DuckTales (NES)

• Plattformar: Game Boy, NES, PlayStation 4, Windows (testversion), Xbox One

• Release: 1989

Likt föregående års Mega Man blev julen 1990 dedikerad ännu ett spel från Capcom.

Det kändes lite som någon form av tradition i görningen, och i vanlig ordning hade vad som komma skulle redan studerats i detalj i Nintendo Magasinets Power Player-bilaga så peppen var påtaglig.

Eventuellt var detta även året då jag fick en liten bärbar radio med kassettdäck som fick agera inspelningsapparatur för allsköns olika försök till att göra egna radioprogram, spela in diverse från vardagslivet samt magnetisera ned spelmusik på band.

Då passade det bra att inleda det hela med ett par minuter av NES-versionens tappning av ledmotivet Ankliv, alternativ titel i Knattar, förevigat på kassettband. Detta med att spela in tevespelsmusik var dock inget förehavande jag delade med mina kompisar till skillnad från tevespelspassionen överlag.

Man ville ju inte verka mer underlig än vad man redan var.

Duck Tales låg nog helt rätt i tiden. Plattformsspel hade etablerat sig som en kraft att räkna med, Disney hade börjat bli klart mer relevanta igen och NES lockade fortfarande spelare i drivor även om konsolen fått konkurrens av Sega Mega Drive och Super NES hägrade där borta i horisonten.

Och så var det, återigen, det här med Bergsala, Nintendo Magasinet och kabel-tv. Det var inte i Disneydags på SVT som Ducktales debuterade här i Sverige, utan på TV3. Så mycket nytt. Så mycket spännande. En helt ny era, en tevespelsrevolution, och vi fick vara del i den.

Har svårt att understryka hur "självklart" allt kändes där och då.

Det som fick Ducktales att sticka ut från mängden plattformsspel var att det kändes väldigt äventyrligt. Inte endast kunde man välja vilken nivå man ville utforska först, men man behövde även vandra mellan nivåer för att hitta föremål som låste upp vägen vidare någonstans där det tagit stopp.

Ingenting avancerat, absolut inte ett tidigt Metroidvania, men ett tacksamt litet inslag som fick spelet att sticka ut en aning från mängden. Så även dess hemligheter. Gömda skatter att hitta, diamanter att samla på sig och nivåer med sektioner man aldrig någonsin behöver besöka och en allmänt öppen attityd som leder fram till ett av tre tillgängliga slut.

Knattarna huserar lite här och där och ger Joakim diverse små tips. Grottsnubben Bubba har fryst fast i ett isblock i Himalaya och flygtokige Sigge MacKvack har placerat sig på lämplig plats på spelets nivåer för att kunna flyga Joakim von Anka tillbaka till pengabingen om så önskas. Sigge flyger inte så jäkla bra alla gånger, och en störtdykning senare kan Oppfinnar-Jocke anlända för att trösta med lite diamanter han hittat.

Addera Magica de Hex, Guld-Ivar Flinthjärta, Gizmokvack, Anki Anka samt Fru Matilda (naturligtvis bjuder hon på hälsoåterställande godsaker om Joakim snubblar in i hennes trakter) till karaktärsekvationen så har vi ett hyfsat omfattande galleri av bekanta ansikten att möta.

Utöver redan nämnda Himalaya med tillhörande snöman är det även aktuellt att besöka Transylvanien, Amazonas, en grotta i Afrika samt månen.

Nivåerna må vara få till antalet och visst går det med lite kunskap om hur de är uppbyggda rusa genom dem (fick rentav en smärre chock när jag insåg att jag kunde rusa igenom spelet på drygt tio minuter när jag testade The Afternoon Collections Time Trial-läge) men då spelet lägger stort fokus på just skattjaktsaspekten är det lätt hänt att man spenderar en hel del tid med att jaga diamanter och hemligheter man kan tänkas ha missat.

Låt oss säga att en timme tas i anspråk för den plattformsvane som gillar att utforska varenda litet hörn och varje liten kant där finns att utforska. Ironiskt, nästan, att Ducktales känns nästan dubbelt så stort som Chip & Dale: Rescue Rangers trots att det innehåller knappt hälften så många nivåer.

Joakim kan slå på saker med sin käpp. Slå iväg stengar i luften, slå sönder föremål (skattkistor, exempelvis) och skicka iväg oförstörbarheter till lämpliga platser för att använda dessa som plattformar för att nå högre höjder. Joakim kan även pogo-hoppa med sin käpp, både för att dräpa fiender och ta sig förbi ytor hans ankfötter inte kan hantera.

Pogo-hoppet kontrolleras rätt fippligt i denna första del av de två Ducktales-spelen till NES. Trycka för hopp, hålla ned knapp som aktivierar pogo-hopp samt hålla nedåt på styrkorset. Förstår inte riktigt varför man krånglat till det så när det inte behövs.

Kombinerat med lite halvtaskig kollisionsdetektion (även om Joakim lyckas slänga fram sin käpp för ett pogo-hopp kan han bli ståendes på det han önskat pogo-hoppa på, säg... en sylvass tagg svävandes i luften på månen). Vidare hör det inte helt till ovanligheterna att Joakim tar skada av fiender trots att han till synes landar precis som han borde på deras huvuden.

Tur då att man har hälsa tillgänglig, mer på lägre svårighetsgrader och mindre på högre, samt möjligheten att utöka sin hälsomätare om man är utforskande nog.

Det går inte att prata om Ducktales utan att nämna ledmotivet till The Moon (hela soundtracket är suveränt, men The Moon spelar lite i en egen liga).

Sällan har jag vadat genom så många versioner, remixar och whatnot av en tevespelslåt. Ser den återkommande dyka upp i listor över tidernas bästa spelmusik, och någonstans längs vägen snappade någon involverad i produktionen av den semi-nya Ducktales-serien upp låtens uppskattning och vävde in den i handlingen på ett inte så diskret vis. Såhär och såhär, typ.

Och, ja. Jag har nynnat sönder den genom åren. Så även mina då tevespelande vänner.

Ducktales är inte ett perfekt spel.

Hade gärna sett aningen mer givande bossfighter, en pogo-kontroll likt den i uppföljaren, aningen mindre menlös dialog och lite mer pusslande över nivåernas gränser som inte endast känns symboliskt som i detta fall.

Vidare känns inte, som sagt, kollisionsdetektionen helt hundra och med fiender som spawnar om och om igen så fort deras positioner kommer in i skärm blir det lätt aningen irriterande.

Men det spelar inte så stor roll, för precis som i fallet Chip & Dale: Rescue Rangers är Ducktales väldigt tacksamt att plocka upp och spela en kort stund oavsett man ämnar satsa på det bästa slutet eller försöka se en barskrapad Joakim von Anka nå spelets slutscener.

Där och då var Ducktales mycket mer självklart än det är idag, som följd av den mycket mer omfattande kontexten det spelades i. Idag är det lättare att lägga märke till alla dess små brister och utan ett bredare sammanhang att placera upplevelsen i när världen runtomkring andades och levde Ducktales blir känslan inte densamma.

Dessutom dök det ett par år senare upp en uppföljare som inte endast åtgärdade många av denna första dels brister utan lyfte det mesta till en högre nivå.

Mer om det i ett senare skede, dock.