Svartnatt - Sagan om Andras

Jag har börjat skriva på en bok. Tänkte publicera lite av den här. All kritik är välkommen, inklusive stavnninng och gramatick och sådant.

Det var en varm vårdag, och solen stod högt på himmelen, och inga moln syntes till. Vattnet brusade i den lilla fors som for igenom Runing längst dess utkant. En pojke med namn Andras stod för sig själv och beundrade ett par fiskar som förgäves försökte simma mot strömmen. Andras var till längden normal, och hade en slank och muskulös kropp, han var vig och spänstig. Hans hår var långt och mörkt, och han hade sparat sitt skägg till en till plätt på hakan. Han hade ett födelsemärke under ena kinden, på höger sida. Så som många gånger förr flöt Andras tankar iväg tillsammans med forsen. Vad var det han hade sett, den där kvällen för två veckor sedan? Han hukade sig ned och fyllde sin kupade hand med vatten och kastade det i ansiktet för att svalka solens heta börda. Det hade skrämt honom så pass att han hade frusit fast i marken, han hade inte kunnat göra någonting alls. Han reste sig upp, fortfarande med blicken fäst på fiskarna. Han skymtade någon, eller något i ögonvrån och vände snabbt på huvudet. Det var Simek som var på väg mot honom. Han suckade lättat för sig själv. Simek var ganska kort till växten, med en muskulös kropp och långt rufsigt brunt hår. Hans ansikte var ganska hårt, med hårda och vassa drag, och en lätt stubbväxt som täckte en liten del av ansiktet. Ett ärr prydde hans ansikte, från pannan ner över ena ögonbrynet. ?Vad gör du här Andras?? sade Simek barskt. Simek hade fortfarande jord på kläderna efter morgonens arbete. Och han var inte alls på humör för att hitta på något hyss. ?Gå genast tillbaka, Heed har letat efter dig hela förmiddagen, och han är inte speciellt glad!? Simek satte sig ner på en stubbe intill forsen och började trassla med ett gammalt fiskespö. ?Varför är du så tjurig för Simek? Det var inte jag som tvingade dig till att ta mitt ställe i morse!? sade Andras lite sårat. Simek ställde sig upp och kastade spöet på marken, och stirrade galet på Andras. Andras tog ett kliv bakåt. ?Det är inte första gången jag går i god för dig Andras! Det här är bränne mig sista gången!? Simek drog sakta men säkert upp sina armar och knäckte sina leder i händerna. Han knöt sina nävar och med ett språng attackerade han Andras som just hade börjat vända sig om.

Första slaget träffade Andras i magen, och han kände hur luften pös ur honom. Andra slaget träffade honom på kinden, och det svartnade för ögonen ett tag. Andras var fortfarande vid medvetande, och en plötslig illamående känsla sköljde över honom. Han öppnade sina ögon för att få syn på Simek som laddade ytterligare ett slag, Andras stod fortfarande upp, och han skakade på huvudet för att kvickna till. Han fick syn på en större gren som hade ramlat ner från en gran en bit från honom. Han greppade tag i grenens ände, och i samma veva som Simek släppt lös sin vrede, förde Andras grenen i en rasande fart mot Simeks ben. I en förvånad min föll Simek till marken med ett dovt ljud. Andras pustade ut, och gick fram till Simek som låg på marken och försökte stoppa blodet som forsade från näsan. ?Var det där nödvändigt din latmask?? sade Simek i ett försök att låta oberörd. Andras log mot sin sårade vän, och böjde sig ner för att hjälpa honom upp. Simek tog tag i sin väns hand och började dra sig upp. När han väl stod på benen igen, torkade han av sina röda händer på sin tunika. Simek log illmarigt och Andras anade att det var något lurt på gång. Med en knuff så låg Andras och plaskade i forsen tillsammans med fiskarna. Simek stod och vrålskrattade på stranden. ?Sådär går det om man är för snäll min vän!? tjöt Simek. Andras vände ryggen till och började kämpa sig mot andra sidan. Ett plask hördes när Simek hoppade i efter sin vän, för att nu försöka dränka honom. Dock hade Simeks humör ändrats drastiskt då han fått ur sig sin ilska, men Andras hade just börja froda sin.

