Chip & Dale: Rescue Rangers (NES)

• Plattformar: NES, PlayStation 4, Windows (testversion), Xbox One

• Release: 1990

Naturligtvis tjatade jag hål i huvudet på mina föräldrar, borde jag inte ha gjort det?

Mången mil kördes det bara för att hämta upp spelet. Det var ju dessutom ett starkt argument att man kunde gå co-op. Snart framme. Har han något annat att sälja? Ni vill inte lägga mer pengar på spel just nu? Kan vi inte åtminstone inte kolla vad han har att erbjuda? Finns ju massor med spel som hade varit kul att spela, det tycker väl du också kära mor? Snart hemma. Lär ju vara minst lika bra som Duck Tales, kanske bättre. Hemma. Spela.

Rätt säker på att det var ungefär 45 minuter som hade passerat när jag insåg att jag skulle få göra allt jag kunde för att dölja att allt redan var över. Så jag började om, ifall någon skulle klampa in på mitt rum och kolla in det fantastiska spelet jag tjatat hål i huvudet på päronen för att få hem så jag kunde spela det i en evighet av eufori. Tjugo minuter, kanske. Man behövde trots allt inte spela samtliga nivåer.

Femton minuter?

Jag vet inte, men... typ.

Egentligen har jag lite svårt att hitta tillbaka till den där magin.

Duck Tales var stort, jättestort, hos mig och mina kompisar. Nintendo Magasinet hade med dess Power Player-bilaga väckt sukt, som så många gånger tidigare. Det hörde liksom till, att läsa sönder uppslagen, detaljstudera alla bilder och mer eller mindre lära sig spelen innan man ens haft en chans att spela dem.

Ren och skär reklam, har oerhört svårt för att kalla det för något annat. Och tidigt FAQande, kompletterat av bland annat NES Atlas samt diverse tips och tricks i dito sektion i Nintendo Magasinet. Samt skolgården, och umgänget med andra spelande individer efter skoltid.

Att dra igång Duck Tales idag i Capcoms The Afternoon Collection har liksom inte i närheten av samma effekt på mig, och att spendera tid till att i makligt tempo utforska sig genom allt uppföljaren Chip & Dale: Rescue Rangers innehåller (och lite ytterligare tid till att trimma tiderna i de nya spellägena Boss Rush och Time Attack) väcker inte direkt några nostalgiska känslor som gör mig ohanterligt varm inombords.

Lite sorgligt, kanske.

Fast ärligt talat bryr jag mig inte så värst.

Chip & Dale: Rescue Rangers består av elva förhållandevis korta nivåer varav man endast behöver klara åtta för att konstatera att man nått resans slut. Till en början är det en jakt på en försvunnen kattunge som tycks vara av största vikt, men någonstans längs vägen visar det sig att Fat Cat använt kattnappningen som svepskäl för att få till en kidnappning av Rescue Rangers egna Gadget.

Zipper och Monterey Jack är såklart med på ett hörn även de, men likt precis allt som har med handlingen att göra fyller de ingen som helst praktisk funktion annat än att rama in spelandet. Eller, ja, Zipper skyddar Chip och Dale (det är svårt att inte skriva Piff och Puff) en kort stund om de hittar honom på en nivå.

Lådor kan plockas upp och kastas på fiender. Stora äpplen likaså, fast de är tunga som fan och bärandes på dito kan Chip och Dale inte hoppa speciellt högt. Metallboxar kan staplas på varandra och vill man göra livet surt för en medspelare kan man kasta runt denne.

Kort på blommor kan hundra till antalet ge ett extraliv precis som tio silverstjänor eller en guldstjärna gör. Då spelet tar slut samma sekund som sista livet är förbrukat och någon rätt grinig passage här och där tenderar sluka liv i mängder i ett annars väldigt lätt litet spel kan det faktiskt vara värt att jaga lite extraliv utöver den underhållning det ger att faktiskt utforska nivåerna från alla tänkbara håll och kanter.

Absolut sämst av allt i Chip & Dale: Rescue Rangers är bossfighterna. Där finns inte en endaste genuint underhållande fight och samtliga går ut på att kasta en boll typ fem gånger på det fanskap man har att göra med. Säg, någon form av städrobot, ett rymdskepp, en fet cigarrfimpande katt och så vidare. Pissenkla och avverkade på några tio sekunder om man inte schabblar bort sig.

Bäst av allt är soundtracket som bara är ett par låtar kort från att erbjuda ett unikt ledmotiv till varje enskild nivå i spelet. Det har helhjärtat satsats på extremt hjärnklistriga melodier i rappt tempo som perfekt tonsätter den i övrigt oerhört färgglada, varierade och detaljrika resan med små individer i stora miljöer.

Närmast till hands är Alex Kidd in Shinobi World som exempel att lyfta fram på ett spel vars audiovisuella inramning och mysiga spelmotor springer i cirklar runt den faktiska produktens innehåll. Castle of Illusion starring Mickey Mouse är ett annat. Båda till Master System.

Ingenting får en ärlig chans att blomma ut på allvar innan resan tar slut. Jag vill ha mer, men det enda mer jag kan få är ännu en genomspelning där jag ännu en gång konstaterar att jag vill ha mer. Fler nivåer, bättre bossfighter, jämnare och högre utmaning. En världskarta som känns som att den faktiskt fyller någon funktion annat än att låta mig som spelare hoppa över ett par av spelets redan få nivåer.

Men, visst.

Det är kul så länge det varar.

Riktigt kul, rentav.

Hade länge inga som helst problem med NES-spel ur ett samtida perspektiv, men till min stora förvåning har jag i allt högre utsträckning börjat känna att de blir allt svårare att njuta av. Eller, snarare… jag tycker allt oftare att den rent tekniska prestandan ställer sig i vägen för upplevelsen och det har nästan uteslutande att göra med hur spelen är designade, när de jobbar mot hårdvaran istället för med den. Eller när de rent allmänt är uselt designade, det är ju inte helt ovanligt det heller.

Att det skulle råda brist på NES-spel som underhåller och känns spelbara än idag håller jag dock inte med om nämnvärt mycket…

Kul att den uppskattas!

De två sekvenser som stör mig är främst är dels den med plattformar som växer fram från väggarna för att sedan dra sig tillbaka och dels sista nivåns fiendeplaceringar där man inte riktigt ges utrymme att möta det sol kastas i ens väg.

Missförstå mig rätt, det är inte SVÅRA sekvenser i sig, med lite nötande hittar man sätt att ta sig fram även där, men sett till utmaningen i övrigt så skär dessa platser sig rätt hårt med barnvänligheten i övrigt. Och en dålig dag kan till och med jag med decennier av plattformsspelsspelande tappa fattningen på designen.

Klassar själv Duck Tales 2 som 8-bitarerans bästa Disney-spel tillsammans med Land of Illusion starring Mickey Mouse till Master System.

Ja, det är väldigt lätt att se varför det gick hem hos en yngre målgrupp och blev en klassiker folk minns med värme.

Saknar verkligen chipmusikerans direkthet. Känns lite som att jag kan räkna musik jag minns från storspel av idag på ena handens fingrar, men med det sagt menar jag inte att musiken blivit sämre… men hjärnklistriga melodier känns som att de främst hör retro till, eller moderna produktioner som inspireras av det glada 80-talet.