Roll Over Beethoven - några snabba funderingar kring spelmusik
Kanske predikar jag för kören, men i alla fall.
Den klassiska orkestrerade musiken är på sätt och vis död. Det skrivs inte "ny" klassisk musik utan folk går till konserthusen för att de vill höra Mozart, Bach, Mahler, Orff, Wagner och likasinnade farbröder med sociala lyten och glassiga peruker. Eller så går de för att höra en orkester spela musik från ett spel eller en film. Så i en annan aspekt av det hela är den klassiska musiken i högsta grad levande, och den lever genom spel- och filmindustrin. För här skrivs ny klassisk musik dagligen, inte på Wiens opera. På gott och ont så ska varje spel värt budgeten numera ha ett "fully orchestrated soundtrack" i samma utsträckning som varje film skall ha det. Att musikproduktionerna i spel såväl som film sedan recyclas såpass mycket att de hade gjort Al Gore stolt är en mer tråkig bit av det hela. Det handlar tyvärr inte främst om kulturell utveckling. Det handlar såklart om pengar. Det är här de finns och det är hit de nya verken och dess skapare tar sig.
Fast visst finns en utveckling, fast är vårt lyssnande. Sättet vi lyssnar på klassisk musik håller på att gradvis utvecklas i och med att spelandet har blivit en större. Spel kräver musik som inte funkar på samma sätt som ett filmscore eller en lång symfoni. Ljud och musik är relativa i spelens värld, eftersom du själv sitter med kontrollen och påverkar vad som skall hända. Något som leder till att det är sällan som en låt sträcker sig över 4 minuter. Allra tydligaste är det i rollspelen när det handlar om att snabbt förmedla en känsla som sedan snabbt kan gå in i en annan och ett nytt musikstycke måste ta vid då spelaren kan fatta val som påverkar musikens inriktning. Nobuo Uematsu har mycket gemensamt med Beethoven men de är klart olika på det sättet att Nobou Uematsu jobbar med korta stycken och Beethoven med långa. Så hur vansinnigt det än kan tyckas för vissa så har Uematsu en viktig plats i den klassiska musikens utveckling.
Självklart talar jag inte om all spelmusik här utan jag pratar om den orkestrerade biten som främst har rötter i klassisk musik. Spelmusik innefattar så många olika genrer och förgreningar att det är ganska befängt att samla den under itunes-kategorin "game". Spelen blivit en kajplats för en stor portion av musikvärlden och den har vuxit sig alldeles för stor för att låtsas att den fortfarande slår i underläge.
Den klassiska (symfoniska) musiken har alltid varit en naturlig beståndsdel i filmer och de senaste femton åren även i spel. Detta gagnar förstås musiken, som många kanske inte upptäckt annars. Men spelmusik är och förblir i första hand spelmusik.
Det blir aldrig mer än ytligt, på grund av just den anledningen att musiken inte är där för sin egen skull, utan för spelets skull.
Efter vad jag förstått har spelkompositörer dessutom oftast en väldigt tajt tidsram, vilket man kan förstå om man betänker att de ska komponera ett hundratal stycken på ett par år.
Med detta i åtanke - musik som produceras på löpande band och vars enda syften är att spegla det som händer på skärmen och att snabbt förmedla en känsla - är det inte särskilt märkligt att man återanvänder harmonier och tongångar och att det blir ganska statiskt.
Man ska inte förringa spelmusiken - på ett sätt spelar den i samma liga som operan och kan vara högst njutbar - men heller inte låtsas att den är någonting mer. Spelmusik är ju faktiskt som bäst när man spelar spelet och inte tänker på musikens uppbyggnad, när den agerar bakgrund åt och blåser liv i det visuella, när musik och grafik förenas i en symbios som omgärdar spelaren på ett sätt som annars inte vore möjligt. När det är upplevelsen man minns, inte musiken.
Now where's your fucking god?!