I en vänskaplig kamp brottades de båda med varandra i den knähöga forsen. Båda var helt dyngsura men glada! Skratt och rop hördes från den nu fisktomma forsen! Efter ungefär en halvtimme kom de överens om att det blev oavgjort. De gick upp på stranden och satte sig på varsin sten. ?Tur att solen är så varm!? sade Andras och tog av sig sin tunika. Simek gjorde likadant och sträckte ut sig, han log mot sin halvt nakna vän. ?Ja du Andras, jag undrar fortfarande vad Heed kommer göra med dig!? Andras tappade plötsligt luften. Han hade glömt bort att Heed letade efter honom. Han tittade ilsket på Simek som låg på stenen och log. Han bet ihop. ?Nåja, det är väl lika bra att jag rör mig tillbaka!? sade Andras och reste på sig och slängde den våta tunikan på axeln. ?Ta det lugnt min vän, jag tror att det värsta är över, du vet hur Heed är, ena sekunden är han farligare än en nrauk, och andra lika snäll som tant Agde.? När Andras tänkte på nrauken rös han från topp till tå. Det var ändå fem år sedan han sist såg en nrauk, men dess lukt och vanskapta anlete fanns fortfarande i hans sinne. När Andras gick genom skogen som skilde Runing och forsen från varandra, tänkte han tillbaka på kvällen för två veckor sedan. En plötslig tanke slog honom. Men han avfärdade den lika snabbt, aldrig att en nrauk skulle dra sig ända hit upp. Inte en chans! Det skulle eventuellt kunna vara en av farbror Ralls alla fiender han samlat på sig genom åren som köpman. Om han nu kunde kallas köpman, lurendrejare var nog den rätta titeln. Fast då igen, den gestalt Andras hade sett, såg inte ut att vara någon köpman, hans klädnad var allt för underlig. Nästan helt egendomlig. Mannen Andras hade sett var klädd i svart från topp till tå, och hade en skimrande mantel med huva på. Ett stort svärd, och en läderklädd hingst med svart man. Allt var svart, till och med svärdets klinga, och om han inte mindes helt fel, även hästens ögon. Han rös igen, och stannade upp. Han hukade sig ner bakom ett träd och såg ut över byn. Ett tjockt svart moln bolmade upp sig från flammande hus. Och förskräckta skrik ekade in bland träden. En klump tog form i Andras mage och han var fast. Han kunde inte röra på sig. En bit bort såg han en mörk ryttare skrida fram med sitt svärd i högsta hugg, svingande och suktande sökte sig svärdet mot en springande kvinna. Svärdet avlägsnade kvinnas huvud från kroppen med en röd explosion och kroppen föll livlös till marken. Det vände sig i Andras mage och han spydde. Han föll bakåt och satte sig på baken. Den mörka ryttaren skred vidare in mot byn. Andras tog ett djupt andetag och drog sig om munnen för att få bort lite spya. Han reste sig till hälften och började smyga sig in mot Runing.

Simek ryckte till och satte sig upp, han hade slumrat in på stenen i den varma solen där han legat. Han reste på sig och gäspade. Tog upp sin tunika och började bege sig tillbaka mot byn. När han kom in i skogen rynkade han på näsan och såg sig omkring. Det luktade brandrök, och i den hetta som solen strålade kunde det fatta eld varsomhelst där någon hade slängt eller tappat glasflaskor eller liknande ting. Men han såg inget som liknade en eld. Han fortsatte framåt tills han kommit så nära som Andras hade varit och stannade. Han gapade, nu stod nästan hela Runing i lågor som slukade allt det kom åt. Himlen var tjock av den svarta rök som spred sig tätt över den lilla byn. Simek ragglade baklänges innan han somnade in och föll hårt mot den mjuka marken. Andras rykte till och såg sig om. Han tittade hastigt mot den plats ljudet kommit ifrån. Han fick syn på Simek som låg livlös på marken. Han rusade fram till sin vän och skakade i honom. ?Simek, bränne mig, vakna!? Efter några slag i ansiktet och en stunds omruskande öppnade Simek ögonen. Han såg en suddig gestalt framför sig. Han öppnade munnen och skrek till, och började viftade mot den okände varelsen som hade fångat honom. ?Simek, lägg av med det där, det gör ont!? sade Andras bekymrat. ?Och sluta skrika, de kanske ser oss då!? Simek ruskade på huvudet och kliade sig i ögonen för att lättande sucka och omfamna sin vän. ?Andras, vad händer med vår by? Vad händer med våra föräldrar och vänner?? Andras hörde att Simek hade en klump i halsen, och tryckte sin vän hårt mot bröstet. ?Jag vet inte, men vi borde skynda oss härifrån, vi kan inte stanna i gläntan, vi får bege oss in i skogen en bit.? sade Andras fundersamt, och tittade mot byn som nästan bara bestod av svart, bränt trä.

