Topp 5 - Nintendo-FAILs
Idag är det tisdag.
Dagens lista tillägnas Johan Martinsson som tvingats genomlida en hel del de senaste veckorna. Mina listor har varit fyllda till brädden med smetig nostalgi och som alltid när det gäller nostalgi och Nintendo sparkar Johan bakut. Därför tänkte jag göra lite självrannsakan idag.
Värt att poängtera är att listan, som vanligt, inte försöker ge sig på någon allmän åsikt, därför har uppenbara FAILs som Sony-pakten och Virtual Boy (även om båda visserligen är de indirekta orsakerna till två platser på listan) ingen plats på min lista över Nintendos största misslyckanden. Det här handlar om hur Nintendo har svikit mig.
Topp 5 - Nintendo-FAILs
5. Animal Crossing inkomplett utan E-reader.
De som känner mig bara lite grann vet nog att jag har varit nere med Animal Crossing sedan dag ett. Och tyvärr har det även gjort att jag känt mig lite nere ibland. Som när jag tänker på att Europa aldrig fick det lilla Gameboy Advance-tillbehöret E-reader, en liten grej man kopplade in i maskinen som sedan läste speciella små kort som laddade ner bland annat nya tillbehör och banor till de kompatibla spelen. Vilket gjorde att jag inte bara missade en massa roliga möbler till Animal Crossing, utan även speciella Nes-spel. Det bidde alltså inget Punch Out!! eller The Legend of Zelda för mig. Och det kan tyckas trivialt men jag hade ju ändå en fet samling Nes-spel i mitt hus. Att sedan få veta att jänkarna och japsarna kunde tillskansa sig fler än vad jag kunde... Det sved.
4. Wii.
Jag älskar Super Mario Galaxy. Kontrollen i Metroid Prime 3: Corruption är teh dreamy. The Legend of Zelda: Twilight Princess sparkar stjärt. Excite Truck har tatuerat in sig i mitt hjärta. Men sen då? Vad har hänt med spelföretaget jag älskade så? Merparten av de spel Nintendo gör nuförtiden ger mig ett ohämmat behov av familjeterapi. Wii sportar, Wii bantar, Wii gör musik, Wii gör det och Wii gör så. Och vad är grejen med Marios nyfunna kärlek till Sonic? Wrong, fel, kaputt, för tusan! Är det så här vår en gång så vackra familj ska se ut framöver så vill jag ha skilsmässa.
3. Mario is Missing.
Jag tror att jag var elva, kanske tolv år gammal. Lite dum i huvudet. Trodde att allt Mario företog sig var bra skit. Så jag bytte in mina fina spel (bland annat Turtles in Time!) mot... Mario is Missing. Och egentligen borde det ju ha varit bra - lyssna bara på handlingen: Bowser har parkerat sitt slott på Antarktis, beställt ett knippe hårtorkar på postorder och smider nu den diaboliska planen att smälta isen på Antarktis med - hårtorkarna - och därigenom översvämma jorden. Mario ska rädda dagen men blir kidnappad. Megatönten Luigi tvingas alltså kliva in i rampljuset. Tillsammans med en shitload of educational crap.
2. No more japansk tonårshjälte.
Grattis alla ni som köpte en Playstation.
1. Gumpei Yokoi behandlas som skit.
Visst, Virtual Boys misslyckande orsakades till stor del av Gumpei Yokoi. Men Nintendos ledning var inte heller helt oskyldig. Eftersom Nintendo 64 försenades gång på gång blev det till slut viktigt att bara visa sig ute på marknaden - och Virtual Boy stressades ut. Fiaskot var ett faktum. Och Yokoi, mannen Hiroshi Yamauchi hade att tacka för i princip alla stora framgångar Nintendo varit med om sedan början av åttiotalet, fick stå med hundhuvudet. Game & Watch, Kid Icarus, Metroid, Fire Emblem och Game Boy betydde helt plötsligt ingenting. Nintendo vände helt enkelt ryggen åt Yokoi. Ett år efter Virtual Boys släpp slutade han självmant. Det är en hemsk historia. Och det tog mig ett tag att förstå hjärtlösheten i det hela. Karln hade ett fläckfritt CV, nästan perfekt, fram till de där 3D-glasögonen. Ett enda misslyckande och kniven satt i ryggen direkt. Bilden av Nintendo som det vackra, glada, underbara spelföretaget har alltså långsamt suddats ut i takt med att jag insett vilka taskmörtar som jobbar där.
Bubblare: E3 2008, spelpriser, friend codes, oblodigt Mortal Kombat till SNES.