David Cage läser min blogg! :´)
Ni som läst mig tidigare vet kanske att jag <a href="http://trydling.wordpress.com/2009/07/07/remake/">inte är särskilt förtjust i att rädda världen</a> varje gång det är speldags. Så här säger min idol David Cage (<em>Omikron, Fahrenheit, Heavy Rain</em>) i en intervju med Alfred Holmgren som ni kan läsa i augustinumret av Super PLAY:
"Det första ordet på ett tomt papper när jag började jobba med <em>Heavy Rain </em>var "verkligt". Verkliga människor i verkliga situationer som möter verkliga utmaningar och verkliga problem. Jag tycker att vårt medium har utvecklats tillräckligt för att låta oss berätta mer komplexa och subtila historier -- vi behöver inte rädda världen längre, enkla vardagsproblem kan förmedlas på väldigt intressanta och effektiva sätt med interaktivitet, så länge man gör det på rätt sätt."
Det är så man kan börja grina av lycka.
Nästa steg i interaktivt historieberättande?
Vincere vel mori.
Som jag sagt, jag håller med i allt vad gäller våld i spel.
Håller mig fortfarande lite stillsamt hoppfull efter vad jag sett i videor och eftersom det luktar Molyneux om pratet. Men hoppet är där. Bara att ro hem det herr Cage!
- Ät mig levande.
"Det första ordet på ett tomt papper när jag började jobba med Heavy Rain var 'verkligt'."
Haha, jag gillar att det stycket illustreras med en bild av en karaktär som ramlat med huvudet före rakt ner i Uncanny Valley och slagit sig så hon börjat gråta.
Jag tycker att Cage är spelvärldens största hycklare, men det är kanske bara jag. Slutet i Fahrenheit är antagligen det sämsta som någon producent lyckats prestera med en hygglig budget (ja - hela Metal Gear Solid 4 inräknat) det senaste decenniet. Han vill vara Ragnar Törnquist men är John Romero som förlorat sig i autistpop. David, du gjorde ett spel som handlade om hur en snubbe får superkrafter efter att ha blivit exponerad för en radioaktiv artefakt i fosterstadiet och sen blir besatt av en tvåtusen år gammal shaman med magiska krafter som jobbar för en hemlig organisation som vill styra världen och förslava alla människorna. Deras naturliga fiender är ett par övernaturliga AI-spöken som sitter och är bittra över att de inte fick vara med i Tron. Protagonistens uppdrag är att rädda ett indigo-barn som sitter och trycker på alla universums hemligheter - när han inte har casual zombiesex (i världens kanske äckligaste sexscen i en tågvagn) med sin psykiska flickvän - vars granne kan förutspå framtiden genom att lägga tarotkort. Klipp dig för helvete. Du är den värsta sortens människa.
CJ: Du har fel, förstås. Om du har läst några av Cages uttalanden post-Fahrenheit så vet du att slutet blev uppfuckat för att inte ens någon med Cages ambitioner klarar av att vistas i den trångsynta spelbranschen utan att börja tvivla på sin vision.
Han är modigare nu. Kanske.
Och hans gärning, enligt mig, är inte så mycket hans spel som det faktum att han LÄNGTAR nån annan stans och har modet nog att prata om det. Han sprider tankar som inte många haft tidigare.
Det är som jag skrev nån gång: i en bransch där spelevolution likställs med en ny avrättningsmetod i Gears of War 2 behövs Cage. Sen att Fahrenheit var en sörja må vara hänt.
Jag tycker fortfarande det är intressant hur väl öppningsscenen fastnat hos mig. När jag går hemifrån utan att ge min tjej en puss och hon blir ledsen. Bara en enkel sak som det. Jag vet inget annat spel som ens vågat försöka sig på att rendera en sådan vardagsrelationsdetalj. För mig är det värt alla AI-robotar i världen.
I MGS 4 finns inga förmildrande omständigheter.
Vincere vel mori.
Det handlar inte bara om slutet i Fahrenheit - det handlar om hela spelet. Hans uttalanden är bara en efterkonstruktion, en copout. Det finns ju ingen vision där. Från början till slut är Fahrenheit ett klassiskt exempel på vad folk brukar syfta på när de använder ordet "tv-spel" i nedlåtande syfte. Det är en enda fördummande röra helt utan riktning, tanke och intelligens som samtidigt försöker göra anspråk på tänkvärda filosofiska poänger. Och folk förlåter det för att man kan kyssa en tjej? The Darkness gjorde ju samma sak, fast en miljon gånger bättre.
Bara för att Gears of War 2 inte är Citizen Kane - något det aldrig utgett sig för att vara heller - betyder det inte att Cage är Orson Welles. Epic har liksom aldrig dolt att de tycker det är skitkul att motorsåga tvåhundra kilo tunga ödlemän i ryggen. Cage, däremot, är sorten som pratar om att växa upp och ta spel på allvar - och så går han själv och gör tvärtom! Det går inte att ta honom på allvar när han fortsätter prata om spelbranschens brister efter det. Det är som att få kärleksråd av en 36-årig oskuld.
Hans uttalanden är inte en efterkonstruktion. Han sa precis samma saker ett år innan Fahrenheit var färdigt. Sen tycker du att han gör tvärtom mot hans visioner. Jag anser att han kommit en bra bit på vägen. Med Heavy Rain kanske han vågar vara sina visioner ännu lite trognare.
Sen har Cage aldrig sagt att han vill göra filosofiska poänger. Men han skulle väldigt gärna vilja göra ett spel där relationer är viktigare än motorsågar. Och 75% av Fahrenheit leverar detta.
Och som sagt: det jag tycker är viktigt är alltså vad han pratar om och vad han strävar mot -- inte nödvändigtvis om han är rätt man att göra spelet som uppfyller hans visioner. Om inte han så kanske någon annan kliver in och gör spelet som Fahrenheit borde ha varit.
Sexet i tåget är för övrigt bra.
Vincere vel mori.
Det kan jag i och för sig köpa. Dock - och det är ett stort dock - är en sak väldigt central för den här diskussionen: att han inte är ensam om att ha visioner i spelbranschen. Var och varannan utvecklare jag pratat med säger samma saker. Konsten är inte att vilja, det är att göra. Och Cage misslyckas ju kapitalt. Att han på kuppen är omogen och underbegåvad skrapar inte ihop så mycket pluspoäng. Inte heller faktumet att Quantic föll för mediatrycket sådär post-Hot Coffee och skar ut alla sexscener, hur undermåliga de än må ha varit, tillsammans med lite annat vuxenklassat material ur den nordamerikanska versionen av Fahrenheit för att göra den mer försäljningsvänlig.
