Mobiltelefoner på stan. Mitt fel?
Stod vid en bankomat i förhoppningar om att snabbt kunna rycka ut pengar och hinna köpa en kaffe innan tåget skulle gå.
Framför mig stog en "tjej" i 25-30 års åldern. Samtidigt som hon fipplade med sin mobil, sin kod och försöka fånga pengarna ut ur bankomaten så hörde man henne prata om sina problem med sin kille, sådär lite halvhögt att ALLA hör henne. Och med tanke på hennes ton så snackar hon MED sin kille. Jag kände mig lite stressad, men som fin svensk så stog jag kvar och köade.
När hon väl blir klar och vänder sig om så får vi den där självklara ögonkontakten som brukar förmedla;
Från hennes sida; Oj, tog lite tid, men jag är klar nu.
Från min sida; Det gör inget, jag hinner nog med tåget.
I detta fall förmedlade den;
Från hennes sida; JAG PRATAR PRIVATA SAMTAL MED MIN POJKVÄNN, SLUTA TJUVLYSSNA
Från min sida; Oj, ursäkta, det var inte meningen att lyssna, men du pratar ändå på en publik plats
Nu i efterhand så borde mina ögon ha sagt MEN DU TALAR HÖGT MITT PÅ GATAN I DIN MOBIL, HUR SKA JAG INTE KUNNA LYSSNA?
Prata i mobil är på väg att bli det nya "Jag sitter i min bil, ingen ser mig. Nu jäklar ska jag pilla i näsan"
Istället blir det då "Jag har en mobil mot örat, hah, ingen hör mig"