Efter att Andras och Simek smugit sig från gläntan och in i den mer tätvuxna skogen stannade de bakom ett stort träd och torkade svetten ur pannan. Hettan från eldarna slog mot dem med jämna mellanrum. ?Vågar man gå närmre? Jag tänkte på hettan, den är outhärdlig här, i skogen.? sade Simek och kikade utöver det brinnande kaoset. ?Vi har inget val Simek, vi måste komma in i byn, någon kanske har överlevt!? De hade inte sett till någon av de svarta ryttarna sedan händelsen i gläntan. Det var en lättnad för Andras, som inte var säker på om Simek skulle klara av att se något sådant. Han lade handen på sin väns axel, som ryckte till och tittade fundersamt och gillande på sin barndomsvän, och log. ?Simek, om någonting skulle hända där inne, i byn, så vet du vart du skall ta vägen? Inte sant? Kommer du ihåg vad Heed har sagt?? Andras tittade djup in i sin väns tårfyllda ögon. Simek nickade och en tår föll hjälplöst ner på pojkens byxor. ?Då ger vi oss av, och Simek, gå bakom mig, vad du än gör så försvinn inte!? Med de orden smög sig pojkarna ut ur skogen, och började kämpa sig in mot den brinnande byn.

När Andras och Simek kommit in i byn tänkte de båda på att ge upp, hettan var bedrövlig och pojkarna började känna sig dåsiga och trötta, men deras vilja var stark. De hade inte sett till någon ännu, det var tomt. Men när de kommit in i byn, till det som en gång var deras rådhus såg de en bedrövlig syn. Brinnande människokroppar med förvridna anleten låg utspridda runt omkring. Det vändes i Simeks mage och han föll ned på knä.

?Res dig upp Simek, skynda dig, jag tyckte mig se någonting där borta!? Han hjälpte sin vän upp och började små springa mot baksidan på rådhuset. De var tvungna att gå mellan rådhuset och ett annat hus, som varit ett förvarningshus för rådhusets alla möbler. Det var läskigt att gå mellan dessa byggnader, hettan var så tätt inpå att det brändes rejält i deras ansikten och på kroppen. När de steg ut på baksidan stannade de plötsligt upp och stirrade skräckslaget på någonting. Pojkarna knep tag i varandras händer och höll fast hårt. En väsande röst hördes, och fram ur röken red tre svarta gestalter. ?Spring!? Skrek Andras och pojkarna for iväg med en rasande fart in mot byn. Denna gång struntade de båda i att det var varm och att Runing stod i brand! ?Simek, göm dig! Vi möts sen! Du vet vart!? skrek Andras till sin förskräckta vän som med en rasande fart satt av i motsatt håll som Andras.

Simek vad smidig för att vara så pass muskulös som han var tack vare allt hårt arbete i byn. Han flög över de brinnande stockarna som låg överallt på marken. Andras hade lite problem med att ta sig fram, han hade skrapat upp ett sår i högra låret som gjorde fruktansvärt ont. Efter att ha sprungit en bra bit, så stannade han upp, såg sig om och upptäckte till sin stora förvåning att han befann sig i skogen, norr om Runing. Han sprang en bit till tills han kom till ett tätvuxet område och kröp ihop bland några buskar och pustade ut, medveten om att han kanske inte var ensam. Simek var fortfarande på rymmen, han sprang så fort han kunde, han hoppade över en brinnande stock och såg sig över axeln för att se om han var förföljd. Han kände en lättnad när han såg att ingen var bakom honom. Han vände på huvudet och stönade till. Han sprang rätt in i någonting mjuk, och föll bakåt. Han lyfte blicken och fick se en av ryttarna. Den svarta ryttaren satt av sin häst och drog sitt svarta svärd och gick med säkra steg fram mot Simek som satt likblek i den varma kålen på marken. ?Simek, son av Majke, smed av Runing, du skall lyda mina ord, annars får du aldrig se dina älskade igen!? väste den svarta gestalten. De andra två ryttarna kom ridande från varsitt håll och satt av även de, och drog sina svärd, men ställde sig bakom den förste ryttaren, både med blicken fäst på Simek. Simek svalde hårt.
Andras ställde sig upp, och såg sig om. Han ruskade på sin tunika för att få bort lite jord och småkryp sedan tassade han ut från buskaget och började gå norrut, mot det stället Heed hade visat dem om någonting skulle hände, där de skulle mötas, för att sedan fortsätta till säkerhet. Blotta tanken på att de alla var döda fick Andras att må illa. Han kämpade emot för att inte spy. Efter att ha vandrat i några minuter kom han fram till en öppning i skogen. Det var en rund gräsplätt mitt i skogen, som omgavs av små söta blommor i olika färger som växte lite här och där. Det fanns även en lite damm, fylld av fiskar. Andras rusade fram till dammen och stoppade ner huvudet för att svalka av sig, satte sig sedan ner och lutade sig mot dammens mur. Han tog lite vatten i handen som han sörplade i sig, för att snabbt spotta ut det igen. Det smakade gammalt, riktigt gammalt, nästan mögligt. Han undrade hur fiskarna kunde överleva. Plötsligt hördes ett par knak från skogen, och Simek kom utspringandes i högsta fart! ?Spring Andras! De kommer!? Andras tänkte inte, han bara reste sig upp och satt av efter Simek. Grenar piskade honom i ansiktet, och stenar slog honom på tårna.
Simek började sakta in, och Andras gjorde likaså. ?Det verkar vara borta.? pustade Simek. Andras vände sig om och tittade runt om i skogen. ?Ja det verkar så, varför dröjde du så? Vad hände?? stönade Andras. Simek såg på sin vän, tittade bort och svalde hårt. ?Det vill du inte veta, inte ännu.? Andras lät det bero.

