Att hitta rätt tidpunkt
Min hund, Milou, har de senare åren haft artros i frambenen och haltat lite när han gått/sprungit runt. Det har blivit gradvis sämre och den senaste veckan har han inte kunnat gå promenader längre.
Jag försökte idag gå med honom en sträcka på kanske 20-30 meter, som var biten mellan bilen och min mormors hus och han ville stanna och vila flera gånger, gärna lägga sig ner.
Innan låg han i ett annat rum än jag var i och skällde, och jag som känner honom förstår att han ville att jag skulle vara hos honom eller bära med honom.
Han är inte helt obrukbar i benen, han kan fortfarande göra ifrån sig på gården om jag släpper ut honom, även om han inte går något mer än några meter från dörren.
Men det är inte bra, inte bra alls i benen och jag börjar överväga starkt om det kanske är dags att ta bort honom.
När vi fick avliva min Tax så var hela han dålig, han hade problem med hjärtat och lungorna och det fanns liksom ingen tvekan när det var rätt tid. Men med Milou så är han sååå pigg i huvudet, han viftar på svansen och kollar på mig intresserat varje gång jag får förbi. Han låg innan och ålade sig på ryggen och busade.
Han är som en valp i huvudet och det är det som gör det så svårt. Men när jag ser honom gå så fylls jag av någon panikångest och jag är rädd att det får mig att stressa fram det där med avlivning tidigare än när det behövs. Det är så jag önskar det kunde vara något mer fel på honom så beslutet om när kunde bli lättare.
Åh vad det är svårt.
I'm a snake, follow me!
Fy är själv hundägare, känner för dig.
Har själv inte fått ställas inför det än, men vår lilla tik är nu 10 år så om 3-4 år kan det nog bli tal om det. Usch hemskt vill inte tänka tanken men det är också oundvikligt.
Jag vet inte mer vad jag kan säga... bara att hålla honom nu sällskap så mycket det går :') För hundar finns inget "har hänt" utan bara nuet... det som är så underbart med hundar.
/en hundägare också
Tack Philip.
Japp, det är det som stärker mig. Jag är hos honom nästan 24/7, han är lyckligt ovetande och är 13 år. Sen känner jag också att jag vill känna mig påverkad, jag vill vara ledsen när han dör och detta i respekt till honom. Att bara fortsätta helt oberört skulle bara kännas så fel.
Edit:
Men jag kan säga så här, hundar lever alldeles för kort tid.
I'm a snake, follow me!
Känner för dig,
Är själv uppvuxen med hundar omkring mig och har alltid haft en eller flera , de blev som en del av familjen varje gång och varenda gång det var dags att ta bort en blir man lika ledsen.
Senast var förra året då vi avlivade vår långhåriga Schäefer vid namn IKINA endast 7 år gammal, fy fan det värsta var väl att hon inte ens var sjuk eller något utan bara började bli alldelese för aggresiv de senare åren mot andra hundar. (annars jätte snäll och gosig men avundsjukan började ta över, vi hade försökt i 2 år att få henne sams med små hundarna det funkade tills dess att små hundarna ville kela med matte när Ikina kände fört, då small det varje gång)
(Bet nästan ihjäl en av våra små hundar och det blev droppen)
Jag var helt emot att vi skulle avliva henne men men, tror aldrig jag kramat en hund så mkt som innan dem åkte iväg med henne , jag pallade inte följa med så himla sorgsen.