Horizon Zero Dawn Remastered - PS5 Pro

Rödtotten Aloy är en äventyrlig unge som osar självförtroende och en vilja att visa alla att hon kan, att hon inte är en börda eller förbannelse för sitt folk, att hon bara är en normal unge som förtjänar ett vanligt liv. Hennes nyfikenhet och vilja gör att hon kommer över ett “Focus” i ruiner från den gamla världen. Detta teknologiska under ger Aloy ett annat perspektiv - ett teknologiskt förstoringsglas som analyserar allt hon kollar på. Skynket för världens alla hemligheter dras undan, Pandoras Ask öppnas, men medan hon ser det som en gåva, ser andra det som ett tecken på att hon för med sig ondska.

Efter en kort introduktion ser vi Aloy växa upp och bli en ypperlig jägare i mentorskap av Rost som agerar guide men också fadersfigur till Aloy. Hennes riktiga föräldrar, och bakgrund, förblir ett mysterium vilket är skälet till att stammen ser henne som en odåga vilket i sin tur, på gott och ont - gör henne till en envis och brinnande kraft som utmanar allt. I Horizon: Zero Dawn lever människor nästintill arkaiskt med seder, verktyg och hedniska bonader. Livet är rätt simpelt men också en fråga om överlevnad vilket är en perfekt arena för Aloy som vägrar att ge upp eller kompromissa vare sig för seder eller faror.

Naturen är en mäktig vy där flora och färger fullkomligt exploderar. Det är en grafisk fröjd att röra sig i världen som dessutom är gigantisk och varierande. Till en början var det nästan jobbigt hur färgsprakande världen var och en oro började gro om detta såg likadant ut hela vägen? Men det är inte bara trä, jägarlivet och eld här utan den stora kontrasten är snarare allt högteknologiskt. Världen må vara vacker, full av grönska, höga berg och dalar - men bortsett från djur så har vi levande robotar eller som gemene man kallar dem - maskiner. Ganska tidigt anar man ett mönster. Nästan som att det är en simulering av påhittade eller existerande djur, vilket i sig också är ännu ett mysterium.

När jag nämnde jägarlivet tidigare syftade jag faktiskt inte bara på mat och skinn, utan även på jakten på maskiner. Maskinerna är bland oss och givetvis bär de på teknologi som är extremt eftertraktad - för olika tillhyggen, dräkter eller kanske uppgraderingar i vardagen(?). Vissa maskiner är rätt passiva eller rentav livrädda medan andra är farliga och värre blir det när det ryktas om en demonisk kraft som förändrar maskiners beteende och gör dem ännu mer hotfulla. Detta är det stora startskottet som tar oss ut i spelvärlden där vi möter vänner och fiender, maskiner såväl som människor.

Aloy är en jägare och där ingår en pilbåge och ett spjut i paketet. Det känns realistiskt att jaga med bågen då Dualshock 5-kontrollen bjuder på en responsiv upplevelse. Fjädringen blir tyngre ju mer man spänner - tills att man släpper och avfyrar pilen. Det ska inte underskattas hur mycket det gör för spelglädjen när man jagar djur eller farliga plåtmonster. När man siktar fokuserat saktar tiden ner vilket ger dig som spelare andrum, en chans att planera nästa manöver, när hoten är många och påträngande. Under äventyrets gång låser man upp ett dussintal olika bågar och slangbellor medan spjutet förblir… Ditt trogna spjut. Till dessa vapen kan du använda olika typer av ammunition, soniska, explosiva, elektriska… olika beslut för olika situationer.

