Nere med Tokyo Game Show: dag två

Jag kanske borde döpa om min blogg till "Live från tunnelbanan" medan jag är i Tokyo. Det finns överhuvudtaget ingen tid att skriva ner mina intryck utöver de säkert tre?fyra timmar per dag jag, som nu, tillbringar på sporadiskt luftkonditionerade tåg i skytteltrafik mellan Makuhari och olika delar av Tokyos stadskärna (som egentligen inte är lika mycket kärna som ett enormt kluster av lugna bostadsområden och kommersiella distrikt). Det är life in the fast lane fast utan glamouren: min frukost bestod av att jag stod och kastade i mig friterade kycklingbollar från Lawson på perrongen för några minuter sedan.
Jag tänkte hursomhelst hinna dela med mig av gårdagens upplevelser på mässgolvet innan jag byter till nästa tåg i Hachobori. Häng med!

King of Fighters XII Jag har varit rätt svag för KOF sedan '98 (eller Dream Match 1999 som Dreamcast-portningen hette), men jag är inte insatt nog att se de exakta skillnaderna mellan varje version. Så det jag lägger märke till i XII är, förstås, grafiken. Animationerna är verkligen häpnadsväckande, men det är lite synd att karaktärerna blir så hysteriskt pixliga i det inzoomade läget. Jämför man med KOF '98 till Live Arcade, som visas alldeles intill raden av XII-kabinett, blir dock skillnaden överväldigande. Lycka till med att gå tillbaka till nittioåttan när du sett tolvan i rörelse.

Kimi no Yusha Det är svårt att inte bli lite nostalgisk av ett RPG som anstränger sig så hårt för att se ut nästan exakt som de gamla topdown-spelen till SNES. Kimi no Yusha har dessutom ett roligt stridssystem där man kan länka ihop attacker så att en karaktär till exempel skickar upp en fiende till den övre skärmen medan en annan hoppar efter för att dra igång en luftcombo. De välgjorda animationerna gör det bara ännu roligare.

Street Fighter IV Jag har redan spelat arkadversionen en hel del, både på E3 och i Tokyos arkadhallar, så det var spännande att för första gången få fingra på PS3-konverteringen. Inte helt överraskande känns den redan väldigt solid, och jag som växte upp med stympade Playstation-konverteringar av Capcoms maffigaste arkadspel ("EX edition", någon?) har sedan länge Dualshock som weapon of choice, så jag trivs ännu bättre med PS3-versionen än när jag tvingas vicka arkadsticka (jaja, skjut mig då). Vilket också resulterade i att jag lyckades hålla igång en ganska lång winning streak mot en rad motståndare vars Ken (alla spelade Ken!) slogs i spillror gång på gång mot min Sakura.

Demon's Soul Småtrögt action-RPG som det känns svårt att ge något vidare omdöme om efter ett kort mässdemo. Jag vet inte riktigt vad det försöker åstadkomma, men om det är att underhålla från början till slut ligger det ganska risigt till. Det här med karaktärseditors verkar förresten vara det senaste i Japan, Shirokishi Monogatari (White Knight Chronicles i väst) låter en också skulptera käkben och blåsa upp näsor.

Kingdom Hearts: 358/2 Days Namnet ligger så skönt i munnen, eller hur? Japanerna kommer inte ha några problem alls med att uttala den katakaniserade titeln (Kingudamu Haatsu: Surii Faibu Eeto Deezu Oobaa Tsuu). Andra halvan av Square Enix Use Your Illusion-dubbel (kolla färgerna på loggorna) av Kingdom Hearts-spel bådar annars ungefär lika gott som PSP-tvillingen Birth by Sleep. Grafiken är söt 3D (ovanligt snygg för att vara DS), musiken som vanligt superb. Co-op för fyra spelare är ett väldigt roligt inslag.

Dead Rising: Chop till you Drop Jag var egentligen inte överdrivet förtjust i det rätt klumpiga originalet, och även om jag kan stå ut med grafiknedgraderingen i Wii-versionen blir kontrollen bara ännu värre. Frank är så trög att han ofta måste stanna helt för att svänga, medan siktet är raka motsatsen, så spastiskt och känsligt att man bara vill slänga kontrollen i ansiktet på närmaste booth babe (de står alltid och håller en sällskap när man spelar, applåderar om det går bra etc, så skulle man lacka på första bästa vore de ganska utsatta).

Ninja Blade From Softwares Ninja Gaiden-ripoff har hängivet kopierat precis allt, ända ner till loggan. De lyckades dessutom få med den snygga grafiken, trycket i svärdsvingandet, blodet och i stort sett allt som definierar Ninja Gaiden. Det är bra mycket mer än jag trodde att de skulle åstadkomma. Demobanan låter ninjan i huvudrollen svinga sig mellan Shinjukus skyskrapor (glömde jag nämna att de lånat den vulgosvulstiga bandesignen också?), springa nerför hundratals meter höga väggar medan han slaktar fiender och sätta klingan i en monstruös jättespindel till boss. Jag vet inte om From Software vågar gå så långt som att rippa djup och svårighetsgrad också (det vore onekligen frestande att släppa ett dämpat Ninja Gaiden som riktar sig till fler än Jonas Högberg), så det är svårt att säga hur det färdiga pusslet kommer se ut. Och det är förrädiskt lätt att charmas av ett bra mässdemo, så jag hejdar mig innan jag går till några överdrifter.

Okej, ändhållplats. Avstigning för samtliga passagerare. TGS-tåget rullar vidare här på bloggen så fort jag får tillfälle att sammanfatta dag tre. Om de ändå kunde förlägga presscentret till en tunnelbanevagn så att jag fick lite lugn och ro...

#blogg