Rätt så retro: Chip 'n Dale

Medlem
Rätt så retro: Chip 'n Dale

1989 släppte Capcom spelet DuckTales till Gameboy och NES. Det byggde på den tecknade serien med samma namn och blev en populär titel med ca 1,67 miljoner sålda exemplar världen över enligt företaget självt.

Spelet utmärkte sig med sin lättillgängliga och underhållande spelstil, enkla men tilltalande grafik och ett välljudande soundtrack (måntemat räknas av många som ett av de bästa musikstyckena som komponerats till ett NES-spel).

Capcom låg bakom flera Disney-spel till NES.

När det blev dags att göra spel av en av Disneys andra serier axlade Capcom återigen utvecklarmanteln. Serien i fråga var Chip 'n Dale: Rescue Rangers (eller Piff och Puff: Räddningspatrullen som det svenska namnet lyder) och resultat blev även denna gång ett plattformsspel av hög kvalité.

Storyn är simpel. Katten, tillika skurken Fat Cat har kidnappat en kattunge och det är upp till de två jordekorrarna att rädda henne. Till sin hjälp har de resten av gänget från serien; Monty, Gadget och Zipper. De dyker upp här och var under spelets gång och assisterar på olika sätt.

Spelet släpptes exklusivt för Nintendos stationära spelmaskin.

Det första man får göra är att välja huruvida man vill spela som Chip eller Dale. Valet är enbart estetiskt och har ingen inverkan på själva spelmekaniken. När det är gjort visas en kort mellansekvens som förklarar uppdraget innan man kastas in i spelet.

Kontrollen är föredömligt responsiv. Styrkorset används för att röra sig höger och vänster, man hoppar med A-knappen och interagerar med olika föremål med B-knappen. Start försätter spelet i pausläge och Select visar en statusbild.

Nivåerna är 11 till antal men alla behöver inte klaras av då det finns alternativa vägar att ta. Varje nivå har ett eget temat. Det finns ett kontor, en skog, ett casino, en kloak, en fabrikslokal osv. I slutet väntar oftast en boss som måste besegras innan man kan ta sig vidare.

En viss frihet ges när det gäller val av nivå.

Det primära vapnet består av trälådor som finns utspridda överallt. Dessa kan plockas upp och kastas på Fat Cats underhuggare. Det går också att gömma sig i lådorna och låta fienderna springa in i dem och knocka sig själva. Vissa fiender är mer tåliga än andra och kräver två träffar för att slås ut.

Förutom lådor finns det även andra prylar som kan plockas upp och nyttjas som vapen. Stora röda äpplen, en hammare, bomber samt oförstörbara stenblock. De senare kan också användas till att bygga trappor för att nå svåråtkomliga platser.

Spelarens hälsa visas som tre hjärtan. För varje träff försvinner ett tills det att alla är slut och man förlorar ett liv. Ekollon, som finns gömda i vissa lådor, återställer hälsan och extraliv kan erhålls genom att samla blomkort och stjärnor. Som sista utväg finns tre continues att tillgå.

Hela spelet känns mycket genomarbetat. Grafik och ljud håller hög klass, kontrollen är utmärkt och svårighetsnivån är väl anpassad med tanke på målgruppen. Förutom ett solitt enspelarläge är Chip 'n Dale även begåvat med något så ovanligt som co-op där två personer kan ta sig an spelet tillsammans.

Slutstriden utkämpas mot spelets antagonist Fat Cat.

Detta var dock inte slutet på duons äventyr på den grå konsolen. Fyra år efter att Chip 'n Dale: Rescue Rangers nått marknaden fick spelet en kanske inte lika uppmärksammad efterföljare. Den gick under det oerhört finurliga namnet Chip 'n Dale: Rescue Rangers 2 och upplägget var i stort sett det samma som tidigare.

Fat Cat lyckas fly från fängelset och ställer genast till oreda. Chip och Dale, aka Piff och Puff, blir än en gång tvungna att stoppa han och hans undersåtar innan de kan sätta sina onda planer i verket. Den första nivån utspelas på en restaurang där en bomb har planterats och kulminerar i en riktig filmklyscha när man måste välja att klippa antingen den blå eller den röda kabeln.

Del två kom ut i slutet av 8-bitarseran.

Mycket är sig likt från första spelet. Som ensam spelare får man precis som tidigare välja protagonist. Kontrollschemat är det samma men med tillägget att det nu går att kasta lådor snett uppåt vilket gör det något lättare att ta ut fiender. Det går också att kasta lådorna med mer kraft genom att gå några steg framåt innan man slänger iväg dem.

Co-opstödet finns glädjande nog kvar. Grafiken har fått sig en upputsning och bossarna är mer varierade och klurigare att besegra än tidigare. Borta är tyvärr möjligheten att välja nivå. Det finns tillfällen då man kan välja i vilken ordning man vill spela vissa nivåer men för övrigt är spelet helt linjärt.

Same, same but different.

Så mycket mer finns inte att tillägga om Rescue Rangers 2. Överlag håller det samma goda nivå som sin föregångare. Kontrollen känns visserligen aningens aning slöare men det är inget som påverkar helheten nämnvärt. Att spelet kom ut i samband med att 16-bitarsmaskinerna var på uppgång ledde tyvärr till att det inte fick samma exponering som den tidigare titeln vilket är synd då det är ett kompetent spel.

#blogg

Rätt så retro: Chip 'n Dale

Du har många gamla godbitar på lagret...


FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Medlem

Det har blivit några spel med tiden.

Medlem

Väl samanfattat.. Det är som du säger, väldigt mycket, mer av samma känsla över uppföljaren. Nackdelen med 2an är att det är lite kortare, bara 9 banor. Inte heller är soundtracket lika bra. Det är absolut bra, men det första har otroligt bra musik rakt igenom.
Utöver det tycker jsg ändå att 2an är det bättre spelet.
Lite snyggare, mycket bättre bossar och överlag lite bättre bandesign.

Medlem

Chip 'n Dale är glatt! Sitter på plats 8 i M82:an och väljs för en snabb omgång co-op då och då, men jag har faktiskt aldrig spelat uppföljaren.


Skippy R.I.P. 17/7 2006

Medlem

Skön necro!


"AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER."

Medlem

körde igenom både spelen i somras


Nes samlare deluxe

Medlem

Många goda minnen från ettan!
Osäkert om jag spelat tvåan.

Medlem
Skrivet av Wezper:

körde igenom både spelen i somras

Vilken tycker du är bäst och varför?😊

Medlem

Musiken i CnD1 är grym, det är ett riktigt bra spel på NES, det är lite så att Disneyspel var på topp på den tiden, disney+capcom=guld.


Too real to be a dream, too painful to be a nightmare.

Medlem

Ettan var ju så jäkla lätt att klara ut till skillnad från många andra lir som fanns då. Tror jag köpte det för 375 spänn och klarade ut det på nån dag.
Tacka vet jag idag då man betalar liknande (minus inflation) och får hundratals timmar ut.

Det är bättre nu.

Medlem
Skrivet av Distordera:

Ettan var ju så jäkla lätt att klara ut till skillnad från många andra lir som fanns då. Tror jag köpte det för 375 spänn och klarade ut det på nån dag.
Tacka vet jag idag då man betalar liknande (minus inflation) och får hundratals timmar ut.

Det är bättre nu.

Men som du säger, så är det en av de lättare Disney-spelen. Finns många ofantligt mycket svårare spel från den tiden, som krävde många timmars ban-memorerande.

1
Skriv svar