Jag väljer oftast att planera mina jakter och planterar min häck i högt gräs i hopp om att inte bli sedd. Focuset, den högteknologiska hörsnäckan jag nämnde tidigare, är min bästa vän. Den analyserar plåtburken (maskinen) framför mig och jag kan direkt få information om vad det är för varelse jag ser, dess svagheter, styrkor, men även se var dessa komponenter sitter på maskinen. Perfekt för en jägare eller hur? Och nu när jag tänker på det är det rätt poetiskt hur Focuset indirekt gör mig till en jägare… Med tanke på hur jag väljer att närma mig mitt mål. Det finns alltid en upptäckarglädje och en nyfikenhet i det här. När jag kliver över en klippa eller går ut på ett nytt fält och ser något nytt, fasansfullt, eller något oerhört vackert så är jag där och upplever samma dopaminkick som Aloy förmodligen skulle göra. Det är bara en sådan otroligt vacker spelvärld och det är ofta jag stannar upp för att marinera i lycka.

Vissa fiender kräver lite mer från mig. Jag tänker inte säga för mycket om dessa då det är lite av magin att få möta dem utan förvarning. Vilken komponent av maskinen ska jag försöka skjuta av först? Är det ett vapen eller en förmåga fienden har som jag först måste slå ut, innan jag börjar klyva mig igenom dess metalliska yttre? Ofta krävs även fällor för att manipulera striden till min fördel, och någon gång måste jag nå undersidan av en metallisk best som är riktigt farlig men inte heller lätt att slå omkull. Det blir taktiskt vid svårare strider och jag måste även samla på mig elixir, och växter, för att öka min chans att överleva.

Om det inte slagit dig än så är Horizon Zero Dawn ett open-world spel. Nu har jag använt ordet “gigantisk” många gånger men världen är fylld av precis allt. Det jag kanske gjort mest är att stirra ut i naturen, snön som far omkring medan solen går ner bakom bergen, högt gräs som dansar i vinden, ja du hänger med. Det är verkligen en grafisk karamell som tack och lov aldrig smälter bort. I äventyret samlar jag på mig växter, föremål, och material. Allt används för olika syften, elixir, fällor, ammunition, dräkter, eller valuta. Inventariesystemet är djupt precis på det sättet som exempelvis The Witcher 3: Wild Hunt och blir utan tvekan mer aktuellt när man skruvar upp svårighetsgraden.

I sann open-world mané är världen fylld av sidouppdrag och karaktärer som man möter på. Vissa system är upprepande där man exempelvis har jägaruppdrag, eller mål som att slå ut en by erövrad av banditer, och dessa håller inte i längden men är helt valfria. Tyvärr tycker jag verkligen att karaktärerna och dialogerna är spelets svagaste punkt både sett till berättande och det visuella. Majoriteten av individerna har ett ganska platt och märkligt utseende med runda och skinande attribut. Med tanke på hur snyggt spelet är blev jag lite förvånad över just animationerna och hur karaktärerna uttrycker sig som att de är lite väl botoxfyllda.

Sedan har vi även dialogen och narrativet för samtliga sidospår. Jag kan inte komma på ett enda sidouppdrag som faktiskt fångade mitt intresse och det kändes snarare som att jag spelade ett gammalt MMO ibland. Skådespeleriet var inte heller alltid på topp och här har Horizon en hel del att lära av sina syskon i genren vilket även gäller manuset som tyvärr är rätt horribelt och själlöst. Jag kände ofta att karaktären jag pratade med inte hade något utöver dialogen, ingen historia, ingen känsla för något, ingen agenda, och ingen själ. Manuset kräver en hel del jobb och jag tycker inte riktigt att författarna har gnistan för att fylla den öppna spelvärlden med intressanta historier och karaktärer.

Handlingen i spelets huvudsakliga äventyr är lite bättre tack och lov. Det tar lite tid för berättelsen att bli varm men när det väl sker så når den mig, karaktärerna är rätt identitetslösa här med och jag känner inte med dem oftast, snarare tycker jag att det konceptuellt är riktigt häftigt i senare halvan och det är väl främst där som jag tycker att manuset faktiskt levererar. Det är många mysterier sett till vad som hänt innan, maskiner, människans historia, teknologin, och allt det här vävs samman mot slutet på ett riktigt bra sätt vilket fick mig att tappa hakan vid något tillfälle. Så det finns både styrkor och svagheter här och i det stora hela resulterar det i en obalanserad upplevelse.

