var något med estetiken, miljöerna och striderna som gjorde att jag inte kunde slita blicken ifrån trailern som rullade på skärmen framför mig, jag blev hype:ad helt enkelt och maj månad kändes olidligt långt bort.
Men med åren så går tiden bara snabbare och snabbare och helst plötsligt satt jag vid min PC med vårsolen utanför för att ta mig an mitt första JRPG på jag vet inte hur många år (med åren så går ju tiden bara snabbare och snabbare). Efter ett obligatoriskt intro där jag får en tutorial av spelets strider, storyns premiss så lär jag känna karaktärerna Gustave och Maelle. De verkar ha en fin vänskapsrelation och jag ser fram emot att lära känna dem mer under spelets gång. Deras uppdrag är att, tillsammans men ett gäng andra 32-åringar ge sig i väg över havet för att stoppa ”Tha Paintress” en gång rör alla, ett uppdrag som snart ska visa sig vara långt mer komplicerat än vad de kunnat ana.

Turordningsbaserade strider är som bekant något jag haft väldigt svårt för under mitt liv som spelnörd. I det här spelet faller emellertid det mesta på plats. Striderna är förvisso turordningsbaserade men i och med att jag måste använda mig av ”dodge” och ”perry” skapas en intressant dynamik i striderna. Jag tvingas studera fiendernas attacker för att samla på mig ”action points” för att kunna använda mig av mina starkaste attacker och nära bitarna faller på plats är striderna som en vacker dans. Under spelets gång upplever jag inte alls att systemet blir enformigt eller tråkigt. Fienderna är så pass varierade att de erbjuder variation på det sättet och många av boss-striderna är rejält utmanande. Spelet erbjuder också varierade områden med allt från vackra skogar, vinterlandskap och förfallna städer. Utforskandet kanske blir något lidande av att en del områden stänger in dig med kulisser runt om men då är det här heller inte ett open-world-spel och med en nypa fantasi kan man säga att det får sin förklaring i storyn.
Under spelets gång samlar jag på mig en handfull karaktärer som alla har olika egenskaper och ingen känns viktigare än några andra trots att jag självklart får mina favoriter. När jag levlar kan jag dels låsa upp nya förmågor men jag kan även välja vilka ”atrributes” jag vill fokusera på. Jag tycker att karaktärerna är tillräckligt intressanta för att jag inte ska skippa mig igenom deras dialoger. Storyn känns överlag ambitiös och originell, en del vändningar kommer som en överraskning, andra ser man komma på mils avstånd. Visst är karaktärerna väldigt känslosamma, på gränsen till nervvrak, men visst hör det genren till?

Rent grafiskt imponerar spelet stort och jag upplever det som väloptimerat då jag inte haft några problem alls med frame-drops eller kraschar. Mitt 4060Ti klarar av att dra runt spelet om än inte med maxade inställningar och bara 1440p.

När spelet eftertexter rullar känner jag mig tom, tom på det där sättet man bara kan göra när man är klar med ett spel man har älskat. Jag har en del områden kvar att utforska, en del bossar kvar att besegra och självklart ska alla karaktärer upp till level 99. När 2025 väl ska sammanfattas så kommer Expedition 33 definitivt att vara i toppen över de bästa spelen jag spelat i år och jag rekommenderar alla att ge det en chans.

Tack!

Noterade nu att det blev lite otydligt. Jag menade att just genren JRPG är vanligast från öst!

tack!

South of midnight var bra det också!

Tack!

Jag har spelat en del JRPG tidigare, men de går att räkna på en hand. Jag har fått upp ögon för det till viss del nu och funderar på ifall jag skulle ta mig an remaken av Final fantasy 7. Nu vet jag egentligen inte hur mycket JRPG det är? Har de tagit mer action-inriktning med remaken?