Roppongi vs verkligheten
Första gången jag kom till Tokyo trodde jag att jag hade landat på en annan planet. Det visade sig bero på att jag hamnat i Makuhari, den märkligt sterila samling hotell och konferenscentra som omringar mässhallarna där Tokyo Game Show äger rum varje år. Makuhari är ett under av polerad betong och geometriskt perfekt grönska; det känns som en konceptskiss ritad av en futuristiskt sinnad arkitektbyrå snarare än en verklig plats.
Tokyo ligger mer än en timmes tågfärd ifrån Makuhari, och känns mycket mer som en plats där det faktiskt bor folk. Folk som shoppar, äter, super, skräpar ner och hellre håller sig själva prydliga än sin omgivning. Det är högljutt, trångt, svettigt och sällan särskilt estetiskt sammanhängande. Husen ser ut att ha sprungit upp ur marken som ogräs snarare än att ha planterats avsiktligt, det är som om de bråkar om utrymmet istället för att bilda en harmonisk helhet: ett lyxhotell här, en gammal betongbunker där, en hysterisk elektronikbutik som lyckats tränga in sig mellan dem, några våningar karaokebar insprängda mitt i allt, och så femhundratusen neonskyltar och slitna gångbroar på det så att man inte glömmer vilken stad man befinner sig i.
Men det finns ett ställe i stadskärnan där den där utomjordiska känslan sköljer över mig igen och sveper iväg mig långt bort ifrån denna virriga verklighet. Och det stället är Roppongi.
I Roppongi ar levnadsstandarden svindlande hög, vilket om inte annat märks på vilka som valt att flytta hit. På nästan varje restaurang eller café ser man välbeställda västerlänningar som med all säkerhet har högt uppsatta tjänster på likaledes västerländska företag etablerade i trakten. Att här finns pengar är inte svårt att lukta sig till, och de verkar bli fler och fler för varje gång jag tittar förbi. Luxuösa Roppongi Hills är ett område som det kostade tiotals miljarder att konstruera, och som rymmer lyxbutiker, konstmuseum, skyskrapor, parker, en TV-studio, en stor arena och Tokyos största biografkomplex. Överallt omges man av stylade fasader, vattenfall och välvda metallstrukturer som finns där bara för att magnaten Minoru Mori (Japans Donald Trump) insisterat på att täcka varenda kvadratcentimeter med sina futuristiska fantasier.
Och för bara ett par år sedan öppnade Tokyo Midtown, som gör anspråk på samma penningstinna publik, mindre än en kilometer bort. Här finns Ritz-Carlton, en extremt exklusiv shoppinggalleria (vi snackar marmor och fontäner) och, förstås, ännu ett konstmuseum. Allt inramat av ännu fler skyskrapor, som om det rådde någon brist på dem i Roppongi. Att arkitekturen är så genomtänkt (Tokyo är annars ett gytter av brokiga byggnader som slumpats fram helt utan eftertanke) och majestätisk ger också en fantastisk känsla av artificiell harmoni i skuggan av skyskraporna, bland barnfamiljerna i de konstgjorda parkerna och på de små gångstigarna som plöjer fram genom noggrant utvald vegetation. Det är nästan helt tyst och så rent att man kan spegla sig i asfalten, som om man hamnat inuti en ljudisolerad, luftkonditionerad bubbla mitt i Japans stökigaste storstad.
Och egentligen är det ju precis så, att områden som Roppongi Hills och Tokyo Midtown rest osynliga murar som bara sjusiffriga årsinkomster kan ta sig över. Någon sån har jag tyvärr inte, men att komma hit är ändå en välkommen semester fran verkligheten.
Tokyo Midtown. Ett konceptkomplex i multimiljardklassen
med enhetlig (mycket vågad) arkitektur, svindyra restauranger
och ännu dyrare butiker. Plus allt annat dagens miljonär
kan tänkas behöva för att leva ett liv i isolerad lyx.
En av många nöjda hyresgäster. Just denna hade
tidigare sina kontor i Mori Tower, skyskrapan som
reser sig som en stor diamant över Roppongi Hills.
Utsikt från shoppinggallerian. Tokyo Midtown har
förstås en egen park i världsklass.
Här finns joggingspår, barn som spelar basket, en stor
damm, märkliga skulpturer och mysiga stigar genom
ambitiöst arrangerad växtlighet.
For relaxing times, make it...
Suntory Museum of Art bildar tillsammans med Mori Art
Museum (med en gastkramande utsikt från Mori Towers
53:e våning) och National Art Center Tokyo den "konsttriangel"
som Roppongi försöker locka till sig "rätt" besökare med.
Den här killen smälter inte riktigt in i en miljö som denna.
Karta som visar vägen till National Art Center Tokyo.
Lunch: "belgiska" chokladvåfflor och Fanta Zero Cider.
Vet inte vilket som ar vidrigast, men jag borde ha lärt
mig att japanerna är lika dåliga på sötsaker som
svenskar är på sushi.
På väg till NACT från Nogizakas tunnelbanestation.
En byggnad blott ord knappt kan göra rättvisa.
Ett av dragplåstren just nu är Hitoshi Nomura. Jag fick
inte fotografera hans fotografier, men jag fick
fotografera fotografier av hans fotografier. De här
går ut på att han kontinuerligt fotat himlakroppar så
att deras banor framträtt. Otroligt vackert.
Ett annat av Nomuras projekt är att belysa blommor
med olika färger de kan absorbera (grönt är vad de
reflekterar). Ser om inte annat rätt häftigt ut.
Men egentligen besöker man NACT för en sak: kalligrafin.
Kilometer efter kilometer av den, tusentals verk som
ockuperar säkert 80 procent av museets tillgängliga
utställningsyta. Jag var här ifjol, men det har bara
blivit mer sedan dess.
Fantastiska platser/konstverk/självporträtt! Man kan inte göra annat än önska att man själv hade en månad i stan.
Men det här med lutningen på allt... Är det för att Japan ligger på snedden på klotet eller för att jordbävningssäkra? Allvarligt talat, våga hålla kameran rakt ibland. Den där bilden på personen som sitter vid glasväggen var svinsnygg.
Roppongi är ju även hem åt en massa nattklubbar, de flesta inte alls särskilt roliga. Vi snackar 90% västerländska killar som vill skaffa japansk "flickvän". Korvfest. Och för att inte snacka som alla extremt jobbiga inkastare som följer efter en i kilometrar och snackar om sina free lap dances och skit. Blääää. I och för sig bara försökt mig på att klubba där en gång, men att jag aldrig åkt dit igen säger väl en del.
Jag tycker att det är fint att det är tecknet för kärlek (愛 - läses ai) som sitter på den där samurajhjälmen! Gå runt och hugga ner folk med kärlek i hjärtat.
Absolut, och Roppongi har ju delvis förtjänat sitt skabbiga rykte (det du målar upp är ju precis vad stället är känt för). Området kring Roppongi crossing hör väl till Tokyos mest motbjudande.
Men jag tänkte att jag skulle ge en lite kontrasterande bild eftersom det ändå finns så mycket fint bara ett stenkast därifrån. Västerlänningarna för med sig både bra och dåliga saker, kan man ju lugnt säga. (Azabu-juban, som är känt just för sina rika utlänningar, är t ex ett väldigt trevligt grannskap, blott ett stenkast från strippen med "exotiska" nattklubbar.)