?Vart ska vi ta vägen nu Andras??
?Jag tycker vi försöker ta oss till Krag An Ogar.? sade Andras och hukade sig ner och lutade sig mot ett träd. ?Är du säker på det?? frågade Simek förvånat. ?Jag tänkte på farbror Rall, om någon får nys om att vi är från Runing så kommer vi nog få rejält med spö!? Andras skrattade, och log mot sin vän. ?Hur skulle någon få nys om det? Simek, är du feg?? Simek tittade barskt på sin kamrat. ?Lägg av Andras, du vet hur det där brukar sluta, antingen slår vi på varandra eller så kommer Heed och?? Simek bet sig i läppen och tittade ned i marken. ?Nåja, ska vi börja gå?? frågade han dystert.

Puf såg sig över axeln, ingen syntes till. Det var mörkt ute och stod han i skuggan så skulle nog ingen upptäcka honom. Han hade målat sig svart i ansiktet och på händerna för att göra sig ännu mer osynlig. Han pillade varsamt in de små järn flisorna i låset och började röra runt. Han stod fortfarande med ryggen mot väggen, han var för rädd för att vända sig om. Sist hade det inte gått så bra, då husägaren hade kommit hem tidigare från krogen och upptäckt Puf, och spöat honom, och tackat för att han så vänligen öppnat dörren åt henne. Puf var en ganska så liten man, relativt spinkig men snabb och kvick. Låset klickade till och dörren gick upp. Pufs puls höjdes, och han blev genast mer alert. Han klev in genom dörren, det var varmt inomhus, och det luktade nybakt bröd. Inte sjutton kunde någon vara hemma nu, tänkte han då han klev länge in i huset. Efter att ha smugit sig omkring i huset så insåg Puf att det var tomt. Han slappnade av lite grann. Han smög upp för den knarrande trappan och gick in i det största rummet han hittade. Väggarna var klädda med olika tyger och i det låga taket hängde ett par små ljusstakar, och ljusen var tända. Sängen stod precis innanför dörren, och täcktes av en sänghimmel i fint genomskinligt siden. Golvet var täckt av fina nidlandiska mattor. Det var någonting som Puf tyckte mycket om, mattor. Under sina tidiga år som tjuv hade han till stor del enbart riktat in sina illdåd på mattor. Men nu på senare tid så hade hans sinne breddat ut sig. Han klev försiktigt på mattorna mot sängbordet på vänster sida om sängen. Han öppnade lådorna och plockade på sig det som fanns där i. Det var ett par röda rubiner och en guldring. Han öppna sin säck han alltid bar på ryggen och stoppade i bytet, han smög muntert fram till mattorna och rullade ihop dessa och tryckte försiktigt ned dem. När han satt hukad på golvet över mattorn, tittade han mot sängen. Någonting blixtrade till under den, Pufs ögon blev stora. Han släppte säcken och krälade in under sängen, och drog ut en liten kista.
Kistan var fint dekorerad, dock lite skrämmande. Mitt på kistan fanns det ett dött anlete, lite förvridet, och två svärd korsades bakom det. På varsin sida om anletet fanns två drakar som sprutade eld, och längsmed kistans sidor satt det en svart järnram. Låset var också en vacker syn. Det var ett drakansikte, och mellan dess ögon fanns nyckelhålet. Puf letade snabbt efter nyckeln. Han hittade den inte. Plötsligt hördes det grova skratt från nedervåningen, och Puf ryckte till. Ytterdörren slogs igen. ?Har du något att äta Berl?? sade en av rösterna. ?Självklart min vän, jag tror frugan lämnade lite nybakt bröd åt mig!? Männen skrattade igen. Pufs hjärta bultade. Han såg sig om, inga fönster syntes till. ?Jag skall bara gå upp och byta kläder, du kan ta för dig så länge Murak.? sade Berl. Männen skrattade återigen. Puf tog upp sin säck och slängde den på ryggen, han lyfte försiktigt upp kistan och höll den hårt i armarna. Trappan knakade till, det betydde att Berl snart var uppe.

