Super PLAY betyder inget!

Nu är det över. Sista numret av Super PLAY är på väg till prenumeranter och butiker, och jag håller på att städa av mitt skrivbord. Och så här i efterskott kan jag kanske avslöja en hemlis för dig, kära läsare:

<b>Super PLAY betyder ingenting för mig.</b>

Det är sant. Jag har visserligen älskat att jobba med den här tidningen i fyra år, men det har ingenting med dess varumärke, stolta traditioner och långa livslängd att göra. Det är <u>människorna</u> kring tidningen som har varit den stora behållningen för mig. Att få träffa och arbeta med fantastiska, begåvade, lite kufiga och roliga människor som vår redaktion och våra frilansare har varit värt vartenda frustrerande, tråkigt och jobbigt ögonblick jag har haft i det här jobbet. Och det har funnits sådana - myten om <b>speltidningsredaktören som sitter och spelar hela dagarna och dricker gratisöl på kvällen</b> har ett litet frö av sanning i sig, men det ska ju göras en tidning också, och det betyder att man måste jobba på riktigt någon gång då och då.

Jag har aldrig varit någon förgrundsfigur, på vare sig Super PLAY eller PC Gamer. Jag föredrar att hålla mig i bakgrunden och göra det jag tycker är roligast; att skriva texter om spel och spelrelaterade ämnen. <b>Jag är inte någon hyperbegåvad skribent</b>, det är jag medveten om. Jag är - precis som i praktiskt taget vartenda spel jag spelar - lite över medel, med en nästan osviklig förmåga att leverera tillräckligt bra grejor, i exakt rätt storlek och framför allt i tid. Sådant kommer man långt med i en bransch fylld av folk som inte har en aning om vad "deadline" betyder. Men jag är stolt över att associeras med så oerhört talangfulla människor som de som jobbat med oss, och kanske ännu mer stolt över att ha <b>spöat nästan allihop i <i>Halo</i>!</b>

Sedan har vi förstås er läsare. <b>Ni är nog inte riktigt friska, någon av er</b>, men man har sällan tråkigt när man läser reaktioner, diskussioner eller bara allmänt skitsnack på vårt forum. Att vi lyckats samla er kring vår tidning, eller snarare vår version av tidningen, känns helt fantastiskt.

Det finns fler människor som hjälpt till att göra den här resan till något alldeles extra - episkt, skulle jag vilja säga, men Affe skulle bara gubba* bort det. PR-människor, någon enstaka chef, branschkollegor, vänner och folk som känt igen mig på fester och envisas med att kalla mig för <b>PC Gamer-Mats</b> av någon anledning. Jag nämner avsiktligt inga namn här, eftersom jag alltid glömmer bort någon av de viktigaste, men ni vet vilka ni är.

Det här är givetvis inte slutet för mig, eller er. Men det är slutet på något speciellt vi delade, och det gör mig lite sorgsen. Jag tror nästan att jag kommer att sakna det lite grann...

*Gubba: Att gå igenom en text, redigera och föreslå ändringar. Har sitt ursprung i att Alfreds huvudsyssla en gång i tiden benämndes "Textgubbe" internt, så uppgiften förkortades helt logiskt till "att gubba en text".

#blogg

Äsch, jag gillar både PCG och SP, men min poäng är ju att det inte är själva tidningarna som är viktiga. Och att jag har haft skitkul under mina 8+ år på båda, oavsett vad det stått för namn på omslaget.