Sedan finns det en del buggar som man lätt möter på. Inte minst i stora spel som detta. Ibland laddade inte texturer in eller animationer vilket kunde resultera i T-poserande indiivder i spelvärlden eller försvunna kroppsdelar. Ovannämnda inträffade inte ofta alls med tanke på antalet karaktärer man stöter på. Utöver det blev jag ofta irriterad över att ta kliv upp från en flod eller en sjö då motorn inte kunde registrera att Aloy ville klättra upp vilket jag mötte på rätt ofta, inte minst i stridens hetta. Samma problem uppenbarade sig när jag klättrade i den öppna världen, visserligen har vi hårdkodade spår, färgmarkerade ytor i vitt eller gult, men det är också vanligt att hoppa upp över en bergskant självmant vilket fungerade ibland. När spelet ville att det skulle fungera.

The Frozen Wilds

Horizon Zero Dawn Remastered bjuder även på expansionspaketet The Frozen Wilds som tar oss till den kalla regionen The Cut. Detta sidospår bjuder oss på nya fiender, fraktioner och miljöer utöver det i huvudspelet och överlag är helheten inte lika lidande. Karaktärerna må vara relativt platta här men det börjar närma sig något mer även om man bara skrapar på ytan berättarmässigt och precis som huvudstoryn så är det allt annat bortom alla mänskliga interaktioner - det som är intressant.

I expansionen kommer vi över nya vapen och dräkter, pilbågen kan nu dras åt och spännas extra vilket kräver lite mer tid men resulterar i större skada. När man väl provat att skjuta med denna pilbåge så vill man aldrig gå tillbaka, det är som att jag fått tag på min favoritleksak i affären som liten. Och vilka fiender! Det är såklart rykten om nya hot som tar oss till den här regionen och besviken blev jag verkligen inte, att skjuta på plåt är lika kul som innan men här skruvas intensiteten upp rejält vilket jag älskade. Jag åkte på stryk men jag älskade det ändå.

The Frozen Wilds kan spelas samtidigt som man tar sig igenom huvudstoryn. Uppdraget som tar oss hit kräver att Aloy nått en viss nivå men efter det är det bara att utforska den karga zonen The Cut. Miljöerna får sig en liten krydda här i form av regnande aska, en vulkan i fjärran, och isblåa glaciärer. Jag var lite nyfiken på hur man skulle spinna vidare på ett kallt klimat då huvudspelet har allt men jag var oroad i onödan. Handlingen här ger även handlingen i huvudspelet mer kött på benet och det känns som en naturlig del i huvudstoryn än ett separat expansionspaket.

Under hela äventyret, huvudstoryn och expansionen, så njöt jag över tonerna som The Flight och Joris de Man skapat. Medan det inte var musik som fastnade efter äventyrets slut så passade melodierna alla vackra vyer och anpassade sig efter strid eller vandrande utan att förstöra upplevelsen. Jag tror att jag skulle vara mer rörd av detta om berättandet var lite starkare då dessa element går hand i hand. Men återigen är musiken som starkast när det inte sker så mycket. När jag är ett med naturen och Aloy.

Spelets styrkor ligger helt klart i grafiken, spelglädjen och hur magiskt det är att skjuta pilar mot metalliska bestar och det är sällan jag haft så kul när det gäller att slåss mot varelser. Jag vill ha mer, jag vill se att Guerilla lär sig av misstagen i berättandet. Världen har så otroligt mycket potential men författarna verkar inte kunna fylla den med den där själen som den förtjänar på alla plan. Jag ser fram emot vad Horizon som serie har att erbjuda framöver för bättre kan det definitivt bli.

MER BILDER <--- Mer bilder här!