Åsikter om Bioshock

Jag köpte #Bioshock begagnat för säkert ett år sedan och har långsamt, långsamt vandrat igenom den blöta staden. Med lite extra ledighet kring jul lyckades jag ta mig igenom hela spelet, en lyx det var länge sedan hade. Mina åsikter om spelet har pendlat fram och tillbaka, ena dagen har jag tyckt att det är mediokert för att i nästa stund rysa av välbehag.

Det stora problemet tycker jag är striderna. Vapnen känns medvetet klena för att du ska fokusera på plasmider, vilka ofta känns klumpiga att använda. Jag får heller aldrig någon känsla för att de blir bättre, hur många uppgraderingar jag än köper. Att det i stort sätt bara är samma fiender hela tiden gör inte det hela bättre.

Jag gillar "big daddy/little sister"-konceptet, att det finns en tredje entitet i spelvärlden. Själv räddade jag alla småflickor, jag är ofta den mesiga när det kommer till moraliska beslut i spel. Att nöta ihjäl dykarfarsorna för att komma dit tyckte dock jag inte tillförde någonting. Med återupplivningskammare runt hörnet fanns det inget risktalande att snacka om, inget att offra. Jag kunde lika gärna banka ihjäl dem med skiftnyckeln. Visst, det tog lite längre tid men det sparade ammunition.

Stämningen är den stora behållningen men den kommer inte gratis. Det krävdes att jag tog en omväg, snokade i varje hörn och hittade varenda dagbok som fanns för att få en känsla för världen och dess innevånare. Annars var det väldigt platt, förutom Apollo Square som jag gillade skarpt med sin galgbacke och vägg med foton på saknade personer.

Jag spelade de tre första banorna av uppföljaren strax innan jul, och nästa vecka väntar ytterligare tre. Jag tyckte redan då att det kändes mer levande, att staden Rapture faktiskt befann sig på havets botten. Förhoppningsvis stannar den känslan kvar.

#blogg

Jo, synd bara att den hyfsat kassa karaktärsmodelleringen och animeringen förtar lite av nöjet.