Puf kom fortfarande ihåg vad hans farfar hade lärt honom, man ska alltid lägga märket till de alla vanligaste sakerna. Så som en knarrande trappa. En stolt våg sköljde över honom. Han hörde hur mannen harklade sig. Puf ställde sig mot väggen intill dörren, spände alla sina muskler i kroppen och tog sats. Han sprang så snabbt och hårt han kunde mot den högra väggen om sängen. Han tyckte att rummet borde ha fönster, för alla hus i Krag An Ogar hade fönster. Det small till, och Puf ryggade tillbaka. Han förstod att det inte fanns något fönster där, och att den där Berl borde ha hört smällen. Han såg sig om över axeln. Berl stod och stirrade på Puf, sedan på kistan. ?Det kan du glömma din smutsiga tjuv!? skrek Berl! Puf flydde över sängen till vänstra sidan och ställde sig på sängbordet, kände med handen genom tygerna. Han kände en kylig pust leka mellan fingrarna. Han slet bort tygerna och stoppade ut huvudet och såg sig om. Det fanns en trästock under fönstret, han klev ut på den och började sakta gå bort mot en utbyggnad från andra rummet. Därifrån skulle han kunna komma upp på taket, och sedan ta sig bort från huset. När Puf hade kommit några steg från fönstret kände han en liten beröring på armbågen, det var Berl som förskräckt försökte få tag i honom. ?Det här ska du få för! Det kan jag lova! Jag skall hitta dig! Och jag skall döda dig!? Puf vände sig om och såg Berl i ögonen. ?Och jag kan lova dig att du aldrig kommer att hitta varken mig eller dina saker!? Och med de orden hoppade Puf upp på taket, gick försiktigt upp mot toppen, och hukade sig ner. Vinden var kraftig och slet nästan ner honom. Husen i Krag An Ogar var mycket tätbebyggda, så det var lätt för Puf att hoppa över till nästa hustak för att sedan fortsätta bort i månskenet.

Puf landade hårt på marken och stönade kraftigt. Han satt kvar en stund och såg sig omkring. Det var lugnt. Ljudet från värdshuset hade en tryggande effekt på Puf när han började gå mot dörren. Det var ett stort hus, upplyst av ett antal oljelampor som hängde i taket med hjälp av kedjor. En liten scen i det bortre vänstra hörnet och flera runda bord utspridda på golvet. Bardisken låg precis innanför dörren. Värdshuset var väl fyllt och doften av mjöd och mat fyllde hans sinnen. Han letade snabbt upp ett tomt bord och satta sig ner. Han pillade lite på kistan och stoppade undan den i säcken. Han knäppte med fingrarna och en tjock hårlös man kom fram. ?Ja min herre? Vad önskas?? Den tjocke mannen torkade bort svetten i pannan och log hjärtlöst mot Puf. ?Jag tar ett kvällsmål och ett stop mjöd.? Den tjocke mannen nickade och vände på klacken och gormade till kökspersonalen. I väntan på maten, satt Puf och lyssnade noga på vad männen talade om i hans närhet. Värdshus var nämligen ett väldigt bra ställe att få information på. Det var ytterligare en sak som hans farfar hade lärt honom, att på värdshus, där talades det mycket om viktiga saker. Det var en guldgruva för en tjuv, här kunde han få reda på vem som var rikast i staden, och vem som kände kungen bäst, och vilka tider vakterna jobbade på, hur de byttes av och vart. Det var ett hav av godheter. Puf hade uppmärksammat två män som höll en het diskussion om vem som var rikast i Krag an Ogar.

- Vad tycks?